Something Beautiful
- Paloma Faith ”Do you want the truth or something beautiful” (Epic/Sony)
Först kom Joss Stone och Amy Winehouse som efterföljdes av Duffy. Och nu kommer nästa engelska med soulig retroröst – Paloma Faith. Efter att ha läst en artikel om Paloma i Metro där de jämförde henne med Amy Winehouse och Duffy, blev jag intresserad att höra hennes platta, eftersom jag gillar Amy och Duffy sedan tidigare. Förvisso kan jag förstå kopplingarna till både Amy och Duffy, men jag upplever att Paloma tar det hela ett par steg till och försöker göra något eget och mindre uppenbart än de två andra. När jag hör Paloma känns det nästan som det vore en mix av Pink och Duffy. Blanda Duffys röst med Pinks aggressioner och ambitioner att skapa något eget så får du Paloma Faith.
I spåren av Duffys succé känns det inte speciellt konstigt att det kommer ytterligare en ny sångfågel med retroröst som skivbolaget lanserar som nästa brittiska superstjärna. På grund av detta var jag ytterst tveksam om denna skiva skulle hålla klassen som mer eller mindre utlovades i pressreleasen. Nu när skivan har snurrat i cd-spelaren flertalet gånger får jag lov att medge att den till viss del håller utlovat mått.
Skivans höjdpunkter är helt klart öppningsspåret ”Stone cold sober”, skivans titelspår ”Do you want the truth or something beautiful” och första singeln ”New York”. Nämnda öppningsspår mixar en rockigare sida med en mjukare soulig sida, vilket görs på ett helt fantastiskt sätt. Den fungerar som en perfekt albumöppnare och lämnar lyssnare med en önskan att höra mer. ”Do you want the truth or something beautiful” är den skönaste soulballaden jag hört sedan Duffys ”Warwick Avenue”. Den påminner egentligen inte om den låten, utan är magisk på ett eget sätt. Singeln ”New York” är en klassisk soulsingel om ett brustet hjärta, där hon blir lämnad av sin kille för en tjej med namnet New York. Låten är en av de bästa singlar jag hört på hela året, men varför snurrar den inte frekvent på MTV?
Förutom nämnda toppenlåtar innehåller skivan flera bra spår men tyvärr också ett par låtar som inte alls faller mig i smaken. På det hela taget en bra skiva som passar när man ligger hemma och tycker synd om sig själv i dessa förkylnings- och influensatider. Så gillar du precis som mig lite retrosoul i modern tappning är detta ett självklart köp.
Lars Svantesson
