Framkallar ett behagligt vilsamt tillstånd
Joe Henry ’’Reverie” (Anti/Cosmos)
I över tjugo år har Joe Henry tillhört den där lilla skaran husgudar som man bara behöver morsa på i skivhyllan. I samma skara finns till exempel Miles Davis, Van Morrison, Dylan, Nisse Ung och Joni Mitchell. Du vet vad de står för, du vet vad du har och får. Vänner emellan.
Joe Henry 2011 är en relativ lågmäld naken historia med musikaliska akustiska förtecken. Inget direkt ovanligt för denne man. Tålamod gäller, för det här är en karg och kantig musikväv som Joe Henry vävt i hop på Reverie. Inga melodihakar som klistrar sig fast efter ett par lyssningar. Tålamod alltså.
Men i längden kommer det att visa sig att det är musikmödan värd. Låter du denna musik få en eller flera chanser kommer du kanske som jag att flyta in i ett behagligt vilsamt tillstånd och stänga av det som snurrar i dina omgivningar. Det är lite småjazzigt, rösten knarrar välbekant och hans husgitarrist Marc Ribot är aldrig ointressant allt kolla in.
Finstämda Tomorrow Is October, suveräna Deathbed Version och Eyes For You är tre bra exempel på typiska Joe Henry-kompositioner.
Tre bra tidigare album att kolla in med samme man är Scars, Shuffeltown och Civilian.
Joe Henry är också en flitigt anlitad producent bland annat åt comebackande soulikoner. Don´t Give Up On Me med Solomon Burke från 2002 är ett bra exempel.
Bengt Berglind
