Några rejäla kliv framåt
Hysterica ”The Art of Metal” (Black Lodge/Sound Pollution)
Hystericas debutplatta Metal War var ingen bra platta, så är det bara, oavsett att den var mixad av Peter Tägtgren. Det var en tämligen tafflig historia på demonivå med några sköna riff, ett par okej låtar och en jäkla massa vilja. Därför är det oerhört glädjande att konstatera att The Art of Metal är några rejäla kliv framåt musikaliskt även om originaliteten lyser med sin frånvaro, men vi snackar faktisk metal så vem sjutton behöver originalitet…se bara på Manowar.
The Art of Metal öppnar med en kvartett starka låtar. Anni de Vils röst är stark och pendlar mellan skönsång och growl och låtmaterialet är brett; från ballader till thrashiga Hysterica. Nyinspelningen av fjantiga Heels of steel känns dock onödig, och låten är lika fjantig även om titeln är förkortad till Heels. Originaltiteln var i alla fall en skön pastisch på New Yorks ledande förespråkare för läderkalsonger. Plattans bredd kanske kan upplevas som stilmässig vilsenhet, men kom ihåg att vi snackar om ett band som ännu söker sin identitet och inget på skivan faller utanför metallramen. Bland låtarna har Spirit of the Age, Hysterica och Fear of the Light blivit lite av personliga favoriter.
Hystericas problem är den hårda konkurrensen inom den genre de valt, av band som till exempel Steelwing och Ram och även Sabaton, men där de två förstnämndas senaste plattor i mitt tycke är ett steg bakåt kvalitetsmässigt så går ju faktiskt Hysterica framåt. De har en tuff väg att vandra men det känns skönt att kunna konstatera att de nu stolt kan vandra den tack vare sin musik och inte tack vare sitt kön.
Kort sagt är det här en platta som förtjänar din uppmärksamhet, och om jag i sommar ska stå pressad mot ett kravallstaket, skråla metalklichéer och glo på ett läderklätt skrev så väljer jag för min del Anni de Vils skrev framför Eric Adams dito vilken dag som helst.
Jonas Andersson
