Men vem fan har sagt att livet ska vara lätt? Det är jävligt svårt att vara lycklig!
Vånna Inget ”Ingen botten” (Heptown/Sound Pollution)
Depressionen och ångesten står som spö i backen, men bakom det stora och först väldigt anmärkningsvärda mörkret ser man små ljusglimtar som skänker hopp till den som orkar lyssna. Och med tanke på att ”Ingen botten” med Vånna Inget är en av årets bästa skivor, borde alla orka lyssna. ”Ingen botten” är Vånna Ingets andra fullängdare, och jag borde antagligen inte få skriva recensioner på deras skivor eftersom jag redan vid det första ögonblicket jag hörde dem var fullständigt förälskad och fast. Men likförbannat får jag skivan skickad till mig och det tackar jag det ödmjukaste för.
Smålänningarna som lever i exil i Malmö, som förövrigt är Sveriges punkhuvudstad för tillfället, fyllde och fyller fortfarande tomrummet som det norrländska bandet Masshysteri lämnade efter sig. Vånna Inget är stor dos ångestfyllt svenskt svårmod mixat med punkmusik med en stor nerv av popkänsla som rör sig mer och mer mot postpunk för varje release. Att man blivit mer postpunk känns som en naturlig utveckling och upplevs som något positivt.
Nog för att musiken är en stor del till att jag gillar Vånna Inget, men det är lyriken och det sättet som Karolina Engdahl levererar den tar Vånna Inget till en nivå som gör att de är ett av landets bästa och mest intressanta band. Vånna Inget må ha mognat musikaliskt men deras lyrik är fortfarande fyllda med referenser som alla kan känna igen sig i. Och Karolina gör att de svärtade småstadsångestfyllda låtarna får liv och själ. Jag tänkte från början citera några av de bästa textraderna men inser att de skulle bli för många att välja på.
Ja va fan ni har redan fattat det. Jag har fallit totalt pladask för ett 34 minuter långt musikaliskt konststycke av ångestmättad punkrock av bästa märke.
Tack Vånna Inget för att ni finns, ni behövs!