nyaskivor.se

Arch Enemy ”War Eternal” (Century Media/Universal)

Never Forgive, Never Forget. War Eternal. As the Pages Burn. Arch Enemy har aldrig inlett ett album med en starkare trippel, sanna mina ord. Vi snackar om essensen av melodiös death metal; snabbt och hårt i ljuv förening med förföriskt melodiösa tongångar.
Men det är ändå ingen av ovan nämnda låtar som ger det största lyckoruset när War Eternal spisas. Det stora utropstecknet är nämligen, åtminstone för min del, utan tvekan You Will Know My Name. Här har vi nämligen örongodis de luxe i en välljudande mix av lugna, progressiva tongångar och melodiös death metal som bara Michael Amott (gitarr) kan få till. Dessutom kryddas denna 4:37 minuters anrättning med ett utsökt användande av stråkar (om det gillas rekommenderar jag också Time Is Black).
99 gånger av 100 i fallet Arch Enemy handlar recensionstexterna om genialiteten i Amotts riff och sångens kvalitet (oftast i positiva tongångar). Själv skulle jag istället vilja lyfta fram Sharlee D’Angelo (bas) som mannen med ett stort finger med i spelet. Han har en väldokumenterad känsla för melodier och Amott & co har – tror i alla falll undertecknad – låtit honom ha ett stort inflytande när det gäller låtidéer och användandet av stråkar etc.
Många av bandets fans håller antingen Burning Bridges (1999), Doomsday Machine (2005) eller Khaos Legions (2010) som vassast i diskografin, oftast beroende på om man varit ett fan från början eller hakat på tåget på senare år. War Eternal känns som den perfekta gemensamma nämnaren och har förutsättningarna att sitta ensam på tronen som ”härskare”.
Att jag ändå inte drar till med en fullpoängare beror på att 13 låtar till slut blir lite för mycket av det goda.
Ja, just det, givetvis måste också vokalistbytet nämnas. Lika mycket som mina öron tyckte om Angela Gossow, lika mycket tycker de om Alissa White-Gluz (ex-Agonist). Punkt slut.
Men hallå; varför slösa tid med att läsa vad jag tycker och tror? Rusa istället iväg och införskaffa plattan!

Magnus Bergström