Uppdaterad metalkostym med kärlek till hantverket
In Flames ”I, The Mask” (Nuclear Blast)
De svenska metalpionjärerna In Flames är tillbaka och därmed är det upplagt för nättroll att veva igång hatet och skoningslöst attackera tangentborden.
Seriösa musikdiggare kan istället ägna sig åt att dissekera innehållet på I, The Mask och ta in allt som erbjuds i musikunderhållningens namn. För det är ju det som är grejen; det handlar ”bara” om musik och underhållning – ta det för vad det är.
Tänka sig förresten att det har gått hela 25 år sedan debutskivan Lunar Strain (1994) och nu är det i stort sett bara fragment kvar av hur In Flames lät då.
Voices smyger sig på lyssnaren med ett lugnt gitarriff innan den blommar ut i en finfin stänkare i typisk In Flames-stil, som visar att de efter 25 år fortfarande har ”det”. Riktigt bra!
I, The Mask är snabb och attackerar lyssnaren på ett sätt som In Flames inte gjort på de senaste skivorna. Men mjukare tongångar tar över i en melodiös refräng som omgående klistrar sig fast – något som har blivit bandets signum.
Call My Name har även den rappa verser men i fokus är ändå läckra melodislingor toppat med en klockren refräng som gjord för att framföras live. Anders Fridén har knappast sjungit bättre än de här tre och en halv minuterna.
I Am Above blir omgående undertecknads personliga favorit. Det är här som det ”moderna” In Flames är som allra bäst. Faktum är att låten till och med kan ta upp kampen om att vara en av de bästa låtarna i hela diskografin. Nej, jag skojar inte! Det är ett snillrikt låtbygge som ger lyssnaren njutning i massor.
Follow Me. Refrängen! Jag bara älskar allt med refrängen som banne mig sitter redan vid första lyssningen. Stilpoäng för den akustiska gitarren som i ensam majestät avslutar riktigt snyggt.
(This Is Our) House börjar allsångsvänligt i stil med Bring Me The Horizon, eller varför inte In Flames själva (jag tänker framför allt på Battlesskivan). När låten tar fart är det hur som helst inget snack om vilka vi har att göra med. Det är bara att njuta när In Flames placerar sig i förarsätet och kör över i stort sett all konkurrens inom ”modern melodisk metal med popinslag”. Den är till och med dansvänlig! Och har Anders Fridén någonsin sjungit bättre? Knappast. Jag kan redan nu höra hur mäktig allsången i slutet kommer att bli när den framförs live.
We Will Remember har föga överraskande även den en mycket, mycket bra refräng vilket lyfter en i övrigt ganska standardaktig låt rejält.
In This Life är dessvärre väl lik allt som fram till nu hörts på skivan och sången i refrängen är i och för sig bra genomförd, men är ändå i gnälligaste laget. Inte direkt en låt för någon spellista.
Burn ger mig starka vibbar av favoritskivorna A Sense Of Purpose (2008) och Sounds Of A Playground Fading (2011), även om refrängen kanske är lite i ”smörigaste” laget för att ha platsat på någon av dessa. Då alltså. Nu är nu. Det kallas utveckling och det här absolut en av de starkaste låtarna på I, The Mask. Hoppas att den kommer att få chansen i livesetet.
Deep Inside fortsätter glädjande nog i samma stil som Burn, speciellt i verserna, men når inte riktigt fram till dess styrka. Det kan vara så enkelt som att det beror på en något svagare refräng, men jag kan ändå inte riktigt sätta fingret på ”skavsåret”. Gitarrspelet är det i alla fall inga fel på; vi snackar om några av de vassaste sexsträngsinsatserna på hela skivan.
All The Pain trampar en del vatten men refrängen är riktigt go’ och så kittlar gitarrsolot finfint i hörselgångarna.
Stay With Me är en fin ballad men dess lämplighet som avslutningslåt går att ifrågasätta. Det blir liksom lite ”jaha” över det hela. Kanske beror det också på att de redan har skrivit ett par höjdarballader som inte är lätta att konkurrera med. Att berömma Anders för sånginsatsen är dock ett måste; det går verkligen att höra hur inspirerad han varit bakom mikrofonen.
Ja som synes av låtgenomgången ovan slaknar I, The Mask en smula i slutfasen, men sett till helheten och att låttopparna är riktigt starka visar In Flames att de är med i matchen. The Gothenburg Sound lever och frodas i en uppdaterad metalkostym (men stryk det där med death metal) och kärleken till hantverket går det inte att ta fel på.
Låt oss heller inte glömma Howard Bensons (Motörhead, Halestorm, Sanctuary och många fler) fräscha produktion, som knappast kan göra någon besviken.
Magnus Bergström
p.s. Personligen är ytterligare ett skäl till betygsfyran att jag gav den, sett i efterhand, lite halvljumma Battles (2016) en betygsfyra. Det vore med andra ord något av tjänstefel att snåla den här gången.
