nyaskivor.se

Lucifer ”Lucifer IV” (Century Media)

Johanna Platow Andersson (sång) och Nicke Andersson Platow (trummor) presenterar stolt Lucifers fjärde skiva.

Föga överraskande är det classic rock som gäller, ofta med en textmässig twist av det ockulta slaget. Sistnämnda är ett givet inslag i Johannas låttexter och det passar fint till rösten som liksom svävar fram för att emellanåt visa prov på en vilja att inte vilja infoga sig i låtmelodin. Det gör sången snäll och kaxig på samma gång vilket skapar dynamik.

Classic rock var det ja. Att lista alla influenser som kokats ihop till den mustiga musikgryta som är Lucifer skulle ta upp hela recensionsutrymmet. Jag skojar inte!

Men okej, tänk 70-talsrock/hårdrock som bas, krydda med aningens 60-tal och en liten gnutta modernare tongångar och toppa med klassisk heavy metal.

Lucifer IV låter riktigt bra utan att bli klinisk. Alla instrument och sången delar på utrymmet i kamratlig anda och det är en ren njutning att lyssna i hörlurar eller på högsta stereovolym. Livekänsla förstärkt med studioteknikens fördelar.

Lucifer formligen basunerar ut att allt som gäller bandet är genomtänkt; musik, låtordning på skivorna och skivornas omslagslayout, musikvideos, merchandise och så vidare. Bara det att skivan släpptes Halloween-helgen säger allt.

Archangel Of Death agerar ”halvsnabb” (hård)rocksöppningslåt med det ettriga gitarrsolot som pricken över i.

Wild Hearses tar sin början i light doom-stil men drygt halvvägs tar låten fart när ett gitarrsolo tar vid följt av ett mer drömlikt parti och mina tankar går till Black Sabbath. Helt klart en låt som växer för varje lyssning och en stark kandidat till ”bäst på skivan”.

Crucifix (I Burn For You) har en närmast poppig refräng och det är lätt att förstå att den agerat singel med tillhörande läcker video. Men nog är refrängen i tjatigaste laget?

Bring Me His Head har ett skönt (hård)rockigt driv och fastar i mitt huvud efter bara en enda lyssning. En personlig favorit!

The Funeral Pyre är en kort och lugn akustisk ”paus” och förstärker den cineastiska känsla som jag alltid får när jag lyssnar på Lucifer. Men låten är för kort!

Louise är lite väl släpig och enahanda och i mina öron är det bandets akilleshäl; de är som vassast när de har lite mer drag under galoscherna.

Nightmare går i samma stil som Louise men lyfts till högre höjder tack vare en extra inspirerad sånginsats av Johanna.

Avslutningsvis vill jag komma med ett lyssningstips:

Förutom på en konsertscen nära dig gör sig Lucifer bäst när musiken avnjuts med låttexterna i högsta hugg – för att på riktigt komma in i deras värld.

Nu återstår det bara att allt ska återgå till det normala, det vill säga Lucifer live.

Magnus Bergström