Håller fortfarande linjen
De gamla listiga rockrävarna TOTO har på senare tid fått luft under vingarna
efter att i många år ha levt en alltmer tynande tillvaro. Undantryckta som så
många andra av grungen på 90-talet är det nu upp till bevis och ge prov på att
de har åldrats med värdighet.
Det finns några ögonblick på XIV som man helst vill glömma (’The Little Things’
och ’All The Tears That Shines’). Det ska villigt erkännas. Den stora helheten
sett ur ett objektivt fasettögas exceptionella vidvinkelperspektiv gör ändå
albumet till bland det bästa som går att frambringa sin genre. Man behöver inte
vara ute med pannlampa och orientera speciellt länge för att inse det.
Det är inget fel på entusiasmen i inledande ’Running Out Of Time’. De sätter av
i full galopp med rullande bas och Steve Lukhaters glimrande gitarr i högform.
’Holy War’ är också en drivande kraft. En i mångt och mycket representativ TOTO-
låt med förfinad stämsång och efterhängsen refräng, där de inte utgör sig för
att vara några andra än de verkligen är.
Det är förmodligen vibrationerna från mina husgudar Steely Dan som gör att ’21st
Century Blues’ ligger så oerhört fint på tallriken. Någon annan förklaring går
inte att få. De progressiva takterna som visas i ’Great Expectations’ är fint
komponerade med hög teknisk kvalitet. Melodin inkarnerar Doobie Brothers i en
slags ohelig allians med Styx. När den tanken har landat är det bara att njuta.
Det är möjligt att TOTO inte faller alla på läppen, i synnerhet om man har en
dragning åt det metallurgiska hållet, men hög klass måste belönas och det är
precis det jag gör här och nu. Deras spelning på Sweden Rock Festival i juni har
plötsligt blivit mer intressant än jag hade föreställt mig.
Thomas Claesson
