Välsmakande recept med rensång och growl
James LaBrie ”Impermanent Resonance” (Century Media/EMI)
Liksom på Static Impulse (2010) är det inte ”guldstrupen” själv som är den förste att ta ton på skivan. Den äran går istället till trummisen Peter Wildoer som får growla i inledande Agony, innan James LaBrie (Dream Theater) tar vid.
Detta blandrecept upprepas på följande Undertow och smakar smaskens! Båda låtarna är fartfyllda och med räfränger som man bara vill höra om och om igen. Jag har i ett par veckor lyssnat på de tre inledande låtarna tiotalet gånger – varje dag. Ja, så starkt berör de mig.
Men hur välsmakande ett recept än är så går det inte att upprepa det in absurdum. Tyvärr är det fallet i en del av kakan som är Impermanent Resonance. För att gå in på detaljer så är låtarna fem-sju aningens sämre varianter på Slight of Hand (bra låt med skönt sväng).
Utöver dessa minusanmärkningar i protokollet tilldelas priset för årets tråkigaste refräng till halvballaden Letting Go. Dock hamnar låten ändå lite på plus i och med att gitarriffet i verserna är bland det taggigaste på skivan kombinerat med att Wildoer bjuder på sitt bästa growl.
Apropå refränger så har Back on the Ground (också en halvballad) en dito som tenderar att vara i tjatigaste laget. Hedern räddas dock av den lysande textraden ”the vacant space between your ears doesn’t get it”. Stor humor. Då har jag heller inte nämnt att det är sällan som trummor får vara så framträdande i en ballad – bra jobbat av Wildoer.
För konservativa hårdrockare kan det eventuellt vara svårt att smälta att många av låtarna inleds med ”blippande” keyboards. Själv tycker jag att det används på ett snyggt sätt utan att gå över ”smörgränsen”. Keyboards har överlag en mer framträdande roll än på tidigare LaBrie-soloskivor. Det ger en fin kontrast till det lite ”taggigare” gitarrsoundet och dessutom smälter det fint ihop med sången.
Ja, just det ja… Givetvis finns här också en finstämd ballad, denna gång kallad Say You’re Still Mine. Det är ingen överdrift att säga att LaBrie ”äger” i den här typen av låtar och gåshuden är automatiskt ett faktum.
Att betygsätta en skiva är inte alltid det lättaste och Impermanent Resonance är ett bra exempel på det. Delar av den är utan tvekan full pott medan annat hamnar i trakten av en tvåa. I det här fallet rekommenderar jag att efter några lyssningar sätta ihop en egen spellista av godbitarna. Då får öronen något att glädjas över – om och om igen.
Magnus Bergström
Fotnot: Inköp av den europeiska digipackutgåvan rekommenderas, eftersom den innehåller två extralåtar varav balladen Unraveling är hur vacker som helst.
