Kapaciteten och den rätta känslan finns ju…
Band Of Heathens ”Top Hat Crown & The Clapmaster’s Son” (Blue Rose/Border)
Vad är det ena och vad är det andra? Är detta album americana eller är det countryrock, eller kanske alternativ country? Blir du också trött på alla försök att beskiva musik med olika hippa termer. Jazzmusikern Lars Gullin lär ha myntat uttrycket att det finns bara två sorters musik, bra och dålig. Det kanske är så enkelt – eller svårt.
Men nu åter till vad detta ska handla om, nämligen Band Of Heathens som har sina rötter i Austin, Texas och består egentligen av tre soloartister som har slagit sina notställ samman. Colin Brooks, Ed Jurdi och Gordon Quist sjunger alla och skriver låtar var för sig och tillsammans. Deras låtar flyter ofta fram i ett behagligt mediumtempo med småtrevlig stämsång och hyfsade melodier. Ljudbilden förstärks ofta med ett framskjutet piano som sätter sin prägel på det hela. Detta är ovanligt, men alldeles förträffligt för variationens skull.
Om vi nu ska kategorisera, så är detta vad jag skulle kalla countryrock. Musik som har sina rötter i band som Byrds, Poco och Flying Burrito Brothers, eller nutida Mad Buffalo och I See Hawkes In LA.
Musiken på ”Top Hat Crown & The Clapmaster’s Son” bär också influenser av Stones countryflirtar Wild Horses och Dead Flowers. The Other Broadway och I Ain’t Running och Gravity är däremot klara avsteg från kostigen och slänger blickarna åt både blueeyed soul och lite tyngre rock. Should Have Known, Enough och Polaroid är däremot tryggare och mer traditionella. De är också klart bättre som låtar. Band Of Heathens har kapaciteten, rätta känslan men ändå får de inte till det. Förmodligen är de ett utomordentligt liveband på hemmaplan i Austin.
Bengt Berglind
