nyaskivor.se

Dwight Yoakam ”Brighter Days” (Thirty Tigers/Border)         

Dwight Yoakam var vad jag minns den första mer moderna countryartisten jag lånade ut mina rockskadade öron till. Året var 1986 och albumet ”Guitars, Cadillacs etc”. Hans nasala röst var något nytt och en glasklar produktion av Pete Anderson med en skön mix av traditionella countryinstrument och en rejäl rockgitarr. Det så kallade Bakersfieldsoundet i en nytappning som egentligen hade sitt ursprung i Buck Owens countrymusik.

Sedan dess har Dwight släppt ifrån sig en lång radda album med skiftande kvalité. Bland annat ett kul album med tolkningar, ”Under the Covers” 1997 och bluegrassalbumet ”Swimming Pools, Movie Stars” från 2016.

Nio år senare kommer Brighter Days ett album med både egna och andras låtar. Hans sköna röst är intakt, det är fortfarande ”twang” i den och gitarrspelet. Rapparen Post Malone verkar släppt in sig själv i en lång rad inspelningsstudios dessa dagar och gör duetter med flera countryartister. Här gästar han i ”I dont know how to say goodbye, utan att tillföra något. Bra låtar här är I´ll pay the price, Hand me down heart och Brighter Days.

Albumets coverspår är denna gång Byrds ”Time Between, ”Bound Away” och Cake och Carter familys ”Keep on the sunny side ”. 

Allt som allt ett bra Dwight Yoakamalbum, speciellt när hans röst håller sin sköna countryattityd. Lyssna på ”California Sky” så kommer du förstå.

Bengt Berglind

Jon Anderson & The Band Geeks ”True” (Frontiers/Playground)

När en legend kommer runt hörnet med ett nytt album och ett nyfunnet band i följe stiger spänningen avsevärt. Att det dessutom rör sig om galjonsfiguren Jon Anderson som var grundare och sångare i det progressiva rockbandet Yes gör att man sträcker på sig lite extra. Efter år av uppehåll är detta albumet som alla fans ivrigt har väntat på. Nu har tiden kommit för att träda in i ett vidsträckt musiklandskap fullt av visioner och klangfärger.

Jon Andersons klara, höga och inte minst unika sång har inte förlorat något av sin karisma. De nio låtarna med en total speltid på 58 minuter kännetecknas dessutom av sofistikerad och komplex instrumentering vilket ger ett voluminöst och livligt sound. Det känns befriande att svepas med till Yes storhetstid för över 50 år sedan.

Det anförtrodda The Band Geeks leds och samproduceras av ingen mindre än Richie Castellano från Blue Öyster Cult. Den omtumlande dynamiska upprinnelsen med de första spåren True Messenger och Shine On blir ett tydligt tecken på att bandet förstår uppdraget till fullo. De kramar med besked ut de intrikata arrangemangen med precis rätt ackuratess kontra känsloyttring och föränderlighet.

I Counties And Countries kan man särskilt lägga märke till hur mycket uppmärksamhet på detaljer den unga ensemblen har lagt ner på sitt arbete. Mängden av överflöd och spelglädje är verkligen häpnadsväckande. Hör bara hur det episka och triumferande instrumentala introt lika enkelt som galant fångar in de klagande vokalmelodierna från Yes tidigaste psykedeliska inkarnation.

Den uttrycksfulla balladen Build Me An Ocean tar en vändning in på territoriet för pianoledd balans. Det återhållna skimret lyser särskilt intensivt med den nyss fyllda åttiåringens spröda röst som självsäkert rör sig till toner som sångare av halva hans ålder bara kan drömma om. Ett bedårande stycke som förhöjs av fantastiska körharmonier och kontrapunkter.

Still A Friend följer upp med uppfriskande keyboards och gitarrer. Basgången faller in helt naturligt och refrängen känns tidlös och bekant. En försäkran på Jon Andersons förmåga att förnya sig samtidigt som han förblir trogen sina rötter. Den långsamma uppbyggnaden av Make It Right tilldrar sig med en underbar akustisk gitarr. Ett bländande gitarrsolo av Andy Graziano skickar sedan iväg piruetter av spänstiga toner innan orkesterstrofer och körsång sömlöst lämnar över den melankoliska stämningen till Realization Part Two.

Allt som du kan önska innesluts av det omfattande spåret Once Upon A Dream som har många av egenskaperna från tidiga Yes. Den skiftande musikaliska terrängen inklusive en underbart lugn mittsektion banar väg för den magnifika avslutningen. När Anderson sjunger de mantraliknande melodislingorna är jag smått benägen att tro att jag också kan uppnå bestående lycka.

Jon Anderson bevisar med albumet True att det inte finns någon åldersgräns för kreativitet och positiv energi. Alla proggfans som har lutat sig långt ut genom fönstret för att få en skymt av det förlorade albumet har äntligen fått sin önskan uppfylld. True är ett historiskt landmärke för inte bara Yes-fans eller progressiva rockfans i största allmänhet utan för alla oss som uppskattar välspelad rockmusik. Det här är ingenting annat än en bekräftelse på ren livsglädje.

Thomas Claesson

Grand Magus ”Sunraven” (Nuclear Blast/Warner)

Ibland är allt du någonsin behöver i livet ett rent riff, en drivande rytmsektion och en gudalik sångröst. Om du i samma andetag dessutom gillar raka hymner av bredbent stonerrock sammanflätad med undergångs-metal som dryper av dramatik och uppsåt. Ja, då har du kommit rätt nu. Grand Magus ger dig nyckeln till frihet.

Tre killar med säte i Stockholm frambringar heroisk metal med det oslagbara argumentet att rusa rakt in i nästa strid med draget svärd. Här är det inte frågan om att lyssna på fågelkvitter och plocka blommor på ängen. Nej, här handlar det om hjältar och monster, ära och tapperhet, seger och nederlag.

35 minuters musik räcker för att powertrion ska kunna designa vad som är ett slags konceptalbum inspirerat av den berömda anglosaxiska dikten Beowulf. En störtflod bestående av nio låtar utgör den episka berättelsen som strömmar mot dig med sådan kraft att det är omöjligt att värja sig. Putsa rustningen och gör dig redo för nu är det upp till kamp.

Så redan från den inledande låten Skybound kan du känna att den organiska kemin mellan JB Christoffersson (gitarr, sång), Ludwig Witt (trummor) och Fox Skinner (bas, bakgrundssång) svävar över en punkt som har ett enda syfte. Närmare bestämt att utstråla klassisk metal-estetik som oförvanskat leder dig till en fristad av genuin njutning.

Winter Storms är en mäktig mid-temposaga om snöstormar och inre styrka som träffar precis rätt både för sångaren och lyssnaren. Fina melodilinjer dekorerade med explosiva solon bidrar i högsta grad till detta. Den övergripande fascinationen av vargar biter sig fast i Hour Of The Wolf vars olycksbådande öppning övergår till en ogenomtränglig vägg av ljud. Precis som vi vill ha det.

Det blodtörstiga monstret Grendels ögon reflekteras plötsligt i skuggorna och frekvensen på både puls och fotsteg höjs avsevärt. Det förebådar ett spännande äventyr som med kraft arbetar sig in i ditt huvud. Finalen är magnifik och passande när den repetitiva The End Belongs To You breder ut sig. Halvvägs in i akten får Ludwig Witt nog. Såsom hjälte utnyttjar han sina sista krafter och trampar plattan i botten och attackerar hela trumsetet med glödande frenesi.

På tröskeln till 25 år av karriären och med tio fullängdsalbum under bältet träffar Grand Magus återigen målet och bekräftar sig själva som en av de viktigaste verkligheterna i den mest autentiska, uppriktiga och episka formen av heavy metal. Sunraven representerar ännu ett framgångsrikt kapitel i bandets storartade färd på en väg som fortfarande inte känner av några misstag eller motgångar.

Thomas Claesson

Shemekia Copeland ”Blame It On Eve” (Alligator/Border)

Bluesmannen Johnny Copeland från Texas var i framkant när det gällde att hålla bluesen levande och fräsch på 80 och 90-talen. Nu vandrar hans dotter Shemekia i samma fotspår och hon får ses som en av de ledande bluesvokalisterna i modern tid. Älskad och hedrad över hela världen för sin glada, trotsiga musik och hennes rörande själfulla framträdanden.

Den i mångt och mycket oföränderliga bluesen med låtar om förlorad kärlek, otrohet och svåra tider har genom åren förvisso burit mycket frukt. Copeland gäckar i viss mån det generella upplägget genom att vidareutveckla sociala teman med lättsamma ämnen såsom dråpliga historier, kärlek vid första ögonkastet, festligheter och en god portion med humor.

Öppningsspåret Blame It On Eve är ett ihärdigt bemötande av kvinnors rättigheter. Hon refererar oaktat till den bibliska arvsynden som predikar att om något går fel så kan man alltid skylla på kvinnan. Insvept i en stark rockmiljö påminns vi om de dagar då ödesdigra orkaner och tropiska stormar alltid var uppkallade efter kvinnonamn.

Det växlar till Mississippi-blues när Tough Mother med den elaka gitarren som matchar Copelands resoluta sång basuneras ut. Skydd inte aggression är motivationen som genljuder ända ut i träskmarkerna. En reträtt till den krattade manegen följer upp på Only Miss You All The Time. Ett sparsamt arrangemang som är ändamålsenligt i sin enkelhet.

Temperaturen stiger igen när Broken High Heels trampar in med en svärm av bluesrock i följe. Ett muntert grundtema surrar i luften även om ämnen som kongress, kyrka, samhälle och politik avhandlas. Den medryckande och kvicka Wine O’clock gör att de dagliga bekymren än mer försvinner i tomma intet. Inte undra på det när happy hour drar igång redan tidigt på eftermiddagen.

Plikttroget fullbordas den storstilade begivenheten med en cover av hennes fars låt Down On Bended Knee. En traditionell blueslåt som i Shemekias ägo förvandlas till en uppvisning i konsten att få grundvalarna att rämna tack vare den fräsande rösten och de övriga musikerna som går i bräschen med fria tyglar.

Blame It On Eve är Shemekia Copelands budskap om verkligheten. Ibland dämpad med humor, men hennes gripande stämma ger alltid upphov till en smittsam mängd muskulös rock, bultande blues, sumpig soul och hjärtskärande ballader. Under hela sin karriär har hon gång efter annan visat varför hon ses som en levande legend i sin egen värld och detta album är inget undantag.

Thomas Claesson

Skid Row ”Live in London” (Ear Music/Playground)

Låt oss börja med det tråkiga, vilket givetvis är att ”vår egen” Erik Grönwall har kommit och gått bakom mikrofonen hos veteranerna Skid Row från New Jersey, USA. Synd för nog passade han och hans röst in riktigt bra, vilket inte är det lättaste med tanke på den av nostalgiker ständigt hyllade originalsångaren Sebastian Bach.

En studio- och en liveskiva blev det och nu är alltså Skid Row-kapitlet med Erik historia och vi tar och kikar närmare på det färska livedokumentet Live in London.

Redan från start märks det att Erik trivdes som fisken i vattnet under inspelningskvällen; han låter bra och är supertaggad rakt igenom.

Faktum är att min känsla är att dagsformen var på topp hos samtliga. Det är emellanåt svårt att tro att det är ett band med många år i hårdrockens tjänst som står för underhållningen. Allt som oftast låter det istället mer eller mindre ungdomligt vitalt.

Gängkörerna är dessutom charmigt opolerade och ger extra livekänsla.

Live in London stoltserar med 16 låtar och merparten är föga överraskande mycket starka melodiösa hårdrockslåtar, varav minst en trio kan kallas moderna klassiker (Slave to the Grind, 18 and Life och Youth Gone Wild).

Det känns uppfriskande att Time Bomb från senaste skivan The Gang’s All Here (2022) är näst sist ut, vilket visar en stark tro på det egna nya materialet. Med det sagt tycker jag ändå att ganska intetsägande Tear It Down kunde ha fått ge plats åt en låt från någon av de två första skivorna.

Nu när jag tänker på det känns det mycket märkligt att Skid Row inte släppte ett rejält livedokument när de stod på toppen med Sebastian bakom mikrofonen. Men okej, de tar igen det nu och det med besked så nu ska jag inte älta det.

Till sist måste jag ge en eloge till produktionen; här snackar vi en liveskiva som verkligen låter live och inte det minsta putsad i efterhand och det ger oss lyssnare helt rätt känsla. Jag kan ha fel och det kryllar av studiopålägg, men det låter som sagt live vilket förstås alltid ska vara prio ett när det handlar om ett livedokument.

Bra jobbat av alla inblandade och hatten av för det.

Magnus Bergström

Michael Schenker Group ”My years with UFO” (Ear/Playground)

Så är det dags för något som bara har varit en tidsfråga; Michael Schenker tar kommando över UFO-låtskatten på ett sätt som bara han kan.

Skivsläppet firar att det i år är inte mindre än 50 år sedan (!) som han erbjöds en plats i bandet. Time flies…

En och annan röst har hörts om att My years with UFO bara handlar om att bjuda på skåpmat i ny förpackning. Jag förstår den inställningen, men för den som tar sig tid att lyssna igenom skivan framgår det av Michaels inspirerade gitarrspel att han diggar låtarna skarpt – det är prio ett för undertecknads del.

Men visst är inte allt guld som glimmar. Jag kan störa mig lite på att låtvalet hade kunnat vara aningens ”roligare” och dessutom blir intrycket lätt splittrat med olika gästsångare oavsett röstkvalitet.

Av skivans elva låtar hittar vi i mitten den undersköna balladen Love To Love, som ställer frågan om vad ända in i hela världen Axl Rose gör på dagarna istället för att sjunga och spela in ny musik? Uppenbarligen kan han fortfarande konsten att sjunga innerligt och uttrycksfullt i sin högst personliga stil. Kombinerat med Michaels gitarrspel som är så smakfullt att jag inte finner ord har vi att göra med musikmagi i upp emot åtta minuter. Mäktigt.

Sångarkonkurrensen är mördande med namn som till exempel Joey Tempest, Joe Lynn Turner, Erik Grönwall och den smått överraskande trion Biff Byford, Kai Hansen och Dee Snider.

Axls insats överskuggar samtliga men det är värt att lyfta fram Joey som nästan gör Only You Can Rock Me till sin egen men framför allt Kai Hansen som imponerar rejält i Rock Bottom.

My years with UFO skriver inte historia men bjuder på låtar som är hårdrocksklassiker och motiverar utan tvekan upprepad lyssning.

Det är långt ifrån alla skivor som bjuder på ett så här öppet mål när det gäller att stampa takten, sjunga med och ja givetvis spela luftgitarr.

Magnus Bergström

Jason Isbell and 400 Unit ”Live from the Ryman vol 2” (SouthEastern/Border)

2018 kom volym ett och var som detta nya album en liveinspelning från klassiska Ryman i Nashville. Då som nu med sitt eminenta sammansvetsade band 400 Unit i ryggen. Då som nu innehåller albumet en samling låtar från de senare produktionerna.

Det är så här Jason Isbell och hans band ska avnjutas, live med ett krispigt ljud och där Jason sjunger bättre och mer uttrycksfull än på till exempel hans sista studioalbum Weathervanes. Ett album som i mina öron var en liten besvikelse.

När han nu sjunger samma låtar på scenen live på Ryman, är det som att de väcks till liv och blir bättre, starkare och mer uttrycksfulla.

King of Oklahoma, Cast Iron Skillet, Strawberry Women och Save the World är utmärkta exempel på detta.

Andra bra låtar är balladen Only Children, Running With Eyes closed och Tom Petetty-hyllningen Top Of the World från albumet Wild Flowers.

Det som drar ner albumet från en stor fet femma är några lite för utdragna åtta och nio minuters versioner med gitarrsolon som kunde undvaras.

I november spelar Jason Isbell och 400 unit i Europe och Sverige.

Det bör bli en högtidsstund om det håller samma kvalitet som på detta album.

Bengt Berglind 

Moggs Motel ”Moggs Motel” (Steamhammer/Border)

Alla som under de senaste åren har befarat att UFO-frontmannen Phil Mogg helt skulle försvinna från scenen efter att hans band hade lagt skorna på hyllan hade fel. De efterföljande hälsoproblemen som utlöstes av en hjärtattack beseglade inte heller hans öde. Tro det eller ej, men en av de mest inflytelserika rocksångarna i världen är tillbaka och gissa vad, han sparkar hårdare än någonsin.

Eftersom musiken fortfarande pulserar i Phil Moggs blodomlopp så bildades Moggs Motel-projektet av bara farten. Han vände och vred i sitt långtgående arkiv efter outgivna låtfragment och basisten/producenten Tony Newton (ex. Voodo Six) och gitarristen Neil Carter öppnade också sina värdeskåp. Det förvandlades till idéer som föll på plats och med en tanke så god som någon skapades denna remarkabla utgåva.

I dessa tider när ett överskott av mogna äpplen dunsar i marken stup i kvarten kan öppningsspåret Apple Pie inte vara mer passande. I synnerhet inte eftersom det rör sig om gammaldags hårdrock med en vådligt drivande gitarrmelodi. Mogg sjunger fortfarande med ett svagt hån och en jordnära övertygelse för han har kommit hem mitt i sitt nya bands hårt slående attacker.

Dragningskraften i det sublima sångsamspelet med Zoe Devlin Love i Sunny Side Of Heaven gör det till en själfullt passionerat mellanhavande. Den upplyftande melodin med dess innerliga text fångar Moggs reflekterande sida. Det pådrivande temat med hög puls visar att han är full av energi och att rösten är så stor som vi känner den från förr.

Face Of An Angel strålar som en gåva från himlen sänd. Vi är nu inne i en kraftfull ballad som lyfter fram Moggs röstomfång och känslomässiga djup och med den dramatiskt vackra I Thought I Knew You kan man verkligen vara tacksam för att den brittiska härföraren fortfarande känns för levande för att någonsin sluta.

Ett lugnare och mer melodramiskt sätt att avsluta ett album på kan inte vara något annat än när den eleganta brisen från Storyville sveper in. Utfört med en till synes gränslös utstrålning som lika väl kunde ha varit ett firande av en fantastisk karriär, men nu istället låter mer som ännu ett nytt kapitel i en evig saga.

Moggs Motel lindar in teman om motståndskraft, nostalgi och konstnärlig pånyttfödelse. Den höga produktionskvaliteten fångar essensen av klassisk rock samtidigt som den integrerar moderna tekniker för att hålla ljudet pompöst och engagerande. Albumets tolv spår visar upp Moggs karaktäristiska vokala karisma och berättarförmåga som sträcker sig långt bortom gängse mallar för allmän hårdrock.

Thomas Claesson

David Gilmour ”Luck And Strange” (Columbia)

Hela 46 år har runnit iväg sedan David Gilmour släppte sin självbetitlade debutskiva De interna slitningarna i Pink Floyd gjorde att det fanns utrymme för personliga utsvävningar mellan albumen Animals (1977) – som av de övriga medlemmarna ansåg vara en egotripp av Roger Waters – och den bombastiska The Wall (1979). Gilmours gitarrtunga album var tillräckligt välgjort för att ge en angenäm upplevelse, i synnerhet med tanke på att singeln There’s No Way Out Of Here lyste upp tillvaron som en distinkt ledstjärna.

1984 års ”About Face” var tänkt att ta det nya decenniet i sin famn och på förhand komma till insikt om Gilmours tappning av Pink Floyd med dess släta ytor i fokus. Dyningarna runt ”On An Island” (2006) glittrade endast undantagsvis när de introverta tankarna reflekterade över att leva och dö. Kompositionerna på ”Rattle That Lock” (2015) var bräckliga, men det fanns en djup känsla begravd som kom till ytan efterhand som de reserverade grubblerierna fortskred.

Till skillnad från sin ex-kollega Roger Waters som alltmer gör politik till en del av sin personliga agenda föredrar Gilmour att sjunga och reflektera över förgänglighet och att bli äldre. Dessutom är ”Luck And Strange” något av en familjeaffär som måste ha gett enorm glädje. Gilmours fru Polly skriver de flesta av texterna. Adoptivsonen Charlie bidrar med ord till Scattered som är en långsam reggae som plötsligt övergår till ett komplext och mörkt orkesterarrangemang. Sonen Gabriel lägger också till bakgrundssång och dottern Romany sjunger och spelar harpa på den eteriska The Montgolfier Brothers-covern Between Two Points.

Redan i det instrumentala introt Black Cat möter pianodroppar den karakteristiska blödande gitarren i en stämning som omedelbart berör med sin omvittnade varumärkeston. När sången sedan blottläggs på det följande lyriska titelspåret är känslan att du är djupt inne i den symptomatiska ljudvärlden där musiken flyter lika fridfullt och förutbestämt som tidvattnet i Themsen.

Vokalt och när det gäller stråkarbetet som sträcker sig från episka fyrverkerier till folkloristiska mandolinljud imponerar Gilmour. Med ädel lidelse och melankoliska melodier återspeglas utmärkta akter som The Piper’s Call med sitt drömmande gitarrljud och på A Single Spark kämpar han med livets ändlighet under ett strövtåg runt de mer idylliska hörnen av spökdimensioner med dess änglakörer och kabaréattraktioner.

Dark and Velvet Nights har ett något tyngre anslag på sin väg in i en atmosfär av svart magi. Gilmours ständigt fantastiska gitarrarbete skiftar från luftigt till jordnära. Den avslutande nästan 14 minuter långa Luck And Strange – Original Barn Jam avslöjar den ursprungliga idén med titelspåret som en fri form-session (2007) i samspel med Pink Floyd-keyboardisten Rick Wright, som dog 2008. Spåret får anses vara av akademisk art, men med all respekt var det ändå Wright som komponerade den odödliga The Great Gig In The Sky.

”Luck And Strange” hittar David Gilmour i en reflekterande form som mynnar ut i en härligt avslappnad affär att luta sig tillbaka på. Till alla er såsom jag själv som har följt Pink Floyd ända sedan mitten av 60-talet så är det här bara en fortsättning i den långa allén. Det finns visserligen inga överraskningar i form av psykedeliska effekter, men vad gör väl det när allting ligger i en orubblig komfortzon. Albumet släpptes för övrigt på Roger Waters födelsedag den 6 september.

Thomas Claesson

Beachwood Sparks ”Across the river of stars” (Curation/Border)

Förra albumet Tarnished Gold kom för tolv(!) år sedan och lanserade uttrycket cosmic country. För att förklara hur detta låter så tar vi en stor dos countryrock typ Byrds, Poco och Flying Burrito Brothers och lägger till olika lager med filter av ljuv psyedelika. Detta utmynnar i harmonisk och välljudande västkustpop av bästa märke. Melodierna seglar ofta fram som ulliga små molntussar på en ständigt blå himmel.

Låten Gentle Samurai är ett av flera lysande exempel med tät stämsång och ringande gitarrer, plus någon närvarande synth. Falling Forever kunde vara något från Teenage Fanclubs ljusare sida och visst finns det ett visst släktskap med Tom Petty i Torn in Two.

Bakom gruppen står Chris Gunst, Brent Redemarker och Farmer Dave Scher. Producent är Chis Robinson från Black Crowes. Beachwood Sparks gör sin bästa sommarpop på 12 år.

Bengt Berglind