Skotsk dialekt och frenesi
Något utav det roligaste jag vet är att upptäcka ny musik. Musik som även lyckas ge dig den där känslan som gör att du inte kan sluta lyssna. När man som jag har musik som det största intresset kan man hitta dessa godbitar som tittar fram ur kaoset av stereotypt dravel. Men sedan är jag väl en så kallad musiknörd.
We Were Promised Jetpacks är ett ungt skotskt band som består av Adam Thompson (sång/gitarr), Michael Palmer (gitarr), Sean Smith (bas) och Darren Lackie (trummor). De bildade WWPJ när dom gick i high school i Edinburgh, där de ställde upp i Battle of the bands och vann. Det spektakulära i detta var att det var WWPJ första spelning. Efter examen flyttade de till Glasgow för att satsa helhjärtat på musiken. De spelade in ett demo med tre låtar som fick en hel del speltid på olika radiostationer över hela Storbrittanien.
These four walls är alltså WWPJ debut. Jag hade hört en singel från skivan innan och undrade om skivan skulle hålla samma klass. Nu vet jag svaret. Den håller bättre klass skivan igenom! Skivan rivstartar med låten It´s thunder and it´s lightning. En låt som osar av skotsk dialekt och frenesi. Den monotona gitarren visar direkt att det kommer att rocka loss och som det gör! Känslan jag får är att vill jag hoppa runt i ett festivaltält någonstans. Sedan fortsätter skivan med Ships with holes will sink. Låten börjar med att Adam Thompson på sin bredaste skotska sjunger loss. Redan här inser jag att denna skiva är riktigt bra. Låt efter låt med höjdpunkter som Quiet little voices och Moving clocks run slow.
We Were Promised Jetpacks har lyckats med att göra en skiva som får mig att tro på framtiden. Om man kan göra en så här bra debut, hur bra kan det inte bli nästa gång?
These Four Walls är en komplett skiva som har fått mig att inse två saker. För det första att Skottland är ett land som kan producera nya artister med hög kvalité och för det andra att jag är väldigt glad över att vara musiknörd.
Tobias Johansson