Skakar om i grundvalarna
The Dead Daisies ”Holy Ground” (Steamhammer)
Bandet som ideligen byter medlemmar är nu inne på sin femte och starkaste utgåva. Glenn Hughes (Deep Purple) har tagit över både basgitarren från Marco Mendoza och mikrofonen från John Corabi vilket innebär att de fyra kvarvarande i bandet har blivit till en väldigt seriös rockformation med en riktigt kompakt ljudmassa som följd.
Holy Ground överträffar allt tidigare arbete med lätthet. Den 69-årige Hughes’ varumärke väger tungt i vågskålen. Här även som låtskrivare tillsammans med sologitarristen Dough ’The Golden Boy’ Aldrich. Enda ursprungsmedlemmen David Lowy (kompgitarr) och Deen Castronovo (trummor) understöder det nya soundet effektivt och över hela tillställningen vilar Hughes mäktiga rockröst.
Det första spadtaget sätts i titellåten med tillägget (Shake The Memory) och marken skakar av de uppdämda rockvågorna som släpps loss. Gitarrer fulla av energi pådrivna av basgitarren som gång på gång forcerar in nya växlar. Like No Other (Bassline) manar på i samma goda anda med mörbultande solon av både gitarren och den distade basen.
En viss andhämtning fås i My Fate även om de överväldigande riffen och det distinkta kompet till slut inte går att tygla. Come Alive blinkar på gult ljus och passeras obemärkt. Chosen And Justified hoppar igång med urskuldande självförtroende. Sanningens ögonblick har kommit och du behöver inte rättfärdiga dig själv för den här låten ger dig en utmärkt ursäkt, om det är vad som krävs.
The Dead Daisies har aldrig skyggat för en cover och det tidigare handhavandet av Fortunate Son och Midnight Moses sköttes med bravur. Nu har turen kommit till Humble Pie’s 30 Days In The Hole (1972) och det råder inget tvivel om att upphovsmannen Steve Marriott lär vända sig i graven som ett resultat av den här ultimata versionen. Castronovo går in som alternerande sångare och den förtätade spänningen i isoleringscellen känns väl avvägd.
Unspoken är underförstått så cool att den skulle ha levererats med ett par Ray-Ban. Tillräckligt mörka för att jag inte ska bli igenkänd eftersom jag rätt så högljutt sjunger med i refrängen. Till slut svävar den dryga 7 minuter långa Far Away in som en osalig ande. Emotionell, eskalerande och explicit. Som hämtad från hårdrockens bibel.
The Dead Daisies är ett helt annat band än tidigare. Ute är partykänslan. Inne är erfarenhet och visdom. Hela albumet andas Glenn Hughes, men eftersom omslaget pryds av tusenskönor, en vakande dödskalle och kraxande korpar så känns det ändå rätt att stoppa ner skivan under bokstaven ’D’ i skivbacken.
Thomas Claesson
