nyaskivor.se

Yngwie Malmsteen ”Tokyo Live” (Artone Label)

Låt oss börja med den viktigaste frågan; kan Yngwie fortfarande konsten att trollbinda oss lyssnare med gitarrakrobatik i den högre skolan? Jodå, utan tvekan svar ja på den frågan.

För det är givetvis gitarrliret som är och ska vara i fokus när Yngwie släpper nytt. Då är det glädjande att höra att fingrarna är fortsatt flinka (inga ålderskrämpor här inte) och att hans kärlek till sexsträngaren brinner lika starkt som tidigare.

Däremot är det mindre kul att konstatera att det där med att producera fortsatt inte är herr Malmsteens starkaste gren. Å ena sidan är det förvisso skoj att det verkligen låter live och inte skapat i studio, möjligtvis med undantag av det sterila trumljudet.

Å andra sidan är hans förkärlek för grötig produktion – den här gången kryddad med ett sanslöst irriterande eko på hans egen sång – inget som gör öronen glada. Hur gick förresten tankegångarna att ta till ekotricket…? Karln har ju en hyfsad sångröst men får inte ens chansen att visa det.

Att bas och trummor får spela andrafiolen har jag inga problem med, för det är sedan gammalt i den svenska gitarrhjältens diskografi. Keyboardtrudelutterna hörs när de ska så den punkten går det inte att anmärka på.

Låtlistan är svår att klaga på. Det bjuds på Yngwie-klassiker och ett rejält knippe nyare låter. Som vanligt är det Rising Force som kittlar mina hörselgångar allra mest även om jag lider lite över att den är nedkortad; ett öde den delar med andra godingar som till exempel I’ll See The Light Tonight.

Det är en imponerande lång låtlista vi får ta del av och utöver ovan nämnda väljer jag att lyfta fram följande:

Instrumentala Baroque & Roll och Brothers som ger likaledes instrumentala klassikerna Black Star och Far Beyond The Sun en rejäl match.

En överraskning är att den på skiva seeeeega balladen Like An Angel får ett litet lyft live, inte minst tack vare Yngwies inlevelsefulla röst. Det hörs onekligen att han sjunger orden direkt till sin fru.

För övrigt är jag tacksam över att slippa höra Heaven Tonight för hundrafemtioelfte gången och ska den framföras är det med Joe Lynn Turner bakom mikrofonen och ingen annan. Därmed basta.

Att de två Göran Edman-frontade skivorna ignoreras helt och hållet är lite av ett tjänstefel och rent ut sagt korkat.

När det inte är Yngwie som tar ton på Tokyo Live är det keyboardisten Nick Z. Marino (NZM och Generation Axe) som står för den biten. Han pendlar mellan att låta ganska bra till ansträngd och lätt skrikig och får godkänt med inte mer. Å andra sidan är konkurrensen mördande, om vi tänker på vilka namn som har hanterat mikrofonen tidigare…

Slutsatsen landar i att i Yngwie-land är det inget som har förändrats. Det är more is more (gitarrsolon!) som gäller och det mina vänner är bevis på envishet och stabilitet, på en och samma gång.

Låt mig gissa att Tokyo Live lär resultera i få nya fans men alla som är med i båten sedan tidigare kan luta sig tillbaka och sitta tryggt där de sitter.

Det är banne mig inte illa pinkat av herr Malmsteen. En svensk gitarrhjälte.

Magnus Bergström

Little Feat ”Strike Up The Band” (MegaForce/Border)

Det är ingen tvekan om att Little Feat är ett legendariskt band. Det för med sig att det har skett en del frånfällen, medlemsbyten samt ett avbrott sedan de bildades 1969, men också att det karakteristiska soundet är bibehållet intakt. Den som gillar rock’n’roll, blues och bluegrass till boogie, funk, folk-country till soul och en touch av gospel – allt finns här, hela vägen, till och från New Orleans. Lägg därtill hjärtlig manlig sång med feta bleckblåssektioner och du kommer utan tvekan att hitta det du söker här samt uppskatta den musikaliska virtuositeten med vilket det framförs.

Little Feat i dags datum är lika varierade och fantasifulla som alltid. Låtarna är skapade med stor noggrannhet i detaljerna, texterna hyllar svunna tider och utstrålar en optimistisk, positiv inställning till livet. ”Strike Up The Band” består uteslutande av helt nya originalkompositioner och den kommer direkt i kölvattnet efter förra årets album ”Sam’s Place” som var tillägnat några handplockade bluesklassiker.

Nu för tiden har de flesta välkända banden bara en eller två överlevande, ursprungliga medlemmar kvar eller ibland rentav inga alls. I Little Feat är den enda återstående sedan start Bill Payne (keyboard, sång) och han har i samråd med producenten Vance Powell sett till att bandet förblir troget sin ursprungliga, unika stil. Det är också precis vad vi hör här i all sin pompa och ståt. Det är traditionsenligt i ordets rätta bemärkelse, men det finns också en fräschör som smyger sig in här och där.

En bit in på dubbelalbumet återfinns Midnight Flight som bjuder på soulfull rock med frodig instrumentation och harmoniska arrangemang. Vem som helst i Allman Brothers band skulle säkert ha anfäktas av avund inför det här stycket. Efterföljande och tillika verklighetsbaserade To High To Cut My Hair visar bandet på toppen av sin jam-liknande och genreöverskridande skicklighet. Med starka funkinfluenser tränger den humoristiska aspekten igenom massivt precis som det var på den gamla goda tiden. Båda låtarna sjungs av nytillskottet Scott Sharrard.

Americana-balladerna When Hearts Fall med enastående slidespel av ovan nämnda Sharrard samt titellåten Strike Up The Band där systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe tillför vackra sångstämmor är båda starkt känslopräglade. Texten i den senare sprudlar av gospelsanning och musiken lyfter normerna till himlen. Paynes pianosolo skrider fram majestätiskt.

Det bluesiga crossover-numret Bluegrass Pines känns som en utpräglad vintage-klingande Little Feat. Texten är typiskt abstrakt och musiken full av motsträviga rytmiska vändningar. Det melodiska och förmodligen mest medryckande spåret Disappearing Ink får dig sannolikt att falla på knä bara för att ta emot denna gåva på ett vördigt sätt.

Running Out Of Time With The Blues tar oss ut till träskmarkerna med sin delta-bluesiga känsla. En udda blues som hyllar tidsdoften med den slinkiga gitarren och sångintonationer som sveper in så fint på haciendan. Som om det inte vore nog så får du också en typisk New Orleans-upplevelse i slutet, pendlande mellan sorg och ohämmad glädje återgiven av New Orleans Cries When She Sings.

Du borde sannolikt redan ha Little Feats livealbum ”Waiting For Columbus” (1978) i din ägo och då är det helt naturligt att stoppa ner ”Strike Up The Band” i samma skivback. De nya låtarna kommer nämnligen att smälta in sömlöst med Feat-klassiker som alltid dominerar deras shower och som de spelar med övertygelse och vördnad. Detta är musiken från ett band som erkänner och respekterar sitt förflutna, men samtidigt banar väg för en utökning av sitt arv.

Thomas Claesson

Billy Idol ”Dream Into It” (BMG/Universal)

Billy Idol har gjort musik och turnerat världen runt i över 40 år och han visste tidigt att det alldagliga livet inte var något för honom. Rebellisk look, upphöjd näve, nitar på skinnjackan, taggigt blont hår. Med sitt framträdande cementerade han sin image som poppunkrockare, men det var hits som Rebel Yell, Dancing With Myself och White Wedding som gjorde britten känd. Efter elva års uppehåll drömmer han nu sig tillbaka med ”Dream into it”.

Skivan berättar historien om hans resa från uppstudsig punkrockare till MTV-ikon med läderhandskar. Den berör hans största framgångar, krascher, överdoser och motgångar och avslutas med en ärlig reflektion över berömmelsens mörka sida. Det handlar inte bara om vilda tider, utan också om insikten att det är värt att ta sig samman och finnas där för familjen.

En stjärna på ”Walk of Fame” i Los Angeles var verkligen inte att vänta när Billy Idol blev musikaliskt framstående med Generation X i London mitt under 70-talets punkrörelse. Den peroxidblonde affischpojken hade emellertid den rätta instinkten för en karriär och ville annat när han ristade in hit efter hit i radiostationernas spellistor med en mainstream-kompatibel mix av pop och rock.

Precis som det anstår en sann rockstjärna omger sig Idol av färgstarka kvinnor vid sin sida. Avril Lavigne pekar i låten 77 med hela taktpinnen mot tumultartade uppträdanden från förr i tiden. Den avslappnade indiegestalten Alison Mosshart ger det klassiska numret John Wayne ett nytt skimmer och rockstjärnan Joan Jett som vet bättre än någon annan att I Love Rock’n’Roll inte alltid betyder livet på Wildside som här.

Reflektioner som bara en orubblig punkare kan återspegla finns i To Much Fun. Stundtals lekfull, då och då busig, ibland allvarlig rullas den särpräglade självbiografin ut. Som sällskap deltar hans oumbärliga gitarrist Steve Stevens som drar fram solon ur rockärmen som får takbjälken att dallra. People I Love erbjuder en antydan av ånger till de närmaste som har betalat för hans lyckofilosofi för det är frestande att tro eller ens hoppas att han aldrig förändras. I synnerhet inte efter att han hade startat sitt punkrockband.

Han säger sig vara återfödd i I’m Your Hero och även om det finns misstanke till egoism enbart baserat på låtens namn så är sättet han sjunger på återhållsamt. Hans dubbelbottnade röst lovordar rent av att utnyttja utrymmet att existera fritt avskärmat från sitt omtvistade rykte. Avslutande Still Dancing låter som en av hymnerna från förr och får genast mungiporna att dra sig uppåt. Den säkerställer att Billy Idol-andan lever vidare.

Musikaliskt levererar ”Dream Into It” precis det förväntningarna kräver. En blandning av punk, pop och rock som kombinerar gamla och nya influenser. Han har upplevt många självdestruktiva ögonblick, men den obevekliga tron på musik har hållit honom igång. Lite mognare, kanske mindre krigförande, men en absolut avsiktsförklaring som säger att när Billy Idol blir gammal så ska det vara på hans egna villkor.

Thomas Claesson

Waterboys ”The life, death and Dennis Hopper’’ (Sun/Border)

Gillar man Waterboys och Mike Scott innebär detta att man utsätts för diverse prövningar rent musikaliskt. På albumen under senare år har Mike Scott verkligen prövat sig fram genom det musikaliska landskapet. Han har omfamnat rap, funk och hård rock i sann pionjäranda. I vissa stunder har han återvänt till sin så kallade grundmusik rotat i det skotska höglandet. Det är där han hör hemma enligt många och det gäller även för skrivande recensent.

Nya albumet The life, death and Dennis Hopper kanske ska ses som ett temaalbum, även om temat är lite vagt. Mike Scott bjuder in oss till ett ”extra-allt” album på tjugo låtar. Albumet inleds av Steve Earle och Bruce Springsteen dyker upp som duettpartner. Ljudcollage på runt en minut varvas med snygga ballader som Andy och Blues for Terry Southern, stråktyngda countryvalsen Riding Down To Mardi Gras eller recitationer till instrumentala inslag.

Som du kanske förstår är detta ett album som kräver tålamod om man nu vill försöka hitta en gemensam nämnare. Om det nu finns det. Det finns dock några underbara ögonblick där Mike levererar. Men det är få, av tjugo möjliga.

Förmodligen kommer albumet att geniförklaras av engelska musikkritiker.

Bengt Berglind

Ally Venable ”Money & Power” (Ruf/Border)

Även inom rockmusiken måste kvinnor – som så ofta i livet – vara lite bättre för att hävda sig i den mansdominerade rockvärlden. Den blott 26-åriga amerikanska gitarristen, sångerskan och låtskrivaren Ally Venable har för länge sedan erövrat sin permanenta plats. Med sin talang och passion lockar hon till sig erkännande från alla håll. Hennes sjätte album ”Money & Power” är ett imponerande bevis på denna suveränitet.

Albumet spelades in i den amerikanska musikscenens vagga – Nashville. Där kunde Ally Venable förlita sig på gräddan av studiomusiker så att hennes låtar skulle komma ut i rätt ljus. Ett par celebriteter bidrog också med att sätta extra krydda på anrättningen. 12 spår, alla fantastiska nummer med grovt och direkt gitarrarbete frigörs här på ett och samma bräde vilket definitivt säkerställer att varje låt levererar intensitet och autenticitet.

Att hon är en sydstatstjej står säkert klart för alla och envar vid det här laget. Om inte annat så tydliggjorde hennes förra kritikerrosade album ”Real Gone” (2023) det. Där spelade hon med sin idol Buddy Guy i den rykande låten Texas Louisiana. Hon träffade honom första gången i Dallas på sin 15-årsdag. En annan förebild som har betytt mycket är Stevie Ray Voughan. Han fick henne att över huvud taget börja med bluesmusik och det är inte svårt att förstå varför.

Skivan väcks till liv med Brown Liquor. En häpnadsväckande stilstudie med blixtrande riff och ett gästsolo från jämnåriga Christone ’Kingfish’ Ingram. Det är ett kraftpaket som sätter ribban högt. Den solida rocken fortsätter i titelspåret Money & Power som vecklar ut en rå, otyglad energi och lämnar ett tydligt budskap: kvinnor är starkare än de ofta får äran för. Det är ett resolut musikaliskt manifest som landar mitt i styrhytten av hennes tonart och omfång.

Musiken är inte bara energisk, utan också mångsidig och skickligt arrangerad. Med det själfulla numret Maybe Someday som lyser genom användningen av blåsinstrument utökar Ally det musikaliska spektrat. Även balladerna som Do You Cry och Keep Me In Mind utstrålar pondus som berör hjärtat och resonerar i sinnet. Hennes omisskännliga gitarrpassager på sin Les Paul ger speciella gåshudsögonblick, särskilt i det reducerade tempot i dessa stycken.

Den funkiga grooven i Stopper Back Papa är särskilt fängslande. En riktig stämningssättare som omedelbart får dig att vilja svänga runt i en dans. Duetten Unbreakable med den formidabla gästsångerskan Shemekia Copeland tillför en touch av gospel som på ett underbart sätt kompletterar samspelet mellan de två rösterna. Två generationer kraftkvinnor i blues förenas och resultatet blir till magi när de unisont hyllar motståndskraft och kvinnlig auktoritet.

Det må vara hänt att Ally Venerables röst inte har samma djupa sensualitet som Beth Harts eller för den delen Joanne Shaw Taylors, men hon har ändå inte långt till absolut stjärnstatus tack vare sin närvaro och övertygelse. Albumet som kombinerar mäktiga powerlåtar och själfulla, mjukare kompositioner har allt du älskar med bluesrock och kanske till och med lite till. Hon tar inte bara musiken till scenen om hon så står i en inrotad blueskällare med några inbitna fans eller på en baseballplan med tiotusentals åskådare utan hon förespråkar också kvinnor och deras självbestämmande. En äkta naturbegåvning som inspirerar och imponerar.

Thomas Claesson

Pug Johnson ”El Cabron” (Break Maiden/Border)

Just är det country överallt, speciellt när många nöjesjournalister breder ut sina mediokra ickekunskaper i mellosammanhang. Men ofta är det bara en pop- eller schlagerdänga som har blivit countryfärgad en smula.

Låt oss också slå fast att det inte är country bara för att man bär en Stetsonhatt och ropar ”Ji-haa! mellan verserna.

Vid en fråga vad country är för henne svarade Jill Johnson att det hänger en del på instrumenteringen. Det bör ingå steelgitarr, fiol, banjo i kompet. Den andra byggstenen i country är tre ackord och sanningen.

När det gäller detta album av och med Pug Johnson lever han upp till kravet när det gäller instrument. Han plockar snyggt in både en massa gitarrer, piano, dragspel och blås i sin klassiska country och lånar stilfullt från Buck Owens och andra legendarer som till exempel Doug Sahm.

Pugs röst är lite nasal och slängigt nonchalant, precis som det ska vara i genren. Vidare är det kul och lite extrakt sväng med gumbo, zydecorytmer och blås i flera av låtarna.

Pug Johnson är heller ingen oäven låtskivare på detta genomtrevliga countryalbum , som kan klassas som bra just Country med stort C.

Bengt Berglind

Sofia Karlsson ”En sång till Selma” (Supertradition/Border)

Ett av de svenska album jag håller högst är Svarta Ballader från 2005 där Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson.

På nya albumet hyllar och tolkar Sofia Karlsson Selma Lagerlöfs texter och författarskap. Tillsammans med Johan Selberg har Sofia enligt egen utsago läst 1000 sidor om och av Selma för att komma fram till dessa tio tonsatta fria tolkningar.

Tonsättningarna har en modern svensk folkmusikdräkt som i ena stunden kan vara jublande positivt varm och lycklig. Detta framträder tydligt i ”Svårt att här leva” och ”Slå upp dina fönster”. Men den ram som håller ihop albumet har stråk av det svenska vemodet som finns där ständigt närvarande i både text och musikarrangemang. Detta framträder tydligt i albumets senare del och balladerna Mörkret, Min älskade (brevet) och Hör mig!.

Sofia Karlsson har tillsammans med Johan Selberg och musikaliska vänner producerat ett av årets svenska album alla kategorier. En sann kulturgärning.

Bengt Berglind

IQ ”Dominion” (Giant/Border)

,Utgåvorna från IQ duggar inte tätt. Här är det av vikt att ha tålamod och bida tiden för när det väl inträffar så gäller det att vara beredd. Albumen brukar ta ut svängarna rejält med mångfacetterade och ödesdigra utsvävningar. Dominion faller elegant in i samma anda. Det anrika bandet med ursprung från Southampton lägger nu an en signifikant ton i sin klassiska gestaltning av neoproggresiv rock. De använder sin kompetens föredömligt och smider till en smakfull helhet som inte kan passera obemärkt.

Dominion är ett slags begrepp, öppet för olika tolkningar, men det är en ögonblicksbild av vad som händer idag. Albumet berör krig, maktfullkomlighet, livet efter en pandemi och ett samhälle som vägrar att bli nedtryckt eller ge upp sin konsumtionslivsstil. Skivan är djupt känslomässig. Den rör varje fiber i din själ och handlar om de världar vi skapar för oss själva, våra personliga domäner och den kontroll vi tror att vi har.

Dikten ”And death shall have no dominion” av den walesiske poeten Dylan Thomas är inspirationskällan till albumet vilket således mynnar ut i att var och en av oss gör det bästa av våra självbestämda liv. Bandet med sitt omisskännliga sound tillvaratar allas intressen och bygger upp en övertygande rymd med subtil spänning och sofistikerad mognad bara för att ge den nödvändiga känslomässiga kopplingen till lyssnaren.

Med Neville Chamberlains oroväckande krigsförklaringstal som utgångspunkt öppnar The Unknown Door sin poetiska och komplexa resa. Sökandet efter den dolda dörren leder genom mörkret in i det förflutna följt av ett underliggande hot i en fientlig miljö. Konflikter mellan minne och verklighet uppstår innan ett nytt perspektiv med nya möjligheter öppnar sig. Den avgörande frågan förblir dock öppen: Vem ska hitta denna okända dörr? Det kanske inte är ett bekymmer när du ändå har läst så här långt.

Det musikaliska svaret är den akustiska kompositionen One Of Us komplett med tidlösa val av gitarristen Mike Holmes och bevekande sång av Peter Nicholls som reflekterar över förlorade möjligheter och ånger över tidigare beslut. Den melankoliska, men ändå hoppfulla atmosfären känns som en försonlig följeslagare med reflekterande ögonblick som erbjuder en vacker balans mellan intimitet och emotionell enkelhet.

Stämningen i No Dominion blir genast grubblande med strävan efter förändring eller med frågan om det egna agerandet i slutändan gör skillnad. Neil Durants äventyrliga klaviaturmotiv och Holmes gitarrsolo drar lyckligtvis lyssnaren ur det stundande ödet. Våg efter våg av symfonisk rock sköljer in över stranden. Den uppslukande produktionen är överväldigande. Varje instrument och detalj behandlas med omsorg så att ingenting känns malplacerat.

En xylofon tar vördsamt ton i Far From Here som balanseras vidare med mästerligt dynamiska skiftningar och briljant klaviaturarbete. En otrolig vokalprestation från Nicholls och ett sömlöst flöde av intrikata arrangemang tar verket i hamn. Den avslutande Never Land stegras gradvis till en kraftfull genomsyrande final. Här nås kulmen på all den melodramatiska tyngd som bärs genom Dominion.

De lätt grånande brittiska aristokraterna har förfinat sitt arv ytterligare ett snäpp. För 44 år sedan valde de att gå på den smala progressiva stigen. Dominion är belöningen både till dem själva och oss lyssnare. Ett sentimentalt, mörkt, väldigt personligt och stämningsfullt album med ögonblick av instrumentell briljans och bedårande sång är resultatet. Det är svårt att inte bli berörd.

Thomas Claesson

Jethro Tull ”Curious Ruminant” (InsideOut)

I oroliga tider är det tacksamt att det finns en viss musikalisk konsekvens. Ian Anderson tillhör dem som oavbrutet fortsätter att släppa högkvalitativ musik med sitt legendariska band Jethro Tull. Det är visserligen tveksamt om ”Curious Ruminant” någonsin kommer att nämnas i samma andetag som de riktiga milstolparna ”Aqualung” eller ”Thick As a Brick”, men en behaglig kontinuitet är ändå beaktansvärd.

Den här gången fylls luckan efter den legendariska gitarristen Martin Barre av den blott trettioåriga Jack Clark. Trots injektionen av nytt blod är dock Andersons dominans av denna flöjttunga utgåva sådan att Clark har små möjligheter att lysa. Detsamma kan sägas om de övriga medlemmarna. Ja, även om skivan är en påminnelse om de intrikata nöjena i Tulls lugnare stunder så står det fast att det är Ian Andersons soloalbum i allt utom namnet.

Albumtiteln är som det är vanligt med Jethro Tull tvetydig. Den syftar å ena sidan på en eftertänksam eller meditativ person och å andra sidan på idisslande däggdjur.

Andemeningen kan tolkas såsom att det är inspirerande att luta sig in i skymningen med förutsättningen att uppmuntra alla att observera, lyssna, läsa, ta till sig och reflektera över saker. Först då går det att förstå relevansen i förhållande till livets andra faktorer.

Kanske en dockteater i form av Puppet And The Puppet Master kan definiera tankeverksamheten. Tja, det är lätt att gå vilse i den glada melodin med dess sammanflätade piano och flöjtdans över en virvlande rytm innan de omfamnar dragspelet med en stor kram. Här finns det också en del att hämta om du gräver djupare i texten. Vem är det som drar i trådarna? Är det artisten på scenen som kontrollerar publiken eller är det publiken som på annat sätt kontrollerar artisten? Den överraskande hammondorgeln hoppar upp som gubben ur lådan under en kort sekvens och dockspelarens trevliga drag och lockelsen från publiken fortsätter att betaga.

Den musikaliska folkrockstilen är konceptet som hör hemma här och i Dunsinane Hill sjunger Anderson om en historisk sammansvärjning baserad på girighet och hat. En fascinerande lågmäld låt som tar lyssnaren på en stilfull ljudresa. Det finns uppenbara metaforiska referenser till Shakespeares Macbeth som här föreställs som intriger och svek mellan två politiska partibröder.

Frontmannen känner sig påtagligt bekväm i rollen som berättare. I synnerhet när melodin har en subtilt gungande ton över vilken den ikoniska flöjten gång på gång kan lägga gnistrande accenter. Exempelvis framstår The Tipu House som nästan lättfotad trots den bittra texten,

Den nästan 17 minuter långa Drink From The Same Well får anses som hjärtat av albumet. Det flödar genom olika musikaliska landskap och växlar från mjukt piano och flöjt till en pulserande indiskt influerad rytm. Dragspelsunderlaget, det jazzinfluerade flöjtsolot och den frodiga filmiska atmosfären gör detta till ett av de mest fantastiska musikstycken Anderson har skapat på flera år. Det tog 20 år att färdigställa verket och det var det värt.

”Curious Ruminant” är ett album fyllt av reflektion, djup och poetiskt mästerskap. Det känns som att Ian Anderson ser tillbaka på historien, på arvet och på själva livets resa. De lyriska temana är djupgående och tankeväckande. Flöjtspelet är något av det bästa på flera år och där är Ian Anderson ensam på fältet.

Thomas Claesson

Leaf Hound ”Once Bitten” (Repertoire)

Frank Zappa var på sin tid mycket produktiv. Han kunde emellanåt släppa tre album på ett år. Detsamma gäller inte för Leaf Hound som i och med ’Once Bitten’ ger ut sin blott tredje skiva sedan de bildades 1970. Visst är det anmärkningsvärt och en fotnot till bandet som döpte sig efter en lövtäckt hund som återvänt från de döda i en skräckhistoria av Ray Bradbury. På den tiden var Leaf Hound det engelska bandet som hade ett stort inflytande, men som kanske aldrig blev riktigt erkända själva.

Deras banbrytande debutalbum ’Growers Of Mushroom’ släpptes 1971. Har du det i din hand så kan du känna dig lycklig. Det är nämligen ett mycket eftertraktat samlarobjekt och dessutom får du på köpet en berusande blandning av hårdrock, psykedelika, stonerrock och blues i en mycket potent utformning. Lägger du örat mot marken kan du tydligt höra alla banden som de påverkade genom sin musik. Om inte Leaf Hound existerat så hade förmodligen hårdrockens gång genom sjuttio – och åttiotalet varit väldigt annorlunda.

Nuförtiden är det bara sångaren Pete French som återstår av den ursprungliga konstellationen. Trots att han är brittisk har han ändå en stark amerikansk accent som färgar musiken ganska kraftigt. De 13 låtarna levereras på ett uppfriskande och extremt underhållande sätt. Kombinationen av tung rock, här och var lätta stonerelement samt 70-talspsykedeliska mellanspel är tack vare den moderna produktionen väl omrört och skakat så att det välkända förflutna återupplivas på ett fräscht och oanvänt sätt.

Burn The House Down inleder albumet med rik och bred ’tappa brallan’- rock. Dra åt svångremmen för här blir det åka av. Vill du sjunga med redan nu, snälla gör det, känn dig fri. Entusiasmen är överväldigande när den tidlösa hårdrocken utan krusiduller gungar rakt framåt på ett behagligt gammaldags sätt. Gitarristen Luke Rayner riffar utan att tveka och tar sig in i medvetande på ett mycket övertygande sätt utan att för den delen ställa sig för långt i förgrunden.

Med lätta steg trippar Cinderella in i rummet och blickarna följer henne instinktivt. En låt värd att omfamna tack vare den skönt svängande rytmen. Bluesiga Broken Dreams går ner på en lägre växel när Peter Herbert lägger in sin gungande basgång. Frenchs kraftfulla lite raspiga sång anpassar sig med förtjusande charm och som stöd har han ingen mindre än sin son Dominic French på trummor.

Den bitterljuva balladen Watching Life’s Wheel är väldigt stämningsfull och känslomässigt realiserad. Ett genuint försök att dämpa ångesten som skapas av det moderna hamsterhjulet som vi lever i. Medan det levereras mid-tempo-låtar med jordnära element här och där så jagar Leaf Hound dig slutligen obevekligt genom gatorna med Yippie Ki Yay och det på ett nästan massivt maniskt sätt. Polissirenerna tjuter högt i kvarteren och wah-wah-pedalen ger ingen nåd.

Retrokunniga fans och musikälskare med en förkärlek för sjuttiotalsljud med nutida produktion kommer verkligen att njuta av ’Once Bitten’. Det finns inget ”nytt” med vad Leaf Hound gör, men du måste tänka på att de gjorde den här formen av (mycket) tung rock före nästan alla andra band och det duger gott även nu. 18 år efter senaste skivan (Unleashed) och mer än 50 år efter deras debut är Leaf Hound långt ifrån förbi sin kulmen. Deras högenergiska liveshower och det nya albumet är det bästa beviset på detta.

Thomas Claesson