nyaskivor.se

Low Anthem ”Smart Flesh” (Bella Union/Playground)

Om du gillar vinande distade elguror på volym 12, tryckluftsborrar och brutal hårdmetalsång i 190 knyck kan du sluta läsa här. Vill du däremot  ha en framtid med harmoni, lugn och tro på musiken som en läkande form kan du fortsätta att ta del av resten av denna så kallade recension.

Low Athems andra album Smart Flesh fortsätter att utveckla gruppens minimalistiska musikaliska sida. Inspelad i en nedlagd pastafabrik har kvartetten försökt att utveckla och utnyttja de tomma rummens akustik  och lyfta fram den i sin musik. Det sker ofta på ett mycket försiktigt sätt, kanske med sköra röster och ett instrument som i Love And Altar. Samma framgångsrecept används i  Matter Of Time där tramporgel och munspel lägger sina stämningar bakom en sorgsen röst. Instrumentala Wire behåller den lugna ytan, medan Boeing 373 och Hey All You Hippies bevisar att Low Anthem har en stökigare sida i sitt musikskapande. Men detta är en kort  ljudlig utvikning och snart har lugnet lagt sig och vardagen lunkar på ackompanjerad av Low Anthem. Ett slags alternativt The Band för 2011 och framåt.

Bengt Berglind

Cowboy Junkies ”Renmin Park (The Nomad series vol 1)” (Proper/Rootsy)

Vad jag känner till så har det väl inte skrivits många rader om Kanadensiska veteranbandet Cowboy Junkies i svenska medier. Vilken tur då att nyaskivor.se finns så ni få veta lite om bandets existens. Cowboy Junkies som om något kan kallas alternetive rock med rötter i folkmusik, country och blues. Under kommande arton månader ämnar CJ släppa fyra album under samlingsnamnet The Nomad Series. Renmin Park är först  raden och musiken här är starkt inspirerad av Michael Timmins vistelse i Kina under fyra månader. Det är han tillsammans med systern Margot som är den musikaliska ryggraden i CJ.

Michael skriver majoriteten av musik och text. Margot bidrar starkt till bandets sound med sin  soulbestänkta uttrycksfulla röst. Då pratar vi inte om  traditionell soulmusik, utan en soulkänsla som under stundom finns att hitta i den irländska och engelska folkmusiken.

I Cannot Sit Sadly By Your Side som egentligen är en kinesisk melodi är konstigt nog ett utmärkt exempel på detta och på Margot Timmins storhet som vokalist. Titelspåret och Stranger Here är fler. Men om du vill kolla in Cowboy Junkies i sitt absolut klassiska och rätta element sök då upp debutalbumet Trinity Sessions inspelat i en kyrka med en mikrofon. Där hittar du musik som ger begreppet laidback ett ansikte, men också en själ.

Sen kan vi alla se fram mot hela nomadserien med Cowboy Junkies.

Bengt Berglind

The Decemberists ”The King Is Dead” (Rough Trade/Border)

                            Spotify

Akustiska och tolvsträngade gitarrer, mandoliner, steelgitarrer, fioler, wurlitzerpiano, stämsång och kanonlåtar. Det kan förmodligen inte bli mycket bättre än så här.

Om du tycker att det ovan är överord så är det bara början. För Decemberists har med nya albumet The King Is Dead lagt ribban på klar världsmästarnivå om du gillar musik från Neil Youngs Harvestperiod, engelsk folkrock med Fairportkänsla och REMs bästa melodibyggen. Colin Maloy som leder denna kvintett har en osviklig känsla för melodier, det vet vi sedan tidigare, och det bevisar han åter igen. Tio kanonlåtar av tio möjliga måste rendera i en stor fet femma.

Som extra krydda har gruppen fått superförstärkning i studion av americanavännerna Gillian Welsh, Dave Rawlings, Laura Veirs och Peter Buck från REM.

Att utse 2011 bästa album redan nu kan vara i kaxigaste laget. Så ödmjuk som jag är så tippar jag att den i alla fall lätt platsar bland de fem bästa. Köp !

Bengt Berglind

Antony & The Johnsons ”Swanlights” (Rough Trade/Border)

Jag blir inte klok på den här plattan. I vissa stunder kan jag luta mig tillbaks och låter mig förföras av Anthony Hagertys vokala akrobatik. Andra stunder far jag upp ur soffan och känner mig provocerad och trycker på hoppa över, eller stopp. Genom musikåren har det hänt  att jag reagerat på samma sätt, Velvet Undergrounds kvinnliga vokalist Nico är ett exempel och Tom Waits i sina introverta stunder är ett annat. På samma gång lockas jag till denna typ av artister. Hur förklarar man det för sig själv och andra ?

När det nu gäller Swanlights fortsätter jag att vara kluven. Lättast att ta åt sig musiken är när den är upphakad mot en gitarrfigur eller i samspel med svala soulblåsinfluenser. Duetten med Björk fungerar också bra i mina hörselgångar. I de mer skissartade spåren som känner jag mig enbart vilsen och behöver ha någon att hålla i hand.  Ändå är rösten som bär detta album besynnerlig, vacker och  lite skrämmande.

Bengt Berglind

Reza ”Moonless” (French Toast/Hemifrån)

Reza Hatami är helt okänd för mig men jag tycker att musikupplägget påminner mycket om Jesse Sykes And The Sweet Hereafter, något som jag verkligen gillar. Däremot har jag svårt för Rezas sångsätt det att pratgnola fram texten till skillnad från Jesses fantastiskt vackra sång. På låten Desert Land får han hjälp av H. Burns vilket är ett lyft.

Av skivkonvolutet framgår att ”Moonless”  är inspelad i Paris mellan augusti och december 2008. Reza har skrivit allt material själv sånär som Grey Window där han har haft hjälp av Stéphane Francés. Kort sagt spännande musikarrangemang med tråkigare sång.

Kanske detta är en skiva som vinner i längden när melodierna fastnar i skallen.

Börje Holmén

Belle & Sebastian ”Write about love” (Rough Trade/Border)

Det finns få grupper kvar som är så poppiga i sin popmusik som skottska veteranindiebandet Belle & Sebastian. Det skulle vara Teenage Fanclub i så fall. Sedan starten 1996 fortsätter B&S att producera en smart melodiös popmusik som får mungiporna att peka uppåt i höstdeppet. Numera är det fördömligt producerat och det låter så enkelt och bekymmersfritt  när melodier som I Didn´t See It Comin’, Write About Love och Little Lou,Ugly Jack and Prophet Jack smeker öronen. I den sistnämnda har man plockat in Norah Jones som gästvokalist. Det är besynnerligt hur starkt hon kan färga och göra denna låt till sin egen med sin karaktäristiska röst. Denna duett med Stuart Murdoch kan man återvända till gång på gång.

Det enda jag saknar med detta sympatiska popband är en gnutta av svärta och lite lagom smärta. För ibland blir det något för lättviktigt och naivt som i I Can See Your Future, där de låter som en parodi på sig själva.

Utöver den markering i marginalen är Write About Love en vitaminpopinjektion som behövs i höstens iskalla snålblåst.

Bengt Berglind

Greg Koons and the Misbegotten ”Welcome to the Nowhere Hotel” (Red/Hemifrån)

Greg Koons har ett lätt anslag i sin musik som kan kallas folkpop eller light americana. Med Tom Pettysnuvig röst berättar han sina  historier som han samlat upp längs de dammiga turnévägarna. Det är välgjort med bandet Misbegotten i ryggen och med den välrenommerade producenten Matt Keating vid spakarna är soundet välavvägt och vi har egentligen hört allt tusen gånger förut. Men det är Ok i detta fallet för Greg Koons är en god melodismed och en berättare som ger oss sina vardagsnära reflektioner i låtform.

Sen är det klart att man blir nyfiken på vad som döljer sig bakom låttitlar som Los Angeles Looks Prettier On Tv, By The Light Of A Truck Stop Moon eller A Picture Of My Pa Before He Died In Vietnam.

Väljer man att lyssna på en aning mer uppslupen Greg Koons kan man välja That’s Not Me eller Janey’s got A New Boyfriend. Ibland ligger han också nära Lloyd Cole röstmässigt. Det är inte helt fel.

Bengt Berglind

Psykakuten ”Psykakuten” (Lyckankommer/Border)

Strax efter att Psykakutens två medlemmar Karolina Stenström (även känd som Steso Songs) och Henrik Svensson träffats för första gången flyttade den ena halvan av duon till Sydamerika. De fortsatte kommunicera med varandra och bostadslöshet och en ren slump gjorde att de två så småningom flyttade in i en lägenhet i Årsta utanför Stockholm, hos en kompis som skulle vara bortrest i två månader. Där tog Psykakuten och den här debutplattan form.

Duon bjuder på brusig och något skitig, men ändå vacker, elektronisk poprock. Vissa delar av albumet är riktigt bra, medan vissa partier blir lite intetsägande. De melankoliska inslagen av släpig shoegaze är förvisso vackra och stämningsfulla, men i längden blir de i min bok lite väl gäspframkallande.

Psykakutens självbetitlade debutalbum är trots allt ett intressant och spännande tillskott på den svenska musikscenen och om de bygger vidare på det här så tror jag tveklöst att de kan bli ett band att räkna med framöver.

Erik Högkvist

The Greencoats ”A blend of silk & satin” (Take one more take recordings)

Vinylen är på väg tillbaka. När skivbolagen inte längre säljer lika mycket CD-skivor och alla skapar sina egna spellistor på Spotify är det bara en sak att göra – gå tillbaka och ge ut skivor på vinyl. Allt fler band och bolag ger ut på vinyl.

Karlstadbördige Fredrik ”Gaston” Gustavsson driver skivbolaget TOMT i Göteborg. Dit hör Göteborgsbaserade bandet The Greencoats. Soundet är en underbart naiv och hjärtlig blandning av brittisk shoegaze, psychedelica och smutsig garagerock.  Nytt och fräscht på rätt sätt, då det doftar retro MC5 över det hela. För flera år sedan fanns ett örebroband som hette The Strollers som jag gillade, det påminner lite om det. Samtidigt finns det Rolling Stones vibbar över det hela men också mer av The Standells 60-tals garage rock.

Finns även på CD och download.

Mattias Ransfeldt

Holmes ”Have I Told You Lately That I Loathe You” (Black Star Foundation/Sound Pollution)

Holmes är ett band som jag helt och hållet har missat, fram tills nu. Jag var på Get a Gig festivalen i Karlstad och av en händelse gick jag in i den smått legendariska lokalen ”Holken” och under festivalen heter scenen Nemis. New music in Sweden står det tydligen för. För att komma in i värmen och slippa myggen flydde jag in i den varma lokalen. På scenen stod Holmes från Vänersborg. De tog mig med storm. Lite som när jag första gången som tolvåring lyssnade på mammas Elvisskivor, då jag bokstavligt föll baklänges i hörnsoffan av hans musik och blev sittande. Nu är jag snart trettiofem år och förundras av att jag fortfarande kan bli så upprymd av att hitta ny musik. Fast det låter inte nytt för det finns en ådra av Neil Youngs spröda röst och malande gitarrer. Anthony Crawford (från Neil Youngs band) släppte tidigare i år ”Five is red”, The Band of Horses kom med ”Infinite Arms”  för att inte tala om My Morning Jackets ”It still moves” som kom för några år sedan, som är stilbildande på alla sätt och vis. Om man har tröttnat på Wilco och tycker att Neil Young var bättre förr, då har ni vaskat fram guld i Vänersborgsbandet Holmes. Likt Claes Cleeve & Sasquatch och Celilo förvaltar Holmes retrorockens mästare Neil Young arv mycket väl.

Jag började lyssna på Holmes skiva ”Wolves” som man kunde köpa på spelningen, ”Have I Told You Lately That I Loathe You”, som var slut men skulle komma från presseriet till veckan. Men sedvanligt kunde man ladda ner den via gruppens hemsida, och  den fanns även på vinyl. Jag gjorde enligt instruktionerna och lyckades till och med få in låtarna i min ”padda”. Så nu har jag laddat ner min första skiva, lagligt också för den delen, betalt och gjort rätt för mig. Sedan beställde jag ju skivan på riktigt också och väntar på ett platt paket i brevlådan. Jag väntar på en av årets bästa skivor.

De är inte bara bra musikaliskt, de har ett bra namn också. Holmes.

Mattias Ransfeldt