Humbug är inget lurendrejeri
- Arctic Monkeys ”Humbug” (Domino/PlayGround)
Humbug är engelska Arctic Monkeys tredje platta och bandet har nu kommit till sin långhåriga fas (i alla fall utseendemässigt). Monkeys genombrott och sucéerna med de två tidigare plattorna Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not (2006) och Favourite Worst Nightmare (2007) är en framgångssaga av närmast episka mått. Bandet med rötterna i High Green, en förort till Sheffield i Yorkshire, fick sina demoinspelningar spridda på Internet av en allt snabbare växande skara fans. När Monkeys slutligen erhöll skivkontrakt gick första singeln ”I Bet You Look Good On the Dancefloor” direkt upp på förstaplatsen på engelska topplistan och första albumet är idag det bäst säljande debutalbumet i brittisk musikhistoria. Även andra albumet toppade listorna. Monkeys har riskerat att bli ihjälkramat i hemlandet. Kanske var det därför man beslutade sig för att sticka till Mojaveöknen i USA och spela in merparten av nya plattan i studion Rancho De La Luna i nationalparken Joshua Tree (ja, samma plats som gav titeln till U2:s klassiska album från 1987). Den som lockade dem dit var Josh Homme, frontman i amerikanska gruppen Queens of the Stone Age, som även producerat 7 av plattans 10 spår.
En hel del har velat omfamna Monkeys som ett slags The Jam eller The Smiths för 2000-talet och det finns kanske vissa poänger med detta. Som hos de eventuella påstådda föregångarna hittar man även på Monkeys första plattor en liknade underliggande ungdomlig ilska och en frustrerad energi, textsnickrandet är bottnat i samma engelska socialrealistiska tradition. Och inte minst har Monkeys sångare Alex Turner den där truliga looken och lite svårdefinierbara karisman parad med en låtskrivartalang som går att associera till Paul Weller (The Jam) eller Steven Morrissey (The Smiths). Med sidoprojektet The Last Shadow Puppets och plattan The Age of the Understatement (2008) som Turner gjorde tillsammans med kompisen Miles Kane från Liverpool-bandet The Rascals, visade Turner också att han verkligen är en fenomenal poplåtsmakare av gammal god skola och med oklanderlig smak. På The Age of the Understatement återskapades ett 60-talssound med tydlig soundtrackkänsla, som en hyllning särskilt till den pampiga ljudbilden från särlingen Scott Walkers magnifika soloplattor från den tiden. Och experimentet fungerade, på det stora hela. (Försök med det, den som tror det är en enkel sak.)
Monkeys har utvecklat en lätt slamrig garagerock-färgad stil med spretiga gitarrer och nerviga staccatorytmer, där man kan spåra influenser som bl.a. amerikanska The Strokes och faktiskt även våra svenska The Hives. Detta ihopblandat till en egen engelsk variant från Sheffield med Alex Turners tungvrickande pratsång och speciella sätt att få ur sig orden som extra signum. Nya Humbug har mycket av detta kvar fortfarande, men soundet är lite fylligare, sången mognare och ansatsen något mörkare än på de tidigare plattorna. Redan på Arctic Monkeys förra album fanns lite av samma febriga känsla som Queens of the Stone Age ofta frammanar i sin musik. Med Josh Homme själv vid spakarna vid produktionen av den nya plattan finns förstås detta sinnesutvidgade uttryck kvar och har kanske blivit än mer accentuerat. Intressant att peka på är dock att Monkeys nya platta inte dragit mer åt ett hårdrockigare håll à la Queens of the Stone Age, tvärtom är de låtar Homme producerat de lugnare. De flesta av låtarna är överhuvudtaget i midtempo och kanske inte så omedelbara, men växer vid varje lyssning. Första singelsläppet ”Crying Lightning” ter sig dock nästan som en bagatell i jämförelse med några av de bästa spåren på skivan, som t.ex. ”Fire and the Thud”och ”Secret Door”. Monkeys håller ännu Union Jack-fanan högt, trots (eller kanske på grund av?) att de begett sig på en utflykt i den amerikanska öknen. Humbug är sålunda inget lurendrejeri, utan en gedigen fortsättning i fin form för Arctic Monkeys.
Henric Ahlgren
