Upprättelsen
Ten ”Heresy And Creed” (Frontiers/Cosmos)
Allt som oftast får man en rynka i pannan då kvaliteten på melodiös hårdrock
varierar högst anmärkningsvärt. I slutet av nittiotalet imponerade ’The Name Of
The Rose’ och ’The Robe’ inte nämnvärt. Ten befann sig på den ristade grenen
långt ner på det melodiska rockträdet. En gren som hängde olycksbådande tungt i
backen och med en hårsmån undvek den slipade yxans vassa egg.
Det är desto mer glädjande att det tionde kapitlet i Tens rockhistoria med
beslutsamhet slår undan alla betänkligheter. Bandets ursprung ifrån
industrialismens vagga där det grävda krondiket – Manchesterkanalen – leder ut i
den mytomspunna floden Mersey kanske rentav förklarar de musikaliska genernas
ädla och oförutsägbara frammarsch.
Med det smygande och lätt atmosfäriska introt i ’The Gates Of Jerusalem’ tänds
den österländska oljelampan som så förföriskt banar väg för det joniserande
skimmer som omger ’Arabian Nights’. Gary Hughes sammetsomspunna röst låter sig
inte bevekas av de främmande rytmerna som sveper fram som en virvlande ökenvind
där kamelens avtryck i sanden ändrar form lika flyktigt som en kvinnas sinne.
Utan att vidröras av en mänsklig hand öppnas den tunga ståldörren till
’Gunrunning’. Ett kulminerande nummer där Tens alla vapen avlossas unisont. Den
som söker sällskap kan utan att förebrås umgås med ’The Priestess’. Då har man i
alla fall inga tråkiga stunder. Ett annat magiskt ögonblick är den otroliga
’Unbelievable’ som rockar tungt och närmast hänsynslöst ända till det
oundvikliga slutet.
Även om dammluckan tillfälligt öppnas under ’Another Rainy Day’ och ’The Riddle’
är ”Heresy and Creed” en lysande återkomst av ett band som helt enkelt fallit i
glömska. Alla kommer att hitta sin egen pärla på det här välproducerade albumet.
Det är bara att välja och vraka.
Thomas Claesson
