Högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock
H.E.A.T. ”Into the great unknown” (Gain/Sony)
Här snackar vi högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock. Med ett rejält stänk AOR; det är nämligen inget snack om att det förflutna gör sig påmint – på ett positivt sätt. Det är ändå gitarrtrudelutterna och inte keyboardslingorna som klokt nog får tar mest plats i ljudbilden.
Att inte jämföra med Treats allra bästa stunder, speciellt vad gäller refrängerna, vore ett tjänstefel. Det hörs också spår av både Gotthard (hög lägstanivå på låtskrivandet) och Europe (det proffsiga helhetsintrycket).
Med andra ord bjuds det inte direkt på något nytt under solen, men låt skivan snurra några varv och… Simsalabim! Små pikanta detaljer i låtarrangemangen framträder:
Shit City är kanske lite väl smörig (jag säger bara ”nanananana”) men ologiskt nog är det ändå just det som lyfter den.
Best of the broken är bästa exemplet på en Treat-refräng av bästa märke. Helt enkelt en klockren melodiös hårdrocksdänga.
Blind leads the blind med sköna riff i drivor är skivans bästa låt; fartfylld, välskriven och med ett gitarrspel som har få övermän i klassen.
We rule visar upp Erik Grönwalls (ja just han: 2009 års Idolvinnare) stämband i toppform i form av en mångfacetterad sånginsats. Det doftar Queen-pampighet lång väg i denna ”extra allt”-låtkaramell.
Into the great unknown avslutar och är den perfekta innehållsdeklarationen för H.E.A.T. anno 2017. Hela paketet knyts ihop på bästa sätt; lyssna bara på det lekfulla instrumentalpartiet drygt halvvägs.
Låt oss också här och nu slå fast att Erik är bästa sångaren för H.E.A.T. Därmed inte sagt att han sjunger tonsäkert rakt igenom, men när det skaver så är det på rätt ställen. Det vill säga att det ger ett lite kaxigare intryck.
Trots berömmet är det ändå en sångrelaterad detalj som irriterar; det har aldrig varit tufft att svära…
H.E.A.T. har aldrig varit bättre och spelar de nära dig på höst/vinter-turnén är det bara att säga grattis.
Magnus Bergström
