nyaskivor.se

David Urwitz ”Ta mig någonstans där solen skiner” (Alvy Singer/Border)

Jag har hyllat hans tidigare alster genom åren. Senast var för några år sedan när Så långt det är möjligt kom. Men hans starkaste skiva är fortfarande Undrar om det syns, med radiodängan ”För din skull”. Där tenderade han att flirta med Lars Winnerbäck-rocken, överlag drar det mer åt det vuxna, trygga LeMarc hållet. Det är lätt att namedroppa i sådana här sammanhang, när det är en relativt ny artist för den stora massan. Tidigare har han samarbetat med Anna Maria Espinosa, som finns med på duetten ”Det kanske var så”.

Urwitz tidigare skivor har sålt över 10.000 exemplar. Han har en trogen publik som köper skivor och generellt verkar musikjournalister tycka om honom – skivorna snittar 3,0 i medelbetyg genom åren bland Sveriges diverse tidningar.

Nu blottar han strupen igen med nya albumet ”Ta mig någonstans där solen skiner”. Första singeln ”Kasta sten” togs emot väl. Där hör vi också sångfågeln Irma Schultz Keller. Lika väl togs andra singeln ”Fråga någon som vet” emot.

Trollhättesonen har en trygg och lugn röst. En röst som man vill ha godnattsagor läst av. Ta mig någonstans där solen skiner är ingen lättsmält historia. Det krävs några lyssningar. ”Rädda Världen” (New England) är en riktigt svängig historia som Billy Bragg är upphovsman till. Nya albumet innehåller självklara melodier och en stabil produktion. Det är förmodligen det som gör att fler hittar fram till denne trygge och helylle som skriver texter till oss som är thirty something.

Mattias Ransfeldt

Chuck Prophet ”Temple Beautiful” (Yep Roc/Border)

Balinese Dancer anno 1993 var Chucks första soloplatta. Den tillhör fortfarande  avdelningen goda skivbekanta i hyllan hemma. Sedan dess har denne ex Green On Red-medlem hunnit med ett dussin plattor som varit genomgående av en ganska hög kvalité. Let The Freedom Ring som kom 2009 är det sista exemplet på Chucks mångfald och produktivitet.

På nya Temple Beatuiful som är en hyllning till staden San Francisco är soundet rakare, råare och rockigare än på länge. Rösten är lika snuvig och snäsig som tidigare, lite åt Tom Petty/Dylan-hållet och hans gitarrspel är i skarpt fokus plattan igenom. På spår som Willie Mays Is Up At Bat finns klara femtiotalsinfluenser i körsången och det drivande pianospelet. Museum Of Broken Heart är en ganska vanlig Chuckballad med lite nonchig talsång och sextiotalspoppiga Little Girl, Little Boy svänger som bara attan. White Night Big City stinker av Lou Reed-inspiration, men på ett bra sätt. Chuck Prophet som också är en utmärkt producent för andra artister, lär nu också dryga ut kassan med att anordna guidade bussturer i sitt kära San Francisco. Den trippen skulle jag gärna hänga med på.

Bengt Berglind

Imperial State Electric ”Pop war” (Psychout/Sound Pollution)

Release: 9 mars

‘Årets bästa skiva’ hävdar Sound Pollution i mailet, när de skickar ut pressreleasen. Kanske något överdrivet, men det är antagligen det rätta sättet att presentera den här skivan. Det ligger väl lite i garagerockens mentalitet och attityd.

Letar du efter en garagerock mixad med 60-talspop så har du garanterat hittat en skiva som kommer falla dig väldigt mycket i smaken. För här mixar Nicke Andersson och company friskt mellan Hellacopters-garagerocken, som Nicke antagligen är mest känd för, med tidlösa poplåtar och med stänk av soultoner från 60-talet.

När första Imperial State Electric-plattan släpptes blev jag mäkta imponerad och det blev en skiva som spelades ofta, väldigt ofta. Därför blev jag något besviken när jag hörde efterföljande EP där man presenterade covers på 60- och 70-talspärlor. Inte för att det var dåligt – men det var inte det som jag var ute efter. Nu är bandet tillbaka med en ny skiva där de egentligen gjort en mix av det bästa av båda dessa skivor. Här får man 10 låtar som mycket väl kommer att kännas lika fräscha om 10 år som de gör nu – antagligen för att de lånar så mycket från redan tidlösa genrer. Allt mixas ihop till en väldigt skön garage-pop eller softare garagerock om du så vill. Skit samma hur vi väljer att sortera in musiken, det behövs ju inte. Det är helt enkelt riktigt bra musik, som de flesta säkert skulle kunna njuta av.

Skivan som egentligen släpps den 9 mars, har när detta skrivs (25 februari) redan släppts på vinyl (i alla fall i några skivbutiker i Stockholmsregionen). Och efter att ha haft vinylen i min hand måste säga att jag är minst lika imponerad (om inte mer) av hur fruktansvärt snyggt omslaget är. Ett helt vitt album som bepryds av gitarristen Nicke Andersson på en häst. När man fäller upp vinylomslaget möts man av ren njutning – för texterna presenteras även de väldigt stillfullt och snyggt. Skivomslaget är i sig ett stort konststycke.

Tack Imperial State Electric! Jag väntar redan på kommande spelningar och skivor.

Lars Svantesson

Little Feat ”40 Feat: The Hot Tomato Anthology, 1971-2011” (Proper/Playground)

När Frank Zappa i salig åminnelse uppmanade Lowell George och Roy Estrada att bilda ett eget band, så gick startskottet för en ny era. De båda medlemmarna i dåvarande ”Mothers of Invention” hade redan den kultförklarade ‘Willin” i bagaget, så steget var inte svårt att ta. Den tidstypiska låten skrev George under samma tidsrymd som det tog andra att läsa en mening.

Den kronologiskt arrangerade 3CD-boxen med en antologi som spänner över fyrtio livesånger och lika många år är värd att utforska. Boka en biljett till en rundresa i sällskap med psykedelisk country, smutsig blues, skum rock, dräpande funk, rumlande jazz och rent av jublande gospel. Det är nu tillfället har kommit. De resande bjuds därtill på förfriskningar och underfundiga texter myntade i ett teatralt, ironiskt fikonspråk.

CD 1 (1971-1978) genomsyras av den lätt korpulente Lowell George’s karismatiska utstrålning. Man ser honom framför sig iklädd snickarbyxor frenetiskt bearbetande sin slidegitarr på ett sätt som inte många var mäktiga till.

Här återfinns en rufflig version av ‘Lafayette Railroad’. Ett instrumentalt stycke som har få jämlikar, om ens någon. I ‘The Fan’ spills det influenser från ”Mothers” så att bägaren rinner över. Estrada har mer än ett finger med i det här spelet. En annan höjdpunkt är övergången mellan ‘Cold Cold Cold’ och ‘Dixie Chicken’. Den förvandlingen kan få den mest inbitne ateisten att bli troende på kortare tid än ett ögonblick. Förevigad är även ‘Apolitical Blues’ som vevas igång med en positivhalares oartikulerade ljud och successivt utvecklas till den elakaste bluesen av dem alla.

Well my telephone was ringing, And they told me it was Chairman Mao, I don’t care who it is, I don’t want to talk to him now, I have the apolitical blues, It’s the meanest blues of all.

På CD 2 (1988-2001) är det många pärlor som rullar ut på golvet men förvisso även några glaskulor. Förtrollningen var bruten men det stod inte och föll med George’s alltför tidiga bortgång. De duktiga låtskrivarna/musikerna Payne, Barrére och Tacket fortsatte på den intrampade stigen och vände sig inte om. De körde sitt eget race precis som samtida Grateful Dead. Introduktionen av den nya medlemmen Shaun Murphy sågs emellertid inte med blida ögon. Kvinnlig countryröst och medföljande tamburin har aldrig stått överst på önskelistan och kommer aldrig att göra det heller.

Som brottstycken kan nämnas den iögonfallande kraftfulla versionen av ‘Long Time Till I Get Over You’ och en udda tagning av ‘Rock N’ Roll Doctor’ som får ses som en hyllningssång till George.

CD 3 innehåller nyinspelningar (officiella bootlegs) av gamla godingar och är den mest lättillgängliga skivan. En flodvåg av minnen sköljer över dem som har varit med från tidernas begynnelse. Den ena efter den andra kioskvältaren samsas sida vid sida.

‘Spanish Moon’ har sitt härbärge här och det gungande, suggestiva tempot gör att lyssnaren försätts i rörelse åt endera riktningen. En melodi som är mycket svår att motstå. Tyvärr nedtonad mot slutet vilket retar gallfeber på den mest tålmodige. Fortsätter man på den inslagna vägen och har sin lekamen under förflyttning är ‘Oh Atlanta’ en värdig representant som inbjuder till en svängom. För att inte tala om paradnummer som ‘Old Folk’s Boggie’ och ‘Feat’s Don’t Fail Me Now’.

Den här samlingen är tillägnad de allra mest begeistrade och trogna fansen (undertecknad inräknad) som letar efter udda passager, små nyansskillnader och speciella kryddor. Befinner man sig ute på stäppen och letar efter en instegsskiva (till Little Feat’s besynnerliga värld) rekommenderar jag istället antingen den fulländade liveskivan ”Waiting For Columbus” (1978) eller den oerhört tillfredsställande och totalt tillbakalutade ”Kickin’ It At The Barn” (2003). Någon av dessa eller rent av båda bör fånga en ny skara beundrare.

Avslutningsvis tillägnar jag första versen från ”Time Loves A Hero” till Lowell George som hade fräckheten att lämna sin egen berättelse vid endast 34 års ålder. Så gör man bara inte.

Well, they say that time loves a hero. But only time will tell. If he’s real he’s a legend from heaven. If he ain’t he was sent here from hell.

Thomas Claesson

Laleh ”Sjung” (Metronome/Warner)

Laleh har nu släppt sitt fjärde album sedan debuten med ”Laleh” 2005, och den nya skivan har fått titeln ”Sjung”! De två andra albumen är ”Prinsessor” från 2006 och ”Me and Simon” från 2009! Laleh Pourkarim och skivbolaget har givetvis, liksom de flesta andra från succéprogrammet ”Så mycket bättre”, utnyttjat den upptriggade populariteten hos samtliga medverkande artister och släppt en skiva i kölvattnet av TV-programmet (och samlingsskiva) från nyss nämnda produktion!

Med låtar som ”Live tomorrow”, ”Invisible (My song)”, ”Simon says” och ”Bjurö klubb” i bagaget sedan debuten 2005, i kombination med den strålande musikaliska insatsen i ”Så mycket bättre” hösten 2011, så var ju förväntningarna stora på Laleh och hennes nya album! Ett album som innehåller de elva spåren: ”Elephant – Some die young – Who started it – Interlude – Samuel – Better life - What you want – In the comet - Vårens stora dag – Du följer med mig – Sjung”.

Med nya ”Sjung” medföljer även en bonusskiva med de samtliga sex Laleh-tolkningarna från programmet ”Så mycket bättre”: ”På gatan där jag bor – Just Nu – Alla vill till himmelen – Ängeln i rummet – Here I Go Again – Fred”.

Laleh har varit producent och spelar dessutom många av instrumenten på skivan själv, men även producenten, låtskrivaren och musikern Gustaf Thörn finns med på ett hörn!

Detta album är nog faktiskt lite av en besvikelse för mig personligen, eftersom den gnistrande Laleh-magin från ”Så mycket bättre” nu har krackelerat litegrann. Jag trodde nog att detta skulle vara en magisk skapelse som skulle spraka av Lalehs djupsinnliga utomjordiska musikaliska aura! Men istället blev det till en stor del platt, lågmäld och lugn skiva! Jag gillar verkligen när Laleh måste ta i och sjunga så att rösten nästan spricker isär, det är då en reva i rumstiden fläks upp och magin från ett parallellt musikuniversum väller fram genom Lalehs sånginsats! Detta händer inte så ofta på detta album, även om det ändå trots allt förekommer ibland!

Mina favoriter är ju därför de låtar som har lite upptempo, liv och rörelse inneboende i sitt innersta väsen! Därför lyfter jag fram skapelser som ”Some die young”, ”What you want”, ”Vårens stora dag” och ”Du följer med mig”, men även i viss mån ”Elephant” och ”Samuel”, som mina favoriter på skivan!

På bonus-cd:n så är det ju de magnifika tolkningarna av Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”, E-Types ”Here I go again” och den Imperiet-drypande Hoola Bandoola-låten ”Fred” som är de riktiga juvelerna! Det hela blir godkänt, men det är alltför lugnt och stillsamt emellanåt! Jag gillar den Laleh som verkligen tar i, men Laleh gör vad Laleh vill göra, sedan får vi ta det som det är! Så är det bara! Det är så det fungerar! Sjung säger vi, lyssna säger Laleh!

Roger Skoog

Janet Martin ”Passage” (Janjamz Music/Hemifrån)

Amerikanskan Janet Martin har säkert lyssnat en hel del på Suzanne Vegas ballader. Janet har en stämma som sticker ut och liknelser kan göras med Belinda Carlisle, Nina Persson (Cardigans). Nu var det några år sedan den här skivan spelades in, för lyssnar man däremot på hennes purfärska Live on Mulberry Street så märks det att rösten har mognat och har mer karaktär. Helt plötsligt låter hon lite som systrarna i gamla Heart.

På sin femte CD Passage har hon skrivit det mesta ihop med Michael Muller. Det är välarrangerad pop-rock-blues men går lite väl mycket i svårmod. Ett av undantagen är Snakebitch Under The Radar.

Börje Holmén

Steve Hackett ”Beyond The Shrouded Horizon” (Inside Out/EMI)

Att Steve Hackett var en av hörnstenarna som höll samman pentagrammet Genesis är
höljt bortom allt tvivel. Nu svävar han som en vördnadsfull själ mellan
stränderna vid den mytomspunna Loch Lomond och Saturnus vackert färgade ringar.
En extraordinär gränsöverskridande mångfald breder ut sig i all sin fägring.

I den allra finaste progressiva salongen, där endast den klassiska musiken är
inbjuden rör sig Hackett både världsvant och elegant. Här samsas musiker som är
intresserade och innovativa i sitt skapande tillsammans med Hackett’s glamorösa
gitarr och röst. Självklart har även klarinett, tvärflöjt, fiol och cello sin
givna plats i de utvaldas högborg.

Den akustiska framtoningen är fulländad och draperad i daggstänkt och vemodig
skönhet. Exotiska element med österländsk kryddning såsom ‘Waking To Life’ och
‘Two Faces Of Cairo’ varvas med lågmälda romantiska stycken som ‘Til These Eyes’
och ‘Looking For Fantasy’. 
 
Även om ”Beyond The Shrouded Horizon” inte är lika auktoritär och distinkt som
”Out Of The Tunnel’s Mouth” (som kom ut i ljuset 2009) så ger den med sina
visioner och sin vitalitet ett kännbart eftermäle. Den sista sången som tonar ut
är den spöklika ‘Turn This Island Earth’. Den visar att den gamla sedelärande
skolans rättesnören fortfarande lever vidare och att det värdefulla arvet är i
tryggt förvar.

Thomas Claesson

Leonard Cohen ”Old Ideas” (Columbia/Sony)

Leonard Cohen är tillbaka med sin tolfte studioskiva. Kanske för konstens skull, men även för att dryga ut pensionen efter att han blev blåst av sin manager för några år sen, vilket tvingade ut den nu 77-årige kanadensaren på vägarna.
Sedan tidigare är jag mest bekant med Cohen’s tre första skivor, där sången och berättelserna verkligen ligger i centrum, och de här skivorna hjälpte mig länge att somna på kvällarna, perfekt avslappningsmusik.

Den nya skivan drar igång med ”Going home” som direkt sätter stämningen för resten av skivan. Sången är i centrum och Cohen rasslar fram låtarna om kärlek, ånger, religion och åldrande - kompad av sparsmakad percussion, stråkar, pianon, gitarrer och orglar. Och körerna, dessa vackra kvinnokörer som vackert lyfter låtarna, även om det tillslut blir lite tjatigt att de är med i varje låt.

”Darkness” är absoluta höjdpunkten på skivan med sitt coola sound. Även den långa upprepande jazziga ”Amen”, vackra och intensiva ”Anyhow” och avslutande ”Different sides” med sitt härliga sväng och orgel vs. piano-duell är andra höjdpunkter på skivan.

Det är en riktigt härlig CD att ligga på soffan och slappa till, även om andra halvan överlag är svagare. Tänka sig att 44 år efter debutskivan ”Songs of Leonard Cohen” så gör han fortfarande skivor att somna till, på ett bra sätt.

Marcus Johansson

Thåström “Beväpna dig med vingar” (Razzia/Sony)  Release 15 februari

DUBBELRECENSION + VI LOTTAR UT TVÅ STYCKEN CD!!!

Det har sagts om den svenske 1700-talsmannen Carl-Michael Bellman att om han varit engelsman eller fransman hade han tillhört de största namnen i världslitteraturen med den unika stilen i sina sånger. Om Thåström kan nog sägas något liknande, när det kommer till hans konstnärliga uttryck.

Nya plattan Beväpna dig med vingar är vemod i sin vassaste essens i kombination med ett kyligt elektroniskt soundtrack. Det är nog bara Thåström som kan göra det här så bra på svenska. ¨Gruppen Kent har försökt men når aldrig fram till den här oroväckande sugande underströmmen som Thåström hanterar med total självklarhet och äkthet.

Lyssna på: ”Beväpna dig med vingar”, ”Smaken av dig”, ”Samarkanda”.

Henric Ahlgren

Detta nya album från Thåström är inget vanligt och traditionellt rockalbum! Tänk därför omgående bort de båda alstren från 1999 och 2002 (“Det är ni som är de konstiga…” och ”Mannen som blev en gris”), och fokusera istället på att detta nya album är mer som en naturlig fortsättning på de betydligt mer lågmälda albumen från 2005 och 2009, ”Skebokvarnsv. 209” respektive ”Kärlek är för dom”!

På denna skiva så finner man en suggestiv rockkänsla som hela tiden ligger och bubblar latent precis under ytan, och därför blir helheten i musiken något annorlunda i jämförelse med vanlig traditionell svensk pop- och rockmusik! Och det som gör just detta album till ett mästerverk, är just denna sköra balans mellan dessa två element, sång och musik!

Två element från två olika dimensioner som dansar tätt tillsammans i en intim tryckare på randen till ett musikaliskt smygande svart hål! Denna bräckliga balans i kombination med Thåströms karakteristiska släpande röst skapar ju till slut nästan en helt ny musikalisk dimension!   Musiken på skivan upplevs nästan som en egen bakgrundsljudkuliss, där den bygger upp den bro som bär upp själva sången! Men vid de första genomlyssningarna så sitter man hela tiden och väntar på en ljuderuption och tempohöjning som aldrig kommer, men denna suggestiva och felkalkylerande längtan är ju också en viktig komponent som i kombination med Thåströms kraxande stämma också gör helheten näst intill perfektion!

Likt en tavla så målar Thåströms röst upp ett musikaliskt konstnärligt surrealistiskt motiv, som i sin tur ramas in av de musik- och röstkulisser som omgärdar sången, precis som en magnifik tavlas ramverk!

Albumet ”Beväpna dig med vingar” är i mitt tycke ett stort kliv mot det bättre i jämförelse med de tidigare albumen ”Skebokvarnsv. 209/Kärlek är för dom”!

Detta nya album besitter också en mer sammansatt musikalisk struktur, och det är svårt att hitta de rätta uttrycken för att kunna beskriva hur det egentligen låter! Man måste nog lyssna själv för att riktigt förstå hur hypnotiskt och magnetiskt laddat det hela blir efter några genomlyssningar! Detta musikaliska verk kan kanske beskrivas som någon konstig form av vispopspunk med ett komp av slowmotionindustrirock, försedd med en lätt suggestiv och primitiv bluespercussion, med tillika diverse hypnotiska röstkompkulisser, ackompanjerat med små, små, stänk av worldmusikkrydda i vissa passager!

Visst låter det intressant och annorlunda, eller hur?

Men man kan faktiskt hitta diverse indikationer på detta koncept i vissa låtar redan på det förra albumet, ”Kärlek är för dom”, men på detta nya album har Thåström skruvat till det hela ytterligare något varv och därmed tagit med det hela upp till en betydligt högre och mäktigare nivå!

Den tidigare släppta singeln ”Beväpna dig med vingar” är hyfsat representativ för hur hela albumet låter, trots olikheter mellan låtarna emellan så är ändå detta grundramen för det ljudspråk som präglar hela albumet, och gillar man denna låt, ja då gillar man resten också!  Mina absoluta favoriter på detta album är de båda musikaliska pärlorna, ”St Ana Katedral” och ”Nere på Maskinisten”, samt den instrumentala och lätt Das Boot-influerade låten ”Brunkebergstorg” som är otroligt bra! De två låtar som i mitt tycke är minst bra på detta album är ”Samarkanda” och ”Sluta när jag vill”, två låtar som inte riktigt till fullo besitter den förtrollande magi som de övriga låtarna på skivan har begåvats med!

Albumet är både lågmält, suggestivt, hypnotiskt, intressant, mystiskt och bitvis surrealistiskt, samt (så klart!) – för jävla bra! Årets skiva? Inte omöjligt alls!

Skivan innehåller de nio låtarna: ”Beväpna er med vingar – Låt dom regna – Smaken av dig – Samarkanda – St Ana Katedral – Dansbandssångaren – Nere på Maskinisten – Brunkebergstorg – Sluta när jag vill”.

Gott folk! Beväpna er nu med Thåströms nya album och njut så mycket det bara går!

Roger Skoog

Lana Del Rey ”Born To Die” (Polydor/Universal)

Jag upptäckte Lana Del Rey sent förra året med singeln ”Video Games” och blev smått överrumplad. Det är en sådan där sång som man närmast hypnotiserad kan lyssna på en hel dag utan att tröttna. För mig är denna låt det den stora musikaliska behållningen från år 2011 även om det kom i sluttampen. Är man oerhört svag för den typen av svärtad melankoli, som är detta alsters signum, så är man. Det låter mer tidlöst och äldre än vad det är, vilket inger en suggestiv känsla.

Lana Del Rey har redan blivit ganska omdiskuterad och framhållen av vissa som den nya stora stjärnan och av andra som någon form av hype. Det återstår att se hur det hela kommer att utkristallisera sig så småningom, men jag sväljer det här med hull och hår i nuläget. De flesta är i alla fall ense om att Lana Del Rey låter som en slags mörkare Nancy Sinatra för 2010-talet. Debutalbumet Born To Die är som helhet inte lika starkt som singeln ”Video Games”,  men flera av låtarna känns ändå som smärre klassiker. Förutom förstasingeln kan här nämnas: titellåten ”Born To Die”, ”Blue Jeans” och ”National Anthem”.

Henric Ahlgren