I gränslandet mellan dikt och verklighet
Billy Sherwood ”Citizen” (Frontiers)
Uppbackad av en imponerande samling progressiva vänner svävar den kända musikern
Sherwood (Yes m.fl.) ut på en förfluten världsomspännande resa. Han har format
ett konceptalbum som handlar om en förlorad själ som återföds i vitt skilda
individer från när och fjärran. Sannerligen ett ämne som kräver viss eftertanke.
I titelspåret presenteras den beresta karaktären ackompanjerad av den sedermera
saligen ihågkomna Yes-ikonen Chris Squire. Det blev – som det visade sig – hans
sista framträdande i en studio, vilket sätter en vemodig stämpel på utförandet.
Ur den komplexa historieberättelsen med idel fördelaktiga musiker framstår ’Just
Galileo and Me’ som en favorit. I lågmält tempo med konturer från Genesis
fastställs en gång för alla att jorden inte är platt. Det var för väl.
När Steve Morse (Deep Purple) sätter gitarrsolot på ’No Mans Land’ och när Jerry
Goodman (The Mahavishnu Orchestra) förgyller tillvaron med sin fiol på ’Empire’
är båda tillfällen som stannar kvar lite extra i minnet.
Musiken har tydliga drag av Genesis, Yes och soloprestationerna från dess
medlemmar som Steve Hacket och Rick Wakeman, vilka också självfallet medverkar
på ’Man And The Machine’ respektive ’The Great Depression’.
Trots Sherwood’s ihärdiga föresatser och det massiva uppbådet av celebriteter
når inte skivan i sin helhet till de musikaliska höjder jag förväntade mig. Den
rätta känslan vill inte infinna sig. Däremot är det inget fel på
berättarkonsten. Lyriken är i klass med häxmästaren Stephen King’s bästa stunder
med trådar som spinner in i en aldrig sinande fantasi.
Thomas Claesson
