nyaskivor.se

Five Finger Death Punch ’’Legacy’’ (Better Noise/Playground) Släpps fysiskt 18 september

Drygt 20 år in i branschen släpper det Las Vegas-baserade bandet Five Finger Death Punch sitt 10:e album. Två decennier av bandhistoria är inte ens i närheten av att vara ett rekord inom metal, men det är ändå inte så lätt att släppa ytterligare ett album som både hedrar det förflutna och känns tillräckligt fräscht för att förbli relevant. Det är just här ”Legacy” kommer in i bilden. 5FDP levererar inte ett experiment, utan ett medvetet manifest som visar varför de är bland de mest framgångsrika nutida metalbanden.

Musikaliskt sett är dessa amerikaner svåra att missta för någon annan tack vare att deras sound är omedelbart igenkännbart. Detta beror på flera faktorer, men främst på sångaren Ivan Moody och hans distinkt hänförande röst. Dessutom har deras mix av aggressiv metal, varvat med thrash metal-element och radiovänliga melodier en modern känsla som är oklanderlig, så precis, energisk och väl avvägd.

Med dramatiska speedmetal-instick river titellåten igång showen med våldsam frenesi. Drivet av en mörbultande rytmsektion låter bandet mer autentiskt för att inte säga vansinnigt argt än det gjort på sistone. Om kampen för att uthärda saker besjungs i Eye Of The Storm som är ett obevekligt fenomenn med enastående växlingar som sömlöst väver samman tunga abrupta trumpartier med svävande melodier.

Medryckande är bara förnamnet när Nails In The Coffin naglar sig fast en gång för alla. Konsten att lämna det förgångna bakom sig återspeglas här. Det talande ordet banar väg till enorma, dynamiska sångskiftningar som praktiskt taget skriker ut sin potential. I hjärtat av albumet ligger In Time. Ett framstående mittspår inslaget med subtila, nästan flamencoliknande gitarrdetaljer som expanderar till ett djupt genljudande mästerverk.

Skivan blir personlig och rättfram med Joke’s On Me som är en rak och djupt relaterad hymn om att gjuta sin kärlek i någon, men inte få något gensvar. Musikaliskt sett utformad efter den oförvitliga formeln med hårda riff, medryckande refränger och utamanande passager som varvas med uppenbara uttryck. Den semi-akustiska, sköna Everybody Lies är till det yttersta klart fängslande med sitt sikte inställt på falska attityder. Ett dämpat spår med support av barnkör ger en inblick i bandets välljudande bredd.

Det går inte att på allvar förneka den prominenta kvaliteten som Shelter frambringar. Det handlar om en mörk futuristisk reflexion till vår moderna skärmbesatta värld vilket skapar en spännande ny textur till bandets repertoar. Slutligen stämplar Scapegoat in som en en bastant personlighet, omgiven av knivskarpa riff och straffande sammanbrott som gör att du undrar över vad som egentligen händer. Bara lugn, det avslutande kraftuttrycket ger dig svaret.

Albumet är extremt välbalanserat. Oaktat den stora kraften förblir allt tydligt strukturerat; ingenting går förlorat i mixen. Det är just denna blandning av tyngd och precision som säkerställer att låtarna griper tag i dig omedelbart. Konceptet är utformat med en lagom mängd måttlöshet, mönstergill instrumentering och en känsla för dynamik som säkerställer att ”Legacy” förblir genomgående underhållande. Det är precis den typen av album som fungerar briljant live – direkt, kraftfullt och inspirerande.

Thomas Claesson

Rodney Crowell ’’Then Again’’ (New West/Border)

En i mina öron halvdan countrysnubbe säljer ut Ullevi i Göteborg med en hit han bokstavligen stulit och plagierat från Tracy Chapman.

Ungefär samtidigt landar ett nygammalt album med Rodney Crowell. Ett album som enligt honom själv han glömde att ge ut 2006 på grund av att han var trött på sin röst och vad han hade spelat in. Rodney ville ha något som kändes nytt och spännande. Resultatet blev Joe Henry-producerade ”Sex and Gasoline”.

Åren och flera utmärkta album rullade på för den produktive låtskrivaren från Nashville och vid ett besök i hans eget arkiv hittar han ”Then Again” och som tur för oss ger han ut detta bortglömda mästerverk.

Här får vi ett ytterligare bevis på hans talang som låtskrivare och kanske framför allt textförfattare. Texterna är smarta, ironiska, humoristiska, självutlämnande och poetiska.

Här finns samverkan med Guy Clark, Lyle Lovett och Emmylou Harris. Det finns mycket smått och ovanligt gott örongodis på detta bortglömda album. Men” If I could speak to Leonard” (Cohen) är så stämningsfull och vacker att allt plötsligt stannar upp.

Rodney Crowell kommer att spela på en utsåld Nalen senare höst för några hundra lyckliga själar. Men som artist är det han som är värd ett utsålt Ullevi eller Jordgubbe Arena. Flera gånger om.

Bengt Berglind   

Deep Purple ”Splat” (Ear/Playground)

Deep Purple är själva sinnebilden av hårdrock. Efter nästan 60 år i branschen så turnerar de fortfarande outtröttligt och att ytterligare ett studioalbum får se dagens ljus känns nästan overkligt. De presenterar sig som förvånansvärt hungriga, experimentella och samtidigt mer fokuserade än någonsin. Albumet undviker i stort sett utbredda progressiva rockutflykter och koncentrerar sig istället på starka riff, medryckande melodier och förvånansvärt fängslande texter som blandar brittisk humor, social satir, filosofiska funderingar och udda berättelser.

Ingen skulle kunnat klandra dem om de hade låtit sin karriär ta slut som en väloljad nostalgi-jukebox för länge sedan. Efter mer än fem decennier kliver de istället utanför sin komfortzon och då är det hög tid att lyssna noga för tidens gång måste oundvikligen respekteras. Med den nya utgåvan bevisar de återigen sin roll som ett kreativt kollektiv med känsla för rock ’n’ roll, hårdrock, klassisk rock eller vad man nu vill kalla det.

Liksom sina föregångare frodas ”Splat!” på Ian Gillans mogna röst, som inte längre har det höga frekvensomfång som fanns i början av sjuttiotalet då varenda ögonlins på de främre bänkraderna riskerade att krossas. Nu kompenseras de högre registren med en anmärkningsvärd närvaro och karaktär. Tekniskt sett är de oklanderliga. Den enda återstående grundaren Ian Paice trummar fortfarande igenom setet med häpnadsväckande lätthet och Roger Glovers bas definierar spelplanen när de tre solisterna utbyter musikaliska utsvävningar.

Arrogant Boy tar oss inledningsvis med på en resa in i bandets förflutna. Don Airey får sin Hammond-orgel att flamma upp från allra första tonen. De explosiva riffen väcker minnen från sjuttiotalets storhetstid. På ytan berättar låten historien om Billy, en pojke som varken kan läsa eller skriva, men som ändå går genom livet med demonstrativt självförtroende. Diablo bjuder på ursinniga orgel- och sologitarrdueller, vilket ger coverbanden där ute några fler utmaningar att bemästra. Lyriskt beskriver låten en grotesk resa genom en helvetisk parallellvärld full av absurda otiginal och mörk humor.

The Only Horse In Town introduceras med en överraskande melankolisk ton. Bakom den till synes enkla berättelsen om ett övergivet motell och en gammal häst döljer sig en poetisk reflektion över tillfredsställelse, ensamhet och inre frid. Sacred Land å andra sidan, hämtar inspiration från skotsk historia och berättar om tidigare fiender som lägger ner sina svärd. Blandningen av mystisk atmosfär och marschliknande intensitet bidrar till en enorm kraft och passar perfekt in i albumets övergripande koncept.

Guilt Trippin’ kombinerar mörkt humoristiska självanklagelser med överraskande musikaliska vändningar. Det inledningsvis lugna pianot utvecklas till dramatisk hårdrock och är en av albumets mest varierade kompositioner. Självaste Charles Darwin bjuds in på en drink för att filosofera om mänsklighetens tillstånd. Scriblin’ Gib’rish tar sedan upp den ökande upplösningen av begriplig kommunikation och det i ett format som är snubblande nära metal. De avsiktligt meningslösa påhittade orden i finalen understryker på ett imponerande sätt det moderna språkets absurditet.

Med Jessica’s Bra ger sig bandet in på en underbart egenartad utflykt i en grotesk barvärld full av excentriska karaktärer. Med mer än en blinkning och en nick handlar det om Jessica , som egentligen bara agerar ersättare för en vågad utekväll på en bar. Airey befäster tillställningen med ett elegant pianosolo och sådana subtilt suggestiva teman har förekommit tidigare. Mary Long i all ära.

Med gitarristen Simon McBride har Deep Purple definitivt skapat en ny identitet. Hans signum är mycket mer inriktat på den bluesiga riff-stilen från bandets tidiga år än de invecklade fusionsinfluenserna från hans föregångare. Så även på den avslutande titellåten fortsätter han att lägga till en modern virtuos prägel på sitt välsignat koncisa gitarrspel. Om inte annat för att lära gamla hundar några nya trick.

Musikaliskt kombinerar ”Splat!” klassiska hårdrockrötter med ett fräscht, energiskt tillvägagångssätt. Albumet låter varken nostalgiskt eller artificiellt modernt, utan förvånansvärt tidlöst. Det är just denna balans som gör det till ett av de mest fängslande studioalbumen i den nuvarande Mark IX Purple-inkarnation. En kraftfull påminnelse om att band som Deep Purple inte skapas nuförtiden.

Thomas Claesson

Jesper Lindell ”Royal” (Yep Roc/Border)

Jesper Lindell tog sitt band och begav sig till den klassiska Muscle Sholes studio för att få den rätta retrosoulkänslan. Visst sitter både bandets sound och Jespers röst som en smäck på nya albumet Royal, vilket bevisar att det måste ”sitta i väggarna” på studion.

Det går egentligen inte att beklaga sig alltför mycket, men det är alltid en grannlaga uppgift att tolka och göra covers på klassiska soullåtar som The Letter, I can’t stand the rain och When something is wrong…  . Det är mycket svårt och ibland helt onödigt att försöka blåsa nytt liv i några av soulmusikens mästerverk.

Nu är det så att Jesper Lindell kommer undan denna gång med hedern i behåll, för det är gjort med både respekt och kärlek till grundmaterialet. Mycket av det beror på bandet och de arrangemang som inramar detta blue-eyed-soulalbum.

När Jesper Lindell och bandet väljer lite mer obskyra och okända soul låtar blir det så mycket bättre. Då behöver i alla fall inte jag sitta och jämföra med originalartister och sångare.

Sweeter tomorrow, No easy way down och duetten med Frenzy Ford bevisar detta faktum med råge. Hoppas nu att Jesper Lindell inte fortsätter att tolka klassiska soulpärlor utan söker sig mot de mer okända soulmarkerna. Eller kanske till och med ett album på svenska, med  mer blå-gula soulrötter. Vi vet att han skulle fixa det utmärkt. Ett bevis finns redan på albumet ”Göteborg sjunger Alf” där Jesper sjunger snygg duett med Anastasia.

Bengt Berglind   

Dimmu Borgir ”Grand Serpent Rising” (Nuclear Blast)

Grand Serpent Rising är de norska black metal-giganternas första studioskiva på åtta år (!) vilket givetvis innebär att förväntningarna är höga. Samtidigt finns det i alla fall hos undertecknad alltid en viss oroskänsla när ”stora artister” oavsett genre släpper nytt; kommer det nya att hålla måttet jämfört med det gamla?

Det finns en risk att fans av tidiga Dimmu Borgir blir besvikna över Grand Serpent Rising eftersom det inte bjuds på så mycket hårda tongångar.

Å andra sidan lär de som är fans av Abrahadabra och Eonian nicka gillande och sluka det melodistinna rubbet med hull och hår.

Den lugna inledningen med Tridentium sätter en stämningsfull ton med filmkänsla och den känslan håller i sig skivan igenom. På gott och ont.

Gott för att det är skönt att svepas med i Dimmu Borgirs värld och ont för att lite mer klös i grejerna hade resulterat i en mer dynamisk lyssningsupplevelse.

Jag väljer att lyfts fram följande när det gäller enskilda låtar:

Det ödesmättade pianospelet i As Seen in the Unseen ger en lätt kalla kårar-vibb och hade platsat i valfri rysarrulle.

Shagraths sång är lika originell som vanligt – lyssna bara på Repository of Divine Transmutation – och ger Dimmu Borgir en välbehövlig särprägel i den ganska tätbefolkade symfoniska black metal-genren. Det närmaste jag kommer att jämföra honom med någon annan sångare är när det handlar om pratsången, då vibbar av Dennis ”Seregor” Droomers (Carach Angren) kan skönjas.

Apropå sång är det en smula överraskande att inte bara en utan flera låtar framförs på det norska moderspråket. Givetvis en inte så liten blinkning till old school-fansen liksom det är ett sätt att bryta mönstret. Och den i mina öron bästa låten på skivan är Slik Minnes en Alkymist – snacka om skön låttitel – med olika tempoväxlingar och åter igen det där härliga ödesmättade pianospelet på några väl valda ställen. Låtsnickrande av bästa kvalitet resulterar i en av bandets bästa låtar på många år.

Den avslutande Gjoll gör sitt jobb med den äran, då vi bjuds på filmkänsla direkt kopplad till inledande Tridentium.

Som nämnts ovan hade det inte skadat med lite mer variation eller i alla fall ett eller ett par helt oväntade grepp. Det är inget snack om att de ofta förekommande lugna partierna drar ner tempot. Med det sagt är det, som jag tolkar det, så att bandet har varit ute efter att ta med lyssnaren på en resa och sugas in i det som är Grand Serpent Rising och då är det måhända vettigt att det liksom lunkar på.

Musik uppfattas olika av olika öron men det som är lätt att konstatera, och som de flesta av oss bör vara överens om, är att Dimmu Borgir gjort som vanligt. Nämligen att komponera låtar för sitt eget höga nöjes skull och de bryr sig inte om vad andra tycker.

För det hyser jag den största av respekt och applåderar attityden alla dagar i veckan.

Men snälla Shagrath & co, låt det inte dröja åtta år till nästa gång…

…för jag tror banne mig att ni har karriärens bästa skiva ogjord.

Magnus Bergström

Crown Lands ”Apocalypse” (Insideoutmusic)

Spänn fast säkerhetsbältet – det här är guld!

Eller vid närmare eftertanke; skippa säkerhetsbältet och luta dig tillbaka på din favoritplats och låt Crown Lands ta dig med på ett mångbottnat musikäventyr utöver det vanliga.

Hörlurar rekommenderas för maximal njutning.

Apocalypse är fortsättningen på en berättelse som utspelar sig i en galax långt borta. Det är dock inga högtravande tankar eller rappakalja. Låttexterna bär starka drag av vår nutid och inte sällan ställs tuffa frågor. Till exempel har Cody Bowles (trummor och sång) nämnt att de tar upp något som de och många andra anser, nämligen att U.S. Immigration and Customs Enforcement (ICE) kan ses som ett verktyg för att den amerikanska armén och inget annat.

Själva berättelsen lanserades fullt ut på Fearless (2023) men grunden lades redan i låten The Oracle på ep-skivan White Buffalo (2021). Ja vi har alltså att göra med en så kallad prequel, vilket onekligen är passande när musiken ger lyssnaren alla möjligheter att blunda och ge sig hän och spela upp en film i huvudet.

Efter den formidabla inledningen med det stämningssättande introt Proclamation I som sömnlöst glider in i Foot Soldier of the Syndicate tänker jag att musik inte blir bättre än så här. Jag hade fel.

För när Through the Looking Glass pockar på uppmärksamhet är det svårt för en icke musiker som undertecknad att beskriva dess storhet. Öronorgasm är den enkla beskrivning jag erbjuder och det borde egentligen räcka. Refrängen är rent förtrollande med änglalik sång av Cody, som trollbinder lyssnaren, och med sina 3 minuter och 45 sekunders speltid är låten ett skolboksexempel på att underbart är kort. Kort sagt en låt som motsvarar de ljuvaste av smekningar i sänghalmen.

Å andra sidan visar den 19 minuter långa titellåten – som är uppdelad i tretton kapitel – att även långt kan vara underbart. Mäktigt värre och än en gång har jag svårt att sätta ord på exakt vad det är jag hör, men sanslöst bra är det.

Den kanadensiska duon har i princip hittat ett eget musikspår med rötterna djupt rotade i 70-talet (och till viss del i 60-talet) med en alldeles extra egen knorr och de verkar ha hur många ess som helst att rycka fram ur rockärmarna.

Produktionen är spot on och ett skolboksexempel på hur prog ska låta oavsett om det rör sig om prog rock eller prog metal.

Kevin Comeau (gitarr, bas, keyboards) säger i ett pressmeddelande inför Apocalypse att de efter förra årets Ritual I och II har självförtroendet att spela in skivor på sina egna villkor utan en storbolagsbudget och en snofsig studio.

Amen till det, säger jag.

Önskas jämförelser med andra artister går tankarna omedelbart till Rush och deras megaklassiker 2112 (1976) men något plagiat är det absolut inte tal om.

Spår av Gentle Giant, King Crimson och Pink Floyd liksom italiensk progrock hörs också och ja givetvis är Led Zeppelin en annan inspirationskälla.

Önskas nyare namn som så att säga spelar gammal musik är det givet att nämna Greta Van Fleet och banne mig om det inte går att spåra en liten smula Opeth?

Den enda orsaken till att jag håller inne med betygsfemman är att jag gärna hade hört ännu mer musik; en längre speltid hade nästan garanterat resulterat i den ultimata musikresan.

Hur som helst törs jag utan att darra på manschetten slå vad om att Apocalypse kommer att ta hem förstaplatsen på min årsbästalista.

Cody och Kevin; tack och bock för musiken.

Magnus Bergström

The Quill ”Master of the skies” (Metaville/Sound Pollution)

Det är nyanserna som gör skillnaden när ett etablerat band som the Quill predikar sitt evangelium. Ibland förespråkas retro heavy rock-influenser, ibland får doom-skolan stå i förgrunden. På ”Master Of The Skies” fokuserar de lite mer på den Sabbath-liknande kärnan i sin musik, även om det inte bara handlar om att tåga rakt in i det mörka rummet. Vissa band jagar trender, andra överlever dem. The Quill tillhör helt klart den senare kategorin.

De högt respekterade veteranerna från en ständigt fruktbar svensk hårdrockscen vet hur man hanterar riff. De visar sig också vara noggranna väktare av den uppslukande albumupplevelsen och överträffar därmed det lovvärda ”Wheel Of Illusion” från 2024. De fyra musikerna behöver inte sudda ut sina tidigare influenser. Med Magnus Ekwalls närvaro vid mikrofonen, vare sig i de mjukare tonföljderna eller när det brakar loss för kung och fosterland så är det egna soundet obestridligt.

Högt upp på listan för att åskådliggöra hur doom metal gestaltar sig i modern tid bidrar titelspåret som banar väg i en eskalerande rundtur av så många detaljrika ögonblick med förfinad färdighet. De har lyckats strama upp sitt gryniga sound ytterligare, vilket resulterat i en produktion som är tydligare, mer nyanserad och mer metallisk än någonsin tidigare. Med ett vackert analogt och varmt ljud tar bandet lyssnarna med sig på en vild resa tillbaka till 70-talet.

Dark City tar vid med ett något mer melodiskt tillvägagångssätt utan att för den delen förlora sin spets. De hårt rullande tongångarna förstärks med gitarristen Christian Carlsson som trollar fram råa riff och delikata solon ur sin rockärm. Den akustiskt nyanserade You Can Not Kill My Soul introducerar en melodramatisk öppning i ljudlandskapet. Dynamiken får utrymme mellan de tunga passagerna vilket visar en kapacitet av mer än ren urkraft.

If Tomorrow Never Comes och Light Turns Low är ett perfekt radarpar. Båda rör sig i regioner som tilltalar utövare av den här konstarten och dess åhörare. Båda rockar med en kraftfull, heroisk udd, men förblir lyriskt djupt depressiva. Båda är i en mästarklass av psykedelisk stoner-doom. Här visar bandet sitt nyfunna självförtroende i att hantera tempo och intensitet. Ingenting känns påtvingat. Låtarna får ta sin tid utan att bli osammanhängande.

Efter att i stort sett allt redan har åstadkommits smyger sig den överväldiga hydran Mastodon in i omgivningen som tack vare sitt omfång ger utrymme för vidlyftiga utsvävningar. Ett ogenomträngligt, meditativt och mörkt epos tar form. Den byggs upp, utvecklas och dröjer sig kvar – som en signal från yttre rymden vars fulla budskap först avslöjas när tiden är mogen. Utan tvekan albumets mest ambitiösa ögonblick.

The Quill förblir sin nisch trogen med en respektingivande och medryckande blandning av psykedelisk hårdrock, tung stonerrock och doom. De har förfinat sitt sound utan att ge upp sin identitet vilket har bidragit till att underhållningsvärdet är stort med många sofistikerade och snillrika moment. I mer än 40 år har de hållit på, men låter fortfarande kusligt ungdomliga. ”Master Of The Skies” är ett album för lyssnare som inte vill ha en struntförnäm attityd, utan ärlig, tung rock med substans.

Thomas Claesson

Eileen Rose ’’Insanitia’’ (New Shot/Border)

Italiensk-amerikansk americana som golvar mig med en fräsch och fartfyllt attityd. Något som inte händer så ofta i dagens viskande datormanglade musikutbud. På den kvinnliga vokala sidan är det tyvärr så att det viskas med tunna röster, helst dolda i elektronik.

Eileen Rose står för något helt annat. Hon är ingen nybörjare utan har varit med ett tag i musiksvängen. Men hon är ny för mig och det tackar jag för.

Tempot på albumet är för det mesta relativt högt som i inledande småpunkiga ”Dusty Bones” som vilar på en skön underliggande hammondorgelslinga .

Vidare bjuder hon på en underbar tolkning av Los Lobos ”When will the wolves survive” eller John Prines ”Stormy Windows”.

Det är attityden i hennes röst söm färgar och gör detta till ett fullödigt album i den ibland urvattnade americanagenre som sköljer över oss.

Hon sjunger med både kraft, skönhet och känsla albumet igenom. Snyggt blåsarrangemang och lite heartland-rockkänsla i ”Daydream Fail”. Mer lättfotad country mixas med texmexrytmer, fioler och banjo.

Albumet är inspelat i hennes pappas hemland Italien, med god hjälp av till exempel Scarlet Rivera, Charlie McCoy och Carrie Rodriguez från Staterna.

Insanitia är ett lysande exemple på fartfylld, skön och värmande musik att ta med sig denna vår och sommar.

Bengt Berglind

Altered Five Blues Band ”Hammer & Chisel” (Blind Pig/Border)

Millwaukee vid Lake Ontarios västra strand i Wisconsin är inte bara känt för Steve Miller och gitarrbyggaren Les Paul. Här har även Altered Five Blues Band haft sitt säte i över 20 år. Den som uppskattar modern, soul- och rockinfluerad blues får helt enkelt inte missa detta eminenta band. Professionella musiker som med stor erfarenhet blandar tradition med modernitet, uppfinningsrikedom och passion vilket med tiden har utvecklats till en av de mest pålitliga och hårt drivande nutida tillskotten.

Albumtiteln ”Hammer & Chisel” är ett bildligt uttryck som sammanställer de verktyg som de har använts för att hitta sitt eget hörn av bluesen. Med entusiasm framförd av sångaren Jeff Taylor i förgrunden sprakar varje låt av energin hos ett band som har alla sinnen skärpta – tajt musikaliskt kunnande, lättsam hållning och kvicka texter som leder till eftertanke. Främste låtskrivaren och gitarristen Jeff Schroedl är tillika chef för skivbolaget Blind Pig Records vilket ger bandet en garanti utöver det vanliga.

Öppningstakterna i I Got It Good är direkt medryckande, inte minst tack vare den tillfällga förstärkningen med trumpet och saxofon som manar på i höga toner. Trummorna och den rullande basgången pumpar ut energi med en drivande rytm. Bluesigt, rått gitarrspel, en hammondorgel som lägger en förförisk atmosfär i bakgrunden. Jeff Taylor kryddar anrättningen med en sång som både utstrålar kraft och själ.

Chicago som inte ligger långt söder om Milwaukee ger avtryck med sin karakteristiska blues i Dare Me To Do It. Det är en övertygande långsamt brinnande låga med ett sprakande piano. Gästmusikern Jason Ricci utför magi på munspel. Krispiga trumslag hamrar hem det rebelliska titelspåret. Hatten av för den perfekt utförda dynamiken. Väl utmejslad instrumentering leder till ett välpolerat gitarrsolo med stor påverkan.

Headline Blues visar upp en träffande lyrik. Här fördöms den deprimerande, konstanta nyhetscykeln som hur mycket vi än vill motstå, ständigt ändå tränger sig på från alla hörn. Rytmsektionen spelar med diskret elegans, men ger ändå ett perfekt understöd. Den orubbliga hängivenheten i Hell or High Water skapar en högtidlig stämning. En markant känslosam flodvåg fylld med soul sveper fram.

De väl tilltagna gåvorna från Taylor är i sin fulla prakt när han gör en otvetydig deklaration av passion i My Love Ain’t A Lie. Steve Hueblers fingrar rör sig lätt och ledigt över Hammond B3 orgelns tangenter vilket ger en uttrycksfull trygghet som uppskattas. En låt som är precis lika rolig som titeln antyder är Crazy One. Honky-tonk-pianot driver den uppsluppna stämningen avslappnat, men samtidigt glädjefyllt. Albumet avslutas sedan stilfullt med ett kraftfullt budskap levererat med innerlig sång i The Will Of Man.

”Hammer & Chisel” tar upp glädjeämnena, ångesten och upplevelserna i det dagliga livet. Vi får en ärlig, rättfram och ljudmässigt sammanhängande samling av verkligt välskrivna låtar. De täcker ett brett spektrum av stilar och dynamik, sammanställda med stor smak och musikalisk mognad. Den häpnadsväckande kvaliteten på detta mångsidiga album kommer inte heller som en överraskning för något annat var inte att vänta.

Thomas Claesson

Valter Nilsson ”Högsbo Riviera” (Blackvalley/Border)

Det är inte ofta man kan möta våren med en jublande kavalkad av Göteborgsk hamnarbetarsoul. Nu är det möjligt i och med Valter Nilssons senaste album Högsbo Rivera. Det är så skönt att träffa på ny svensk musik som egentligen inte är ett dugg ny men ändå så befriande i sitt uttryck.

Här finns inga trumljud från datorbanken eller tillrättalagda arrangemang. Valter Nilssons lite snuviga röst är fylld av känsla och skön värme när han i sina texter visar upp alla tänkbara sidor av sitt Göteborg. Det är en myriad av gator, platser och Göteborgs profiler som passerar revy. Det gäller att hänga med och ett textblad förhöjer det hela det kan jag lova.

Det är inte bara fullt ös som i ”Händer” utan Valter får även till några sköna ballader som ”Buddy” i duett med Amanda Bergman. Låtar som ”Göteborg”, ”Sån Tur”, ”Pang Pang” och titellåten ”Högsbo Riviera” är sköna vykort från Lilla London.

Delar av huvudstadens kritikerkår hakar upp sig att nu finns ju H.H. så varför ska vi ha en kopia. Vilket är helt åt skogen. För det finns alltid tid och plats för Valter Nilsson och H.H. Bättre reklampelare får inte Göteborg på länge. Om inte GAIS vinner allsvenskan.

Bengt Berglind