Melodier att bita i och ett eget uttryck i rösten
Mikael Persson ”Marks & Bleeds” (Paraply/Hemifrån)
De musikaliska ambitionerna finns på plats. Därom råder ingen tvekan. I första hand gäller det produktionen som är förstklassig. Detta innebär att man hör alla instrument som ligger snyggt förpassade i väloljade musiklager. Instrumenten trakteras också med säkerhet och stort kunnande vilket innebär att kompet på plattan låter spänstigt, variationsrikt och komplett.
Så långt är Marks & Bleeds helt Ok. Detta gäller också sånginsatserna på St James park, Fall into my arms och duettversionen av Vince Clarkes Only you. Här görs allt rätt. Det finns både melodier att bita i och ett eget uttryck i rösten som förmedlar en känsla och öppnar en dialog mellan utövare och lyssnare.
Men det räcker inte för att bära upp ett helt album. På flera av de andra låtarna blir Mikaels sångsätt för återhållsamt och tillbakalutat. Hans sätt att använda sin sångröst här lyfter inte fram varken text eller melodi utan de tenderar att försvinna i de snygga musikaliska bakgrunderna. Jag tror inte att det var meningen med Marks & Bleeds.
Till nästa gång gäller, och nu travesteras en gammal proggklassiker, “-Man måste höja sina röster för att höras-”.
Bengt Berglind
