Ett imponerande progressivt mästerverk
Neal Morse ”Testimony 2” (Inside Out/EMI)
Neal Morse, den produktive, multiinstrumentalisten, sångaren, låtskrivaren, ex-Spocks Beard-frontmannen, är tillbaka med ännu ett soloalbum. Albumet är en uppföljare till Testimony (2003) och heter då passande nog Testimony 2. Denna skiva blir den 10e i Morse solokarriär som han drog igång 1999. Förutom att ha släppt 6 st album med sitt förra band Spocks Beard har Morse under åren varit med i en rad andra projekt där supergruppen Transatlantic är den mest framstående.
Det finns många likheter med den första Testimony-plattan. Det hela är ett kraftfullt knippe progressiv rock och även denna gång så består albumet av en dubbeldisc. Som traditionen bjuder så innehåller låtarna långa instrumentalpartier som stundtals blandas upp med mycket stämsång och en rad olika instrument utöver den traditionella rocksättningen såsom saxofoner och stråkinstrument m.m. Vissa stunder är musiken mycket imponerande med alltifrån tunga riff, bländande instrumentalspel och häpnadsväckande bra känsla men ibland kan det även kännas en smula musikaliskt barnsligt, något som kan återfinnas hos många band inom progressive-genren men som i och för sig kanske mest beror på vilket humör lyssnaren befinner sig i.
Albumet är uppbyggt kring en mängd teman, riff och melodislingor som kommer tillbaka i fler låtar. Det finns även många teman från den första Testimony-plattan, där Gods’ Theme nog är det mest framträdande och enligt mitt tycke något utav det mäktigaste och vackraste Morse komponerat.
Albumet börjar med ett pianointro och det är just Gods’ Theme som spelas. Ett maffigt trumfill där sedan hela bandet stämmer in i Gods’ Theme ger albumet en grandios öppning som gör att man blir nyfiken på hur resten ska låta. Tyvärr har Morse låtit lägga in en saxofon i detta inledande tema vilket förstör lite av det första intrycket.
I den andra låten, den välgenomförda Overture no 4 får man höra många av de teman som kommer igen i låtarna framöver. Låten Time Changer drivs av ett pumpande basriff varpå den efterföljande balladen Jayda bjuder på ett nytt tema, i klass med Gods’ Theme, som man kommer få höra flera gånger under albumet.
Sedan fortsätter skivan med låtar av olika karaktär men med samma ärliga ansats. Det bjuds på imponerande gitarrsolon med bra känsla samt andra instrumentalinsatser från Nashville Symphony, medlemmar och f d medlemmar ur Neal Morses tidigare band Spocks Beard.
Verserna i The Truth Will Set You Free har ett stadigt driv med stråkar och mycket pukor.
It’s For You har ett riktigt arenarockigt sound med det numera traditionella beatet som gjordes känt genom Coldplays låt Clocks. CD 1 avslutas på ett mycket storslaget sätt med låtarna Crossing Over/Mercy Street Reprise.
CD 2 börjar med två låtar av lite mer intetsägande karaktär. De är halvtråkigt rockiga, feelgoodlåtar, nästintill lovsånger, om än dock välskrivna. Dessa följs sedan av ett 26-minuter långt progressivt epos i låten Seeds Of Gold som innehåller mycket av det som genren handlar om och är ett bevis på Neal Morse storhet. Han kan verkligen detta. Lyssna särskilt till den vemodiga melodin i slutet runt 21 min, den är inget annat än genialiskt skriven.
Sammantaget innehåller albumet många riktigt sköna partier och då främst instrumentalpartierna. Det är mycket som låter som Beatles, under deras andra, mer experimentella halva av karriären. För många kan det säkert kännas pretentiöst och nästan obehagligt när det sjungs om kristen tro och Jesus. Men när det görs med en sådan övertygelse, ärlighet och känsla som Morse är kapabel till bör det inte spela någon roll vad man har för tro, alla kan uppskatta något i detta album ändå.
Testimony 2 är ett mycket bra progressive-album även om det inte riktigt kan mäta sig med den första Testimony-plattans storhet.
Rickard Engström
