Progressiv metal med sång av högsta klass
Infinity Overture ”The Infinite Overture pt.1” (Lion Music/Border)
Sedan debutskivan Kingdom of Utopia (fick också betyget 3,5 här på nyaskivor.se) har gitarristen/bandledaren Niels Vejlyt ändrat en del i bandet, i syfte att få till en perfekt fungerande liveenhet. Den största och mycket positiva förändringen är sångfyndet Kimmie Tenna Nielsen – hon sjunger hur vackert som helst! Men Nielsen är inte ensam om att sjunga vackert på skivan, för gästsångare är inga mindre än Amanda Somerville (Epica med flera) och Fabio Lione (Rhapsody Of Fire).
De två första låtarna, The Hunger och The Stand, är något av det vassaste jag hört på ganska länge i genren (light) progressiv metal. Yngwie Malmsteen-gitarrspel varvas med skönsång och det mesta i övrigt som man kan önska. Innerliga balladen Angels med gitarrsolo á la John Petrucci (Dream Theater) är också värd att nämna, och likaså skivans längsta låt tillika progressiva godbiten The Infinite Overture pt. 1 (7 minuter och 16 sekunder). Synd bara att inte alla låtar håller samma höga klass…
För övrigt är det intressant att spåren från debutskivans power metal är relativt få, för det är inte direkt vardagsmat att band så här tydligt går från en stil till en annan. I fallet Infinity Overture är det hur som helst ett plus.
Det jag inte tycker om är att några av låtarna präglas av “beauty and the beast”-stilen, det vill säga ljus kvinnosång varvat med growl (exempelvis Evernight). Den varan finns det alldeles för mycket av i hårdrocksvärlden, och ett så här bra progressivt band ska inte behöva hålla på med detta. Kanske är det tänkt att locka fans av “hårdare” musik, men det faller ju på att kvinnosången är ljuv som bomull. Nej, om sådana här störande inslag plockas bort till tredje skivan så finns möjligheter till en klockren skiva. Det är i alla fall min känsla.
Som lyssnare känner jag mig splittrad… Ibland är skivan en fyra-femma och ibland är den en trea, därav slutbetyget.
Magnus Bergström
