Ett stråk av nordiskt vemod
Emily McEwan ”In the wee small hours” (Hoob/Border) 
Espen Eriksen ”Never ending January” (Rune/Border) 
Stäng av ! sa flickvännen för längesedan, de spelar ju åt olika håll? Det var jazzen med dess förekommande improvisationer hon åsyftade.
Troligen hade hon inte uttryckt samma sak på ett liknade sätt om hon vid det tillfället hade lyssnat på dessa båda album. Visserligen jazz. Men med en mer lågmäld och skörare inriktning.
Svenske vokalisten Emily McEwan lotsar fram lyssnaren på en behaglig och försiktig resa i det vokala jazzlandet. Hon tolkar Sinatras ögonsten In the wee small hours och jazzklassiker som Time after time och Three coins in the fountain med samma lätthet och inneboende känsla. Behagligt lyssnarvänlig och småsvängig vokaljazz.
Norske pianisten Espen Eriksen hör hemma i samma stämningsläge fast han håller fast vid det instrumentala som utångspunkt. Det gör han alldeles rätt i, för det skapar med sitt nedtonade läge en trygghet och ett viloläge. Något som också fanns i Esbjörn Svenssons triojazz under vissa stunder. Ett stråk av nordiskt vemod som ett sublimt sätt att påverka lyssnare. Jazzvän eller inte.
Detta gäller i hög grad både Emily McEwan och Espen Eriksen.
Bengt Berglind
