Som att komma hem
Night ”Night” (Gaphals/Border)
Release: 20 november
Nights debutplatta känns som att komma hem. I princip kan man pricka in ett klassiskt heavy metal-band eller ett välbekant riff på varenda låt. Judas Priest, Iron Maiden, Saxon, Thin Lizzy, Motörhead; alla finns när. Kanske är det just blandningen av alla band som gör att det faktiskt låter eget snarare än rip-off.
I öppningslåten Fire and Steel hörs exempelvis Judas Priest, 70-talsversionen, i riffen, men det låter ändå inte som en Priestlåt. Fler Priestreferenser finns i Taking you Down. I Out of the Ashes kan jag svära på att Fast Eddie har klivit rakt ut ur tidmaskinen som ryckt honom från inspelningen av Overkill eller Bomber. Av bara farten har han lagt lite gitarr i början på Stand your Ground också. Referenserna finns där hela tiden, men inte en enda låt låter som något specifikt band. Att sedan använda ett gammalt barnkammarrim som refräng i Gunpowder Treason är fullkomligt genialiskt och 100 procent 1981.
Jämförelsen med Black Trip är naturligtvis både oundviklig och fullkomligt rättvis. Både banden har samma rötter och samma musikaliska inriktning, men där Black Trip är det välproducerade majorbandet är Night det charmiga, lite opolerade undergroundbandet som kör på jävlar anamma och adrenalin. Av någon outgrundlig anledning får jag hela tiden svenska Vanguards gamla tolva från 80-talet i skallen när jag lyssnar på Night.
Plattan låter inte som att den önskar den vore inspelad runt 1980, den låter som att den ÄR inspelad då. Illusionen är total när min högerarm vevar vilt på luftgitarren och jag ylar med i låtarna som en katt som fastnat i köksmixern. Visst, jag har hört det förr, men jag älskar det.
Jonas Andersson
