Lika underhållande som tidigare
Steel Panther ”All you can eat” (Open E/Playground)
Tre år sen senaste studioalbumet ”Balls Out”.
Två år sen DVD’n ”British Invasion”.
De är tillbaks.
Ni vet vilka jag talar om.
Japp. Exakt.
Steel Panther.
”All You Can Eat” heter albumet den här gången och de serverar oss tolv spår i komikens tecken. Det är ett efterlängtat album från ett av hårdrocksscenens kanske hetaste band. Frågan är, lever de upp till förväntningarna?
Vid första lyssningen måste jag erkänna att jag inte var så jätteimponerad av skivan. ”Pussywhipped” som öppningslåt är helt okej. Det är ingen ”SupersonicSexmachine” eller ”Death to All But Metal”, men den funkar. Plattan i sig gled förbi nästan obemärkt, det var ett par låtar som ”Burden of Being Wonderful”, ”Party Like Tomorrow Is The End Of The World” och ”She’s on the Rag” som stack ut för mig.
Men efter att ha lyssnat igenom den ett par gånger, har den börjat växa på mig. Och den blir bättre för varje varv den tar, varje låt växer mer och mer. Texterna är precis lika underhållande och grova som vi minns de från förut, jag har suttit här och växlat mellan ”vad i…” och att praktiskt taget ligga på golvet och vrida mig i skratt. Och den musikaliska kompetensen de besitter? Det är ingen idé att ens fundera på att kommentera. Den finns där. Allt är framför lika bra som tidigare. Det är en väldigt jämn platta, många av låtarna håller samma nivå och klass även om jag själv kan tycka att ”Burden of Being Wonderful” sticker ut lite extra.
Musikaliskt påminner plattan en hel del om föregångaren ”Balls Out”, med överlag starkare material, men i min mening inte riktigt lika starkt som deras debut, ”Feel The Steel”. Det är nära, men inte riktigt där. Så man får väl säga att de levde upp till förväntningarna, men de överträffade de inte riktigt.
Sara Köhler
