ÖPPET BREV TILL MELISSA HORN
- Melissa Horn ”Säg ingenting till mig” (RCA/Sony)
Jag är en ofta skeptiskt, ibland cynisk, fortfarande lönnsnygg, alltid musikälskande snart 45-årig man, som alltför sällan blir överraskad. Allt för sällan själsligt nockad. Allt för sällan så tagen att tårarna tränger på. Allt för sällan så djupt berörd att jag måste ringa min fru för att säga hur mycket jag älskar henne. Allt för sällan säga hur vacker varje morgon är bara för att jag får vakna med henne vid min sida.
I min del av livet har man koll. Vet vad som rör sig bakom kulisserna, vet hur det funkar och vad som kan förväntas.
Med detta som bakgrund förstår du säkert vilket trauma det är när en liten 20-årig tjej, som kunde varit min dotter (förlåt, jag känner inte mamma Maritza, jag menar åldersmässigt), kliver in och rubbar dessa grundfundament.
När jag, för ca 1 år sedan, hörde ”Vår sista dans” från din förra platta sände du en första chockvåg genom mitt musiska universum. Din sårbarhet, trovärdighet, dina finurliga ordlekar och att du inte tvekar att skriva om riktigt svåra och otäckt obegripliga händelser, som i ”Kungsholmens hamn”, nockade mig totalt.
Jag vet inte hur det är med dig, men det är inte ofta jag har högt ställda förväntningar och dessa infrias. I vilket fall som helst så är det just det som du nu har lyckats med. Med råge, dessutom. Din nya platta; ”Säg ingenting till mig” är helt underbar. Skönt att få det sagt. Du har lyckats med konststycket att leverera en uppföljare som har allt som din debutplatta hade fast med ännu mer nyanser, ett rikare djup och även ett mer avspänt sväng. Och ändå är det fortfarande du till 100 procent.
Att låtarna, tempomässigt, ligger om lott gör att skivan hela tiden tar en fräsch vändning. Att du vågar leka med monotona frasrepetitioner – ”Säg ingenting till mig”, pedalsteel-gura – ”Tyck synd om mig nu”, ”Fall fritt” bla, lite missljud från ståbasen – ja, lite här och var på hela plattan, ger den bara mer liv. Stråkarna i ”Lät du henne komma närmre” och ”Vem lämnade vem”, är så hiskligt vackra att jag inte hittar ord. De två tillsammans med ”Fall fritt” är starkaste spåren på plattan, om du frågar mig. Överlag känns hela produktionen väldigt ”organisk”, den ger mig en känsla av att ”det händer just i detta nu, det är på riktigt”.
I mitt musiklivs egna lilla ”Hall of Fame” finns ett gäng artister och band som för evigt står kvar som milstolpar. De har gett mig ett nytt perspektiv, en ny rikting och en fördjupad kärlek till musiken. Som exempel kan nämnas; Motörhead, Ron Sexsmith, Aretha, LeMarc, Foo Fighters, Hem, Hendrix, Lanois, Cash, Queen, ELO och Rosie Thomas. Jag hade nöjet att introducera dig för dem nu i veckan. De nickade, log och hälsade att du är hjärtligt välkommen.
Så fortsätt leva nära livet, lev nära de vänner som tycker om dig utifrån vem du är och inte vad du gör. Fortsätt låta dina talanger leva nära all den smärta, skönhet, orättvishet och mystik som vi vanligtvis kallar livet. Jag är bara en liten lyssnare där ute som du än en gång berikat livet på. Så, tack så länge. Nu laddar jag inför Sagateatern i Borås. Men först skall jag torka tårarna och ringa min fru …
Hasse Carlsson
