Melankoli och små berättelser
- Richmond Fontaine ”We Used To Think The Freeway Sounded Like A River” (Decor/Border)
När man läser titeln ”We Used To Think The Freeway Sounded Like A River” kan man tro att det skulle vara någon sorts titel på en novell eller en bok av något slag. Kanske skulle man kunna beteckna denna platta som en samling av korta noveller då det ju är en serie berättelser som kretsar kring sångaren Willy Vlautin’s inre tankar som frammanades under tiden då bandet hade ett sabbatsår till följd av att Willy’s mor hastigt lämnat jordelivet.
Det är låtar som reflekterar över kärlek, relationer, minnen av familjen och hans mor. Det är en ganska mörk berättelse på många sätt, men den är ändå fylld av hopp. Man kan säga att det är en platta för den som förlorat någon och som vågar känna saknad inför detta.
En berättare är han definitivt den käre Willy som också har ett par romaner som ”The Motel Life & Northline” bakom sig, vilka han fått goda vitsord för.
Detta är musik man tycks ha hört tusentals gånger och så är väl kanske fallet om man inte tar sig tid att sitta ner en stund och låta nyanserna sjunka in. Det är först då man märker skillnaden på detta och många av de alt. country band som huserar, ja nästan svämmat över marknaden under senare år.
Ibland kan man tyckas känna att ”The Boss” ande vilar över arrangemangen en aning, väl uppblandat med berättelser från området Pacific Northwest. Detta tillsammans med den enkelhet som herr Vlautin beskriver sina skapelser, kombinerat med en torr lätt kraxande röst med släpigt uttal som oftast inte ger utrymme för mycket empati, men istället ger dem djup gör att det känns äkta.
Vad jag konstaterar förtjust är att detta är ett album, och det i den tid då de flesta säger att albumens tid är över och det är möjligt att det i mångt om mycket är på väg att bli så, men än lever albumet och dess berättelser som har en koppling till varandra. Det är skönt med band som får det att hänga ihop.
Trots att de har en lite större förmåga än många andra band i genrén så räcker det inte till de riktigt högsta nivåerna i min bedömningsskala. Jag skulle gärna önska att man vågade ta ut svängarna lite mera, för det kan inte hjälpas att jag då och då gäspar lite förstrött. Det når mig inte riktigt hela vägen fram om man så säger.
Mina favoriter på plattan är låtarna ”Two Alone” och den i blåset lite Calexico inspirerade ”The Boyfriends”.
Har du inte hört Richmond Fontaine innan och gillar melankoli och små berättelser så tycker jag att det är klart värt att slänga på plattan.
Tomas Ingemarsson
