Där regnbågen slutar
Blackmore’s Night ”All Our Yesterdays” (Frontiers)
Efter tio skivor med Blackmore’s Night är det nog tid att acceptera att Ritchie Blackmore definitivt är inne på sin andra livscykel och det som en gång i tiden fanns aldrig kommer tillbaka. Även om Ritchie blev bländad av ljuset från sin bättre hälft Candice Night, så är det starkt gjort av honom att hålla fast vid den inslagna vägen.
Den erbarmliga titellåten som förrätt är en besk citron. Ett bidrag till Schlagerfestivalen var det man minst ville ha i synnerhet då den mot alla odds dessutom skulle kunna komma någonstans från Balkan.
Det finns några covers som bryter av det medeltida mönstret. Är det någon som inte har hört Mike Oldfields ’Moonlight Shadow’ eller Sony & Chers ’I Got You Babe’ så räck upp en hand? Ingen hand synlig, nej jag tänkte väl det. Nu finns de i alla fall här av någon outgrundlig anledning.
Annars trallar det mesta på som vanligt i de här omgivningarna. Ett gyckelspel framför lägerelden i största allmänhet med både mjöd och grillade kycklinglår. Vi har både sett och hört det förr och ’Allan Yn Y Fan’ och ’Will O’ The Wisp’ är inga undantag.
Men just då tankarna börjar fara iväg åt annat håll så uppenbarar sig i mörkret ’Darker Shade of Black’ med klar dragning åt Pink Floyd. Ett i högsta grad emotionellt spår där den forne gitarrhjälten mot slutet visar att de gamla takterna finns kvar.
Visst har Candice en röst som en näktergal och visst är de andra musikerna duktiga i sin utövning av folkrock, men faktum kvarstår trots allt. Det finns inget guld där regnbågen slutar.
Thomas Claesson
