nyaskivor.se

Wild Flag ”Wild Flag” (Wichita/Border)

Redan när jag hör första tonen för första gången upplever jag att det här har jag hört flera gånger förut, men samtidigt slår det mig hur fräscht och levande det känns. Amerikanska Wild Flag bjuder oss på något så ovanligt som tidlös musik och de blandar friskt av 60-tals pop/rock, indiepop från skarven av 80-/90-talet och garagig punkrock. På många sätt låter det ungefär som skivan ”It’s Blitz!” (2009) med bandet ”Yeah Yeah Yeahs” utan deras electronica/disco.

Jag må ha missat hypen som säkert finns kring bandet, men finns det ingen internethype är det något som är fel – för det här borde ha skapat näst intill hysteri hos bloggare och twittrare runt om i världen. Det enda jag har läst om dem är det jag sett på twitter (och då har jag inte sökt någon information) att Per Sinding Larsen tänkte se dem när han var i New York tidigare i höstas. Ja, jag förstår verkligen varför han ville se dem. Det här är finstämt, oväsen, smart, dumt, energiskt, kaxigt och högljutt på samma gång. Motsägelsefullt på sina håll? Absolut! Men är det inte motsägelsefullheten som gör fenomenal musik?

Vad talar egentligen emot Wild Flag? Inte mycket, men omslaget är bland det fulaste jag har sett.

Du borde ta dig en knapp timme av din tid och för att lyssna på dessa 10 låtar och skapa dig en egen uppfattning av skivan. För i år är det här är en skiva som alla musikälskare borde ta sig tid med. Kanske platsar den på årets julklappsönskelista. Personligen kommer jag sätta upp vinylversionen av skivan på min önskelista.

Lars Svantesson

Turbowolf ‘‘Turbowolf” (Hassle/Sound Pollution)

Från 60-talet tar de psykadelican, från 70-talet tar de riffbaserad metal och från 80-talet tar de punkrocken – man har alltså tagit det bästa från varje årtionde. Under 2011 blandas dessa tre beståndsdelar ner i ett kokande kärl och mixas tillsammans med hjälp av magiska trollformler. Resultatet blir första självbetitlade skivan från brittiska ”Turbowolf” – som släpptes på det något magiska datumet 11-11-11. Vill du att din musik ska finnas med någonstans i bakgrunden och be lite om ursäkt att den spelas, då ska du leta någon annanstans. Turbovargarna ber inte om någon pardon alls utan gasar och kör på med fullt ös – står du i vägen så blir du överkörd. Turbowolf är som ett ”Sir Lord Baltimore” (klassiskt amerikanskt band som var aktiva i skarven 60-70, kolla upp deras Kingdom Come från 1970) på speed ungefär.

Man skulle kunna tänka sig att med så gamla beståndsdelar blir det tråkigt, mossigt och något som känns förutsägbart. Men Turbowolf är allt annat än just detta. Direkt nyskapande kan väl i ärlighetens namn bekännas att det kanske inte är, men det är fräscht, intressant och inte minst så är det riktigt tungt och bra. I låtarnas något lugnare partier bjuds det på ljud som kommer och går vilket gör låtarna klart intressanta och borde innebära att man kommer upptäcka nya saker på låtarna efter flertalet lyssningar.

Egentligen borde jag sluta försöka beskriva musiken och istället citera pressutskicket som slår huvudet på spiken: ”It’s a heavy sound with moments of complex madness bound together with a sense of melody and pop aesthetics”.

Jag kan inte ta ut någon favoritlåt alls, utan när det gäller den här skivan är det helhetsintrycket som är det mest tilltalande.

Så här i slutet av recensionen måste jag tacka Peter som skickade den här plattan till mig på vinst eller förlust med typ orden ”gör som du vill, vill du recensera den gör det annars låt bli”. Hade han inte gjort det hade jag aldrig upptäckt det här lysande bandet och deras totalt asgrymma debut. Jag väntar redan på en uppföljare. Tack!

Lars Svantesson

Misfits ”Devil’s Rain” (Megaforce/Border)

Det vore synd att påstå att nya Misfits skivan ”The Devil’s Rain”, som är sjunde fullängdaren i ordningen, bjuder på något nytt. Men och andra sidan när skräckpunklegenderna levererar i samma gamla goda anda som tidigare, varför ska man beklaga sig? Nej just det finns ingen som helst anledning till det. De flesta låtarna på nya skivan skulle mycket väl platsa som handen i handsken på exempelvis den gamla 90-tals klassikern ”American Psycho”.

Den som någon gång har hört Misfits kommer känna igen sig i den nya skivan, det är samma gamla trallvänliga punkrock som alltid. Och det är just det som är både skivans styrka och skivans stora brist. Är man sugen på den trallvänliga punkrocken så funkar plattan fenomenalt – men man ska vara väldigt trött på tidigare Misfits plattor för att inte välja dem framför denna.

Jag gillar nya ”The Devil’s Rain” men tyvärr kommer jag antagligen välja ”American Psycho” skivan alla dagar i veckan före den nya skivan.

Lars Svantesson

Sick Of It All ‘‘Nonstop” (Century Media/EMI) 
Pro-Pain ”20 Years of Hardcore” (AFM/Sound Pollution) 

”Trött på skiten och punk as fuck” skriker Tompa Lindberg i Skitsystems kängpunkdänga ”Skitliv” från ”Enkel Resa till rännstenen” (2001). På samma platta skriker han även ”Punken väckte min ilska och för det är jag stolt – intellekt plus aggression är lika med revolt” (från låten ”Ursinnets återvändsgränd”).

Kanske gör jag det lätt för mig när jag hävdar att textraderna ovan sammanfattar vad dessa två skivor handlar om. Det är nämligen här två gamla veteraner i hardcoregenren gör upp sinsemellan, eftersom man har kommit på konststycket att nästan samtidigt släppa varsin mastig samlingsskiva som sammanfattar karriären. Båda New York-banden spelar samma typ av punkmusik, New York hardcore, vilken är en snabb och frenetisk typ av punk som mer än någon annan subgenre inom punken har rötterna i betong och asfalt.

De har valt att lägga upp sina nysläppta best of-plattor på ganska likartat sätt, vilket är ett sätt som inte är det absolut vanligaste när det gäller best of-skivor. Sick of it all (storebrorsan i sammanhanget – har lirat ihop sedan 1986) har valt att spela in alla sina gamla klassiker på nytt för att ge dem nytt sound och liv som passar för 2011. Lillebrorsan i gänget (som lirat ihop sedan 1991) Pro-Pain bjuder på en blandning mellan gamla favoriter som är på-nytt-inspelade i studio, några liveklassiker och några helt nya låtar. Något som däremot särskiljer banden något stilmässigt trots att de lirar i samma typ av genre är att Pro-Pain är närmare heavy metal och Sick Of It All är närmare punken, vilket gör Pro-Pains låtar något mer melodiska.

Jag gillar tanken på att inte bara trycka ut samma gamla låtar som redan finns tillgängliga på tidigare plattor, vad än anledningen till det är. Det tyder i min bok på respekt för både sig själv och främst sina fans. Det är stort och kräver en eloge till båda banden. Att bjuda på nya låtar är också en bra grej, speciellt när de levererar på det sättet som Pro-Pains nya låtar gör.

Nonstop (bra namn eftersom skivan innehåller nonstop fullt ös från början till slut) som Sick of it all’s samlingsskiva heter, innehåller 20 nyinspelade låtar som sträcker sig över hela deras karriär och bjuder på låtar från hela deras karriär. Det är totalt sett en redig jävla käftsmäll som heter duga. Bandet visar upp varför man är ett av hardcorepunkens största och viktigaste band. Låtvalet är inget att klaga på, alla klassiker som jag älskar är med. Produktionen och nyinspelningen gör de gamla låtarna en ny rättvisa. Borde egentligen vara omöjligt att välja ut favoritlåtar ifrån en sådan här samlingsskiva, men för en gång skull är det faktiskt två låtar som står ut ännu mer än de övriga och det är ”Injustice System” och ”World Full Of Hate”.

Pro-Pains dito går under namnet ”20 Years of Hardcore” och innehåller totalt 23 låtar var av fyra helt nya, fyra som är nyinspelade, fjorton livelåtar inspelade i Tjeckien och en cover på Böhse Onkelz’s ”Keine Amnestie Für MTV”. Det mest glädjande på Pro-Pain skivan är livelåtarna, som stinker, sprudlar och hänför med sin energi. Det är adrenalin påslaget till 100% från första sekund, vilket gör att de nya låtarna och de gamla nyinspelade låtarna känns aningen lama och tråkiga – vilket egentligen inte är fallet. Tidigare nämnda cover känns som en varmt välkommen avbrytare mellan studiomaterialet och livelåtarna. Med skivan följer även en livedvd, vilken vi inte har fått möjlighet att recensera – men jag gissar att den är minst lika stabil som skivan.

Att bedöma best of-skivor är alltid lika knepigt, det brukar inte bjudas på nya låtar utan det är gamla låtar sammanställda med andra gamla låtar (oavsett om låtarna är nyinspelade eller ej). Men man får helt enkelt bedöma vad som kommer ut ur högtalarna och inte om det är nyskapande eller nytt och fräscht.

Inte helt oväntat tycker jag att båda skivorna är riktigt sköna. Vilken går vinnande ur kampen om New York? Kampen är mycket hård. Men jag tycker att Sick of it all-plattan är något vassare än Pro-Pain-skivan. Betygen blir som följer: SOIA 4½/5 och PP 4/5.

Lars Svantesson

Flogging Molly ”Speed of darkness” (Borstal Beat/Border)

Första gången jag hörde Flogging Molly var på våren 2003 och jag knockades totalt av bandets mix av punk och irländsk folkmusik. Jag såg dem på Hultsfred samma år och där knockade dem mig också fullständigt. Jag åkte till Christiania i Köpenhamn den vintern och såg dem och dem knockade mig ännu mer.

Men därefter någon gång började min besatthet av bandet lugna ner sig och idag ser jag dem som ett band i mängden, men de är även ett av världens hårdast jobbande band och är ständigt ute på vägarna.

Nu har de släppt en ny platta, den 5:e studioplattan, ”Speed of darkness”, och det är en ganska spretig historia. De har spelat in skivan i en ombyggd kyrka utanför Asheville i North Carolina tillsammans med den namnkunnige Ryan Hewitt bakom spakarna.

Det är arbetarrock med hjärtat på rätt ställe och texterna, som är välskrivna av sångaren Dave King, behandlar ofta orättvisor. Punken har fått stryka på foten, med undantag för några av mina favoritlåtar ”Speed of darkness” och ”Oliver Boy (All of our boys)”.

Något som stör mig mycket är låtarnas spretighet. Det blandas friskt mellan moll och dur och tempobyten i samma låt, och det har jag lite svårt att få ihop, det är lite nyskapande och fint tänkt, men det fungerar inte riktigt på alla låtar. Skräckexemplet är väl ”Don’t shut ’em down” som blandar Green Day-poppunk med något Rolling Stones ”Satisfaction”-liknande riff.

Flogging Molly har försökt förnya sig men lyckas inte hela vägen. Men betyget är ändå klart godkänt, det finns många godbitar att hitta på plattan.

Marcus Johansson

New Found Glory ”Radiosurgery” (Epitaph/Cosmos)

Allvarligt talat. New Found Glory kan sluta att leta efter sin berömmelse. De må ha varit ganska hyggligt poppunkiga för cirka tio år sen, men nu har de gått och blivit både gamla och mätta. Tyvärr kommer säkert många köpa den här plattan för att bandet tidigare har gjort sig ett namn. De som gör det kommer få precis vad de vill ha, fast i mer ointressant variant än tidigare. Det här är tråkigt, tjatigt och sömnigt. Tyvärr för NFG är det mest intressanta med den här skivan låttitlarna, som stundtals är lysande – men tyvärr är inte låtarna ens närmningsvärt lika intressanta som just titlarna. Enda låtarna som lockar till att lyssnas på igen är ”Summer fling don’t mean a thing” och ”Caught in the act”.

Är det här den nya skivan med New Found Glory? Eller är det den skivan innan dess? Hör ingen skillnad!

Sluta, lägg ner eller gör nåt nytt. Snälla…

Lars Svantesson

Alice In Videoland ”A Million Thoughts And Their All About You” (Artoffact/Sound Pollution)

Alice In Videoland är nu inne på sin fjärde fullängdare och electro-punkarna i Malmö har inte tappat den attityd som fick dem att slå igenom. Visst har de adapterat ett lite klubbigare sound på vissa låtar och musiken har kanske anpassats för att kunna spelas på radio till en viss del. Men överlag så är det här samma Alice In Videoland som det alltid har varit. Musiken låter bra och texterna är tuffa och råa. Samtidigt som låttexterna har mognat en del i takt med att medlemmarna blivit äldre.

Klubbinriktningen som bandet tagit till viss del hörs bäst i ”Spaceship” där det dunkas ordentligt och sången ligger i autotune hela vägen. Inte min personliga favorit men den gör sig säkert bra i en svettig folksamling även om den inte lyckas hemma i soffan. Samtidigt hittare vi det råare och kaxigare soundet i låtarna ”Bender” och ”In A Band”. Bandet har även valt att inkludera en cover på ”Buffalo Stance” av Neneh Cherry, något som var både oväntat och kul.

Överlag är det ett riktigt bra album ifrån malmöbandet och jag hoppas på många fler år och skivor med Alice In Videoland och deras electro-punk.

Tobias Blixt

Invasionen ”Saker som jag sagt till natten” (Columbia/Sony)

Om namnet Dennis Lyxzen inte säger dig något så borde du antagligen sluta läsa den här recensionen nu, eftersom det här med stor sannolikhet inte är något för dig. Mannen som verkar ha ett finger med i spelet i alla punkband norr om Sundsvall kommer här med uppföljaren till förra årets lysande debutskiva från postpunkbandet ”Invasionen”. Men kan postpunk på norrländska funka? Ja det funkade redan på ovan nämnda ”Hela Världen Brinner”. Men nu tar Lyxen och bandet ytterligare några steg till i utvecklingen. I och med den nya ”Saker som jag sagt till natten” har man tagit flera steg ifrån förra plattan och mer eller mindre helt bytt ut de glada powerpopinfluenser som fanns, och ersatt dem med mer depressiva och malande tongångar. En utveckling som har gett Lyxens texter mer substans och tyngd.

Bästa spåren som borde finnas med på de flesta Spotify-spellistor nu under hösten är ”Himlen Där Uppe” och ”Martyrskap”. Så lägg nu till den på din spellista, lyssna, njut och sedan är det upp till dig om du vill utforska resten av ”Saker som jag sagt till natten”.

Lars Svantesson

Snutjävel ”Aldrig i helvete, 2007-10” (Heptown/Sound Pollution)

Snutjävel är bandet som ALDRIG skulle släppa en cdskiva. För att citera bandet själva (från hemsidan www.snutjavel.com) ”Vi har ända sedan starten 2004 så gott som alltid bara jobbat med kassetter och vinylskivor. Vi har vägrat allt som den moderna musikbranchen ser som självklarheter.” Det funkade från första kassettsingeln (2004) och förbi 4 stycken vinyl EP:s. Men 2009 släpptes en en-spårs singel på cd och nu kommer fullängdaren. Fast en fullängdare i dess vanliga bemärkelse är det inte, det är en hitkavalkad av sällan skådat slag, här ger Snutjävel alla nya och gamla lyssnare det bästa från sina tidigare singlar. 18 låtar med svenskspråkig hardcore (en mix av Ebba Grön och brittisk hardcore – typ Discharge – utan att bli överdrivet aggressivt och tappa känslan för melodi och refräng), med Falköpings finest, sparkas igenom på en halvtimme. Här är alltså ”Aldrig i helvete” med Sveriges för tillfället bästa svenskspråkiga punkband – Snutjävel.

Samlingen öppnas med ”Levande Musik” och ”Falköping Hardcore” (båda från år 2007 års ”Falköping Hardcore” EP) som är titlarna antyder hyllning till livespelande konstgjordsfri musik och till hembygden och den punkscen som man varit med och byggt upp.

Därefter följer ”Punksvin” (cdsingel versionen, 2009) som ska vara en punkversion av Teddybears Stockholms ”Hiphopper”. Som fjärde låt presenterar Snutjävel skivan enda nya låt ”Hjärndöd”, en låt som ifrågasätter de som måste ta droger för att våga vara sig själva.

”Panik” (Ett Liv i Panik, 2009), ”Zombie” (Falköping Hardcore, 2007) och ”Monstret” (Ett Liv i Panik, 2009) handlar på klassiskt punkmaner om livets meningslöshet och det monotona 9 till 5 livet, även om man låtarna angriper fenomenet på olika sätt. ”Panik” om att det inte är ett värdigt liv som styrs av någon annan än dig själv. ”Zombie” om att alla som finner sig att jobba på detta sätt, lätt faller i ett zombietillstånd. ”Monstret” om när det gått för långt och personen ifråga har fått och blivit galen av livet.

Med uttrycket ”Kom igen då era jävla raggarsvin” sparkar Snutjävel raggarhat låten ”Franz” (Eran stad/Våran verklighet, 2007), i vilken punkaren Franz åker på stryk av några raggare som sedan blir försvarade av polisen. Exakt vad låten ”Du är död” (Ett liv i panik, 2009) handlar om exakt låter jag vara osagt, men det är en störtskön punkdänga.

”Baseballattack” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) är en klassisk vi hatar borgare och moderater slagdänga som din mor och far med största säkerhet inte vill höra. Säkert den bästa anti-moderat låten sen mitten av 80-talet. I efterföljande ”Liten Skit” (Ett liv i panik, 2009) avhyvlar Snutjävel, precis som deras namn antyder, snutar och poliser i allmänhet. I ”Skjut dom jävlarna” (Falköping Hardcore, 2007) går bandet i försvar för alla våldtäktsoffer och tar avstånd från den sjuka behandling som de utsätts för av rättsamhället.

Alla har träffat dem som blir hånade i ”Allaballakillarsklubb” (Ett liv i panik, 2009), grabbarna som tror att de äger världen och gör allt för att visa hur jävla bra och balla dem är. Att en titel ”Maskerad piketpolis” (Falköping Hardcore, 2007) handlar om våldet som följs av deras skuggor är garanterat inte något som förvånar någon som orkat läsa så här långt.

Nu börjar vi närma oss slutet av skivan, som låt nummer 16 hittar vi originalversionen av ”Punksvin” (Ett liv i panik, 2009). Som känns bra mycket fräschare än den som dyker upp tidigare på skivan, den är råare och har mer energi.

”Eran stad/Vår verklighet” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) är som titeln antyder en låt om hur olika den utsatte och den styrande ser på exakt samma sak. Avslutande låten ”Snutsvin” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) handlar, ja vad tror ni, om hur mycket bandet hatar snutar – väldigt oväntat, va!?

Att jag fullkomligt älskar den här skivan och dess låtar borde vara uppenbart när du läst texten, så att be mig ta ut några speciella låtar som sticker ut över de andra är ett omöjligt uppdrag. Kolla själv upp musiken för det är inget som du kommer att ångra. Snutjävel är inget du hittar på internettjänster som Spotify (en låt finns på nämnda tjänst), vill du ha musiken får du skaffa plattan – eller ännu bättre köpa deras sjutummare för nog för att musiken är fenomenalt bra på cd, Snutjävel gör sig bäst i det klassiska punkformatet vinylsingel.

Sluta läs! Skaffa plattan! Lyssna! Starta ett hardcoreband! DIY!

Lars Svantesson

Fotnot: Betyget hamnar på 5/5 men jag hade absolut satt 6/5 om det varit möjligt…

The Wonder Years ”Suburbia: I’ve given you all…” (Hopeless/Sound Pollution)

Poppunkarna The Wonder Years (låter som en mix av poppunk och modern radiorock) tredje fullängdare ”Suburbia I’ve Given You All And Now I’m Nothing” är något av en konceptskiva om livet i en insomnande förstad till Philadelphia, Pennsylvania.

Musikaliskt håller inte skivan riktigt måttet av den enkla anledningen att den tenderar att bli en ganska tråkig och monoton poppunk som inte gör den fantastiska lyriken rättvisa. Texterna är å andra sidan rena rama klockrena poesin; har man växt upp i en trött sovstad någonstans i världen kommer man känna igen sig i texterna trots att de utspelar sig i en sovstad till Philadelphia. Berättelserna känns både som en hyllning till samhället, där textförfattaren och sångaren Daniel Campbell växte upp, likaväl som ett konstaterande att det finns ett desperat behov att komma därifrån till något annat. Däremot finns det element i texterna, vilka drar ner låtarna något, och det är alla dessa förnamn på karaktärer som rabblas upp nästan oavbrutet, det blir bara förvirrande eftersom man inte lyckas ge dem liv på samma sätt som exempelvis Bruce Springsteen gör med sina karaktärer.

När man mixar intrycket av musiken och texterna är det här en skiva som är mer än helt okej. Är du ett stort fan av genren poppunk bör du helt klart ta och kolla upp skivan.

Bästa låtarna är ”Suburbia”, ”Local Man Ruins Everything”, ”Hoodie Weather” och den lugna ”I’ve Given You All”. 

Lars Svantesson