Vilken tid som helst
Robin McAuley ”Standing on the Edge” (Frontiers/Playground)
Den irländska flaggan sveper över forna hjältar. Phil Lynott, Rory Gallagher och Gary Moores minne lever för evigt och kommer alltid att vara förknippat med ärlig, äkta och framför allt genomträngande ’rakt på sak’ Rock N’ Roll. Få är de rockmusiker som fortfarande bär fanan stolt. Robin McAuley är en av de tappra återstående från den gröna ön.
Till er som fortfarande vrider huvudet mot 80-tals rockens gyllene tidevarv: sluta att rotera runt den egna axeln, se inte längre än hit. McAuley har trots sina 68 år fortfarande glöd i rösten och det med en hetta som glädjer både gammal och ung.
Tiden med Michael Schenker är över och förra årets sånginsats med den bejublade supergruppen Black Swan är inte längre i strålkastarljuset. Framför oss står Standing On The Edge och balanserar på knivseggen. Överrumplande modig och med en självbevarelsedrift som räcker långt.
Nu frigörs en kompott av titlar och den finstämda balladen Late December singlar iväg som en såpbubbla som alla vill följa, men ingen kan fånga. McAuleys smäktande stämma har förnimmelsen av en gåva från en högre makt och låten lyfts så högt som bara en hårdrockare är mäktig till.
Tre nyanserade rockepos följer i oberoende ordning: Do You Remember, Say Goodbye och Supposed To Do Now visar att McAuley fortfarande är en av de bästa i branschen. Om någon fortfarande tycker att tiden rinner iväg och beslutsamhet är ett aber. Stanna upp en stund, lyssna på titellåten Standing On The Edge och bli tillfreds.
Thomas Claesson
