Viskningar men inga rop
- Robert Plant ”Band of Joy” (Es Paranza/Universal)
Den ultimata lejonhannen Robert Plant letar vidare i den snåriga
musikdjungeln. Borta med vinden är de vassa Zeppelin-riffen som härskade
enväldigt under 70-talet. Nu när röken har skingrats återstår bara en mix av
lågmäld blues, folk och country. Till största delen handlar det om ett
coveralbum där ingredienserna till rotrocken är hämtade från Los Lobos, Townes
van Zandt, Barbara Lynn och något otippat indiepopbandet Low. Jakten på det
perfekta americana-landskapet går vidare…
”Band of Joy” tar vid där förra skivan ”Raising sand” slutade. Då – för
tre år sedan tillsammans med Allison Krauss korades världsmästarna i mixed
stämsång. Nu – med countrysångerskan Patty Griffin som årets ”runner up”.
Titeln – ”Band of Joy” – har sitt ursprung från det band på 60-talet som
Plant och John Bonham bildade. Strax innan historia skrevs och Led Zeppelin
erövrade världen. Huruvida John Bonham vrider sig i graven är okänt, men från
sex fot ner i jorden lär det inte komma några glädjerop. Olikheterna med det
psykedeliska 60-talet är enorma.
Det plockas friskt med både banjo och mandolin. Blandningen mellan
elektriskt och akustiskt är väl avstämt. Producenten Buddy Miller skapar den
rätta atmosfären på denna musikaliska resa som leder om än inte till Kashmir, så
med största sannolikhet till bönetornet i Samarkand – ledsagad av Jakobsstaven
för att finna den perfekta harmonin i tillvaron.
Robert Plant är en fantastisk sångare, med en mjuk, känslig, mycket
speciell tenorröst. Detta är ett fenomen som har varit känt i över 40 år. Nu får
vi även veta att han kan viska. På ”Silver Rider” sjunger han så tyst att man
kan höra en knappnål falla till golvet. De dova, murrande gitarrerna hjälper
dock till, så att man återfår medvetandet och inte faller in i hypnosen och
försvinner ut i det okända.
Om ”Harms Swift Way” hade gjorts för 30 år sen så hade den mycket väl
kunnat låta som ”All My Love” från In Through The Out Door (1979). Nu blir det
bara en väl avvägd poplåt med njutbar genklang. Några halvtoners förändring och
en djärvare inställning så hade resultatet blivit något helt annat. Ödesmättade
mörka ”Monkey” med ljuv stämsång och ödsligt ylande gitarrer är ett sagolikt
vackert spår. Så bra att det är bäst.
Den 62-åriga Robert Plant kunde gott ha dragit sig tillbaka och levt på
royalty från de forna guldåren. Istället söker han sig vidare och utmanar sig
själv och framför allt sina än mer luttrade åhörare. Drömmen att få se Led
Zeppelin återuppstå lär aldrig gå i uppfyllelse. Plant som näst intill är dubbad
till riddare (av den heliga musikorden) får välja och vraka i musikarkivet
precis som han vill. Det är privilegier och en självklarhet för en mästare. Att
som Rolling Stones köra in med rullatorer på scen är inte ett mål som är värt
att uppnå. Vi som var med förr får leva på minnen och aldrig glömma – ”The Song
Remains The Same”.
Thomas Claesson
