När lammen tystnar
Wolf ”Legions of Bastards” (Century Media/EMI)
Den här skivan tillfaller inte er som enbart har blicken riktad framåt och
tycker att det förgångna skall lämnas därhän. Ni som däremot kan tänka er att
ställa in tidsmaskinen på 80-talet får lystmätet tillgodosett, som det är tänkt.
För de allra flesta gillar väl retro-metal eller hur?
Bandet ifråga härstammar från vare sig Birmigham, Leyton eller Barnsley UK,
vilket förvisso inte hade varit dåliga gissningar. Högt ärade Monark, folket av
börd, kära örebroare – Wolf är Örebros alldeles egen attraktion.
Wolf kör utan kompromisser på en väg som är rak som en spik. I backspegeln lyser
i neon NWOBHM* med stora bokstäver. Det är tuff musik, riktigt tuff. Dränk den i
vatten och den fungerar ändå lika bra. Precis som en automatkarbin med
beteckningen AK 4.
Om den ena halvan av det Magdeburgska klotet är brittiska Demon med sina tidiga
diaboliska utsvävningar och den andra halvan är Judas Priest med de förtyngda
stål-riffen, så befinner sig Wolf mitt i vakuumet där i mellan. Lyssna bara på
’Full Moon Possesion’ och ni förstår varför.
Såsom ler och långhalm ingjuter Niklas Stålvind (sång/gitarr) och Johannes
Axeman (jo, ni läste rätt) respekt i leden. Den förre med raspig men knivskarp
sång, som inte är många halvtoner från Bob Halford’s (lädergud i Judas Priest)
röst. Den senare med hantering av gitarren såsom efternamnet förpliktar
’Jekyll And Hyde’ är en ruggig upplevelse, som om man inte ser upp kan utvecklas
till den värsta mardrömmen. Den slingrar sig obehagligt fram och den skälvande
refrängen fångar uppmärksamheten abrupt. En ren skär studie i skräck.
’Nocturnal Rites’ behöver inte nödvändigtvis ligga på det astrala planet med
munkkåpor, altare och offerritualer. Det kan även vara så enkelt som aktiviteter
under fredagsmyset, där många går som katter runt het gröt och helt ogenerat
prasslar med chipspåsen. Bortom allt mörker ryms det faktiskt något som kallas
humor. Gitarriffen är utomjordiska i denna gastkramare och till och med Tony
Iommi (riffmästare i Black Sabbath) stannar till mitt i steget.
’Tales From The Crypt’ ökar trycket mot trumhinnorna ytterliggare. Under det
euforiska gitarrsolot tycks Axeman vara besatt av innehållet i en bägare smidd
av ”Accept-erat” kruppstål. Fingrarna far över gitarrhalsen som om det vore en
glödhet eldgaffel.
Inte blir det mindre fart i den obligatoriska ’Road To Hell’. Vingarna på de
duellerande Flying V – gitarrerna lyfter tonerna till oanade höjder. Inget annat
instrument har skänkt mänskligheten sådan lycka. Med ett dödsbringande tempo
tillgodosett av Anders Modd (bas) och Richard Holmgren (trummor) leder denna
resa rakt in i djävulens gap.
Black Sabbath bildade för länge sedan en genre utan att själva veta om det.
’Paranoid’ blev den öppna källkoden till all metal och först när det kom
efterföljare kunde genren bekräftas. Wolf anslöt sig till skaran och nu ylar
vargen i fullmånens glans utanför var mans farstukvist. Vargen är dock inte
intresserad av Rödluvan numera. Vargen är ute efter er.
Thomas Claesson
* New Wave of British Heavy Metal
