Plattan är full av bra låtar
- Citizen K ”Meet Citizen K” (Paraply Records/Plugged)
Det var den varmaste sommaren i New York på över 60 år och jag satt på mitt hotellrum på Waldorf Astoria. Klockan närmade sig tio på kvällen och jag kände för att slappa lite innan jag gav mig ut i ”staden som aldrig sover”. Jag kollade vad de erbjöd för filmer och hittade ”Matrix – new blockbuster with Keanu Reeves”. ”- Ja ja, det är väl någon actionrulle, typ Speed, som jag kan kika på med ena ögat”, tänkte jag slött.
Några minuter senare var mina ”ena ögat”-intentioner lika obefintliga som vattnet på månen. Carrie-Ann Moss började springa på väggarna, sparka ner poliser i slow-motion (i ett roterande perspektiv, dessutom!), den hemlighetsfulle Laurence Fishburne pratade om vita kaniner, piller svaldes och varken Nemos eller mitt liv har sedan varit sig likt.
Du som kan din Matrix-trilogi vet att filmerna handlar om att ”se koden”, vilket Keanu Reeves rollfigur Nemo lärde sig. Genom att se den kontrollerade, bemästrade och utnyttjade han den och dess värld till perfektion.
”- Vad har det med Citizen K. att göra”, undrar du då.
En sak; KODEN.
För vad är det för en dåre som kokar ihop en platta med akustiska gitarrkulisser av Neil Young-klass, stämsång som får självaste Brian Wilson att höja på ögonbrynen, melodier som inte hörts sedan Popsicles glansdagar, åskväder, trumpeter och en sångare som för tankarna till ett torrt, folkligt och lite brittiskt 70-tal?
Bara någon som kan koden.
Citizen K (aka Klas Qvist), denna galet begåvade människa, som dessutom spelar allt utom trumpeter och några trumspår, kan koden. Han vet precis hur man gör för att få en massiv ljudbild att upplevas som luftig, hur man bygger ihop stora körpaket utan att de tar över energi från resten av låten och givetvis; hur man skriver bra låtar.
För den här plattan är full av bra låtar. Jämna låtar, definitivt inga bottennapp men samtidigt ingen låt som skriver om världshistorien.
Första gången jag lyssnade på den började jag, av någon outgrundlig anledning, på spår två; ”That Same Old Sun”. Wow, störtskön pop. Den följdes sedan av den vackra och tänkvärda”Badfinger”, när sedan ”The World Turns Without Me” klingat ut var jag bara tacksam. Tacksam, för om det här hade varit boxning hade matchen varit över. Teknisk knock-out, golvad tre gånger i samma rond. Men vad hjälper det när nästa låt heter ”She Says”? Ett grymt spår med en underbar text och magiskt bra stämsång. Jag är golvad. På riktigt. Medan jag försöker ta mig upp ropar någon i ringside; ”- Follow the white rabbit, Hasse, det är ju elva bra låtar TILL på plattan, det klarar du aldrig!”
”- Uh, Tank, get me out of here, I need a signal; NOW!”, är det sista jag tänker innan plattan tar tag i mig igen. Oj, oj oj, vad bra musik kan vara brutal …
Hasse Carlsson
