nyaskivor.se

Everything Went Black ”Cycles Of Light” (Prosthetic/Border)

När man sätter på skivan första gången med ett nytt okänt band har man höga förväntningar att den här skivan ska vara ”the new shit” som man alltid väntat på, sen kommer musiken och ”everything went black”.

Introt bådar något gott, men när det bryter ut i spår 2, känner jag mig först besviken. Och är så i några låtar innan musiken och skriken, som nästan snuddar i primalskrik ibland, vänder mig tillbaka. Det här är hårt och brutalt och blir aldrig MTV sockersött som ofta har varit fallet med de recensionsexemplar jag brukar få.

Skönt att det finns band som inte bara ska vara hårda till en viss gräns och sen ska anpassa sig i mainstreamkulturen. Det är tung skoningslöst riffande, utan att för delen komma in mot crust och annan mindre melodiöst mangel, det här är i gränslandet mellan death metal och skoningslös hardcore. Kanske inte den friska fläkt som jag hade hoppats, men ändå en skiva och ett band som jag kommer återvända till även efter den här recensionen är färdigskriven.

Det hårda manglet som ibland blir doomiskt malande och med skriksången, utan att enligt mig räknas som growl – det här är bara skönt skrik, byts ibland ut mot vackrare tongångar. Det sker inte för ofta så man blir irriterad utan ett par tre gånger under skivan. Vilket naturligt gör de hårda delarna ännu hårdare och bättre. Så på det hela taget är jag nöjd med denna skiva.

Lars Svantesson

Terrorizer ”Hordes of Zombies” (Season of Mist/Sound Pollution)

Om jag skulle välja tio plattor att ta med till en öde ö, så skulle Terrorizers World Downfall troligen vara en av dem. Har man gjort en så stilbildande platta får man räkna med att allt annat man gör kommer att ställas mot den. Det har fått en del surmagade recensenter att konstatera att Hordes of Zombies inte är World Downfall del 2. Det tycker inte jag heller men däremot är den en klockren uppföljare till World Downfall, och då räknar vi inte 2006 års Darker Days ahead som inte var en värdig gravsten över Jesse Pintado (R.I.P.).

Ovan nämnda surmagade skribenter brukar skriva något i stil med att skivan är bra, men inte lika bra som World downfall. Enligt mig begår man det generalfel som de flesta hårdrockare (så även jag) ofta gör, nämligen att in i döden hävda att första plattan minsann var bäst. Må så vara att World Downfall är en milstolpe av furiös energi och oöverträffad charm, men Hordes of Zombies har bättre produktion och piskar skiten ur de flesta grindcorewannabes i den yngre skolan. Säkerligen kommer en del purister också att hävda att Terrorizer utan Jesse Pintado inte är Terrorizer, men Katina Culture är en sjuhelvetes gitarrist och jag är säker på att Jesse Pintado, var han än befinner sig, nickar gillande.

Musiken då? Första intrycket är ett något kliniskt ljud, men det är inget som stör.  På det hela taget är ljudbilden tämligen fyllig och organisk. Låtarna är starka och varierade men faller aldrig utanför death/grind-ramarna.  Inga ballader så att säga, men en blandning av snabbt och tungt med mängder av sköna riff och fills av Katina Culture. Lite mer dödsmetall än tidigare tycker jag mig höra, men ingen grindfanatiker kommer att bli besviken. Jag kan plocka ut vilken låt som helst och det börjar rycka i benen, men tvingas jag välja några favoriter så är Evolving Era och Flesh to Dust vassa och avslutningen med tunga och svängiga State of Mind och manglaren A Dying Breed är grym. Malevolent ghosts sticker också ut från mängden med ett bitvis närmast punkigt sväng. Det finns dock inte en enda svag låt på plattan.

Sandovals trumspel hör också till höjdpunkterna. Det är inte ofta jag hör en platta där trummorna är ett bestående intryck, men så är fallet här. Den mannen är fullkomligt omänsklig när det gäller trumspel, och då ska vi komma ihåg att han själv hävdar att han inte kan spela med full kapacitet efter sin diskbråckoperation.

Vad gäller titeln så har jag inte tillgång till texterna, men jag misstänker att de zombiehorder det syftas på inte är den hjärnmumsande sorten. Låttitlarna spänner från inledande Hordes of Zombies till avslutande A Dying Breed. Däremellan får vi till exempel Ignorance and Apathy, Evolving Era, Generation Chaos, Prospect of Oblivion och State of Mind. På omslaget kan vi se en militär, en polis, en hårdrockare, en punkare, en affärsman och en katolsk präst av något slag, alltså representanter för något slags grupptillhörighet. Temat förefaller vara att det är vi som är zombies genom att blint följa trender och ledare utan att tänka själva.

En av årets plattor redan i februari, och varför ger jag den då inte full pott om den är så grymt bra? Enkelt, det är ju inte World Downfall… och därmed gick jag själv i samma fälla som alla andra recensenter.

Jonas Andersson

Imperial State Electric ”Pop war” (Psychout/Sound Pollution)

Release: 9 mars

‘Årets bästa skiva’ hävdar Sound Pollution i mailet, när de skickar ut pressreleasen. Kanske något överdrivet, men det är antagligen det rätta sättet att presentera den här skivan. Det ligger väl lite i garagerockens mentalitet och attityd.

Letar du efter en garagerock mixad med 60-talspop så har du garanterat hittat en skiva som kommer falla dig väldigt mycket i smaken. För här mixar Nicke Andersson och company friskt mellan Hellacopters-garagerocken, som Nicke antagligen är mest känd för, med tidlösa poplåtar och med stänk av soultoner från 60-talet.

När första Imperial State Electric-plattan släpptes blev jag mäkta imponerad och det blev en skiva som spelades ofta, väldigt ofta. Därför blev jag något besviken när jag hörde efterföljande EP där man presenterade covers på 60- och 70-talspärlor. Inte för att det var dåligt – men det var inte det som jag var ute efter. Nu är bandet tillbaka med en ny skiva där de egentligen gjort en mix av det bästa av båda dessa skivor. Här får man 10 låtar som mycket väl kommer att kännas lika fräscha om 10 år som de gör nu – antagligen för att de lånar så mycket från redan tidlösa genrer. Allt mixas ihop till en väldigt skön garage-pop eller softare garagerock om du så vill. Skit samma hur vi väljer att sortera in musiken, det behövs ju inte. Det är helt enkelt riktigt bra musik, som de flesta säkert skulle kunna njuta av.

Skivan som egentligen släpps den 9 mars, har när detta skrivs (25 februari) redan släppts på vinyl (i alla fall i några skivbutiker i Stockholmsregionen). Och efter att ha haft vinylen i min hand måste säga att jag är minst lika imponerad (om inte mer) av hur fruktansvärt snyggt omslaget är. Ett helt vitt album som bepryds av gitarristen Nicke Andersson på en häst. När man fäller upp vinylomslaget möts man av ren njutning – för texterna presenteras även de väldigt stillfullt och snyggt. Skivomslaget är i sig ett stort konststycke.

Tack Imperial State Electric! Jag väntar redan på kommande spelningar och skivor.

Lars Svantesson

Memfis ”Vertigo” (memfisband.com)

Tänka sig att något så ”elakt” kan komma från de värmländska skogarna…

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Memfis, med rötterna i Kristinehamn, släppt Vertigo som spelades in redan 2008 i Bohus Sound Studios med kompetente Fredrik Reinedahl (född i Kristinehamn!) vid rodret. Med andra ord: det handlar om en efterlängtad uppföljare till kritikerrosade The Wind-Up (2006).När nu Opeth har grävt ner sig ordentligt i 70-talsmyllan och Burst lagt ner verksamheten så har Memfis en viktig roll att spela. Hoppas bara att metalpubliken inser det…Tänk dig en mix av ovan nämnda band och Mastodon kryddat med egna infall = Memfis välljudande variant av progressiv dödsmetal.

Av de tolv låtarna på Vertigo känns inledande trippeln Serpent, Vertigo och Enigma starkast. Men jag måste påpeka att ALLA låtar är mycket bra. Dock har jag en invändning och det är att flera av låtarna är i kortaste laget, eftersom den här typen av musik passar i episkt format.En smaskig detalj på Vertigo är hur growl- (i bästa Mikael Åkerfeldt-stil), skrik- och rensång blandas på ett sätt som – enligt undertecknad – inget annat band lyckats lika bra med tidigare.Som icke musiker (hmmm, vid närmare eftertanke kan jag spela blockflöjt) känns det glädjande att kunna konstatera att musiker utöver det vanliga kan skriva låtar som tilltalar ”en vanlig svenne”. Jag vill bara ha mer och mer av ”musikdrogen” Memfis och deras bidrag till hårdrockens historia. Det tål att skrivas om och om igen: killarna har talang utöver det vanliga och är värda massor av uppmärksamhet. Se till att de får det!

Magnus Bergström

Fotnot: Vertigo finns att köpa för nedladdning på exempelvis www.memfisband.com och cdbaby.com.

Freedom Call ”Land Of The Crimson Dawn” (Steamhammer/Playground)

  Release: 27 februari

Förenklat kan Freedom Call beskrivas som en metalbroder till Hammerfall och Helloween. Men även de mest likartade bröder har något som skiljer sig från de andra, och i det här fallet är det att Freedom Call till 99% sysslar med klämkäcka/medryckande refränger (till skillnad från bröderna som breddat repertoarerna en aning).

Power metal med hantverk av yppersta klass och glädje i fokus (refrängerna säger allt) är andra passande beskrivningar av dessa veteraner.

På Land Of The Crimson Dawn är Age Of The Phoenix först ut och den sätter sannerligen ribban högt – i mina öron är den i den absoluta toppen i bandets låtdiskografi. Keltiska tongångar i de tunggungande Crimson Dawn och Killer Gear är också något som tilltalar mina öron.

Mindre uppkyftande är rent ut sagt fjantiga Rockin´ Radio (titeln säger allt) och Sun In The Dark (Helloween-klon).
Bitvis känns det som att betyget skulle kunna hamna runt 4,5 men det finns också stunder då bandets grundrecept upprepas in absurdum och 2-2,5 känns mer rätt = 3,5 är en gyllene medelväg. Bandets trogna fans lär hur som helst tycka att Land Of The Crimson Dawn är så nära en fullträff som det går att komma.

Deprimerad? Doktor Hårdrock rekommenderar en rejäl dos Freedom Call istället för pillerknaprande. Personligen skulle jag också vilja lägga till att för den som tycker att Rhapsody Of Fire är för pompösa så kan Freedom Call vara ett alternativ.

Magnus Bergström

Mustasch ”Sounds like hell, looks like heaven” (Gain/Sony)

Läser titeln på Mustasch nya platta, Sounds like hell, looks like heaven. Tänker att det finns säkert en poäng här. En kontrast mot vad vi förväntar oss.  Kikar på det vita konvolutet. En dödskalle med änglavingar.

Lyssnar på inledande Speed Metal och vill gärna dra paralleller med det klassiska svenska kultförklarade hårdrocksbandet Heavy Load. Hela skivan är en tillbakablick till 80- (90)-talets Megadeth (Cold heart mother son), Metallica (Death again) osv. Men var är låtarna? De som klistrar sig fast i minnet. Snudd på vilket 80-tals band som helst kunde ha skrivit ihop det här. Undrar också lite vart Mustasch själva tagit vägen. Nej Gyllenhammar, alla kan inte vara bäst på allt. Kanske du skulle ta in lite hjälp igen, för att få till den där pusselbiten som saknas. Så att Mustasch äntligen kan ta klivet ut till de riktigt stora arenorna.

Lars Söderberg

Nothnegal ”Decadence” (Season of Mist/Sound Pollution)

Februari 2012, 15 minusgrader! Så vad tänker du på om jag säger Maldiverna? Fel! Progressiv death metal är svaret. Jag kan ärligt säga att Nothnegal är det första bandet från Maldiverna som jag har hört, och jag gillar det skarpt. För en gångs skull kan jag instämma i promotionsnacket om att de inte bara är ett exotiskt band, utan ett band som bidrar till metalscenen. De är inte nyskapande, men lyckas ändå låta eget. Synthen i kombination med ett sound rotat både i gammal hederlig amerikansk dödsmetall och i band som Nevermore (R.I.P) tilltalar mig. Jag får vibbar av gamla, fina Nocturnus, vars synth låg på gränsen till att bli för mycket, att helt enkelt ta över och inte harmoniera med musiken, men som för det mesta lyckades med balansgången.  Nothnegal använder synthen mycket förtjänstfullt på ett liknande, men mer subtilt och nyanserat sätt. Den är ett jämställt instrument som både kompletterar och bidrar till musiken, och inte bara dyker upp lite då och då som ett atmosfäriskt inslag.

Lite intressant är att de två mest progressiva låtarna med ren sång ligger sist, och frågan är om det är en vink om vartåt det lutar. Minst lika intressant är att de funkar precis lika bra som låtarna med growlsång, och mina tankar går här till ännu mer än tidigare till Nevermore. Bästa låtarna på plattan är i mitt tycke inledande Salvation, mäktiga R.A.D.A.R. och ödesmättade Sins of our creations.

Om Maldiverna kan producera så här bra musik är det en orsak så god som någon att tänka på växthuseffekten så att den lilla önationen inte dränks av den stigande havsnivån.

Jonas Andersson

OZ “Burning Leather” (AFM/Sound Pollution)

Finska Oz visar på “Burning Leather” att dom kan spela helt okej heavy metal med låtar som öppningslåten “Dominator”, klassikerna “Fire in the Brain”, “Turn the Cross Upside Down” , “Third Warning“, den snabba och svängiga “Total Metal”. Dessa är låtar som jag tycker får godkänt och är lite mer intressanta. Dock håller sig inte dessa nyinspelningar av de gamla klassikerna inte riktigt i jämförelse med originalversionerna. 

Riffen är okej, sången är bra och skivans helhet är helt enkelt okej. Även om det låter ganska bra så är detta ingen skiva som jag skulle slänga på grammofonen och lyssna på allt för ofta och det låter helt klart bäst vid första lyssningen. Det är inte lika hårt som på plattan “Fire in the Brain” (1983) och inte lika ondskefullt som på “Turn the Cross Upside Down” (EP 1985). Anledningen till det är väl att Oz börjar bli gamla och har tappat känslan av skapa rak, hård och tuff heavy metal. Men jag ger i alla fall Oz godkänt, bättre än mycket annat nu för tiden.

Erik Kristhammar

Uriah Heep ”Live in Armenia” (Frontiers/Cosmos)

Att fira sin 40-årsdag som band i Armenien kan det tyda på att man har sagt upp
all eventuell uppvakning. Det fodrar till att börja med att man snurrar på
jordgloben för att över huvud taget hitta landet i fråga. Sedan drar man sig
till minnes att Armenien brukar figurera i det vämjeliga fenomenet European Song
Contest och då först klarnar bilden något tyvärr.

Det armeniska folket behöver förmodligen en rejäl dos av melodisk rock och det
är precis det de får. Den världsomspännande turnén landade i Armenien 2009 och
med Marshall-stack och övrig utrustning uppställt, så blir bilden egentligen
inte mycket annorlunda här än hemma på Mammas gata i London UK.

Nåväl, som sig bör i sådana här sammanhang brukar band i den här
storleksordningen inleda med något från den senare delen av karriären. Så även
nu och de tre första spåren från ”Wake The Sleeper” (2008) drar igång
föreställningen i för enkelhetens skull kronologisk ordning. Guldäggen ruvas det
på intill den stora finalen, frånsett då några spridda aptitretare under resans
gång. ‘Stealin” är ett sådant exempel som kommer hårt och tidigt. 

Med energi som inte ens många yngre band mäktar med omfamnas publikhavet med en
rejäl björnkram. Orgeln hypnotiserar, gitarren bedövar och sångaren Bernie Shaw
tar musten ur de utvalda med sin kraftfulla stämma. Ett tvärsnitt av bandets
repertoar under fyra decennier presenteras till folkets jubel.    

Någon kan tycka att Uriah Heep begravdes i och med att Ken Hensley (sång- och
textskrivare, virtuos på hammondorgel) övergav bandet när stjärnglansen avtog
1980, men på något vis har de överlevt sig själva. Jag grubblar däremot på om
åskådarna i Armenien är bevandrade i den från början fiktiva och ödmjuka Charles
Dickens-karaktären Uriah Heep eller om det är av mindre betydelse vilket band
som än hade kommit. 

Den grandiosa finalen inleds med ‘July Morning’ som känns alldeles för kort med
sina futtiga tio minuter. Liveversionen av ‘Easy Livin” är däremot utsträckt
och helt korrekt återgiven. Slutakten fullbordas med ‘Sunrise’ och ‘Lady In
Black’ till vilket den hänryckta skaran åskådare ger sitt samtycke. Två
‘blueprintade’ melodier som cementerade bandets rykte redan 1972. Här är de
följdriktigt återgivna med glöd och känsla. ‘Lady In Black’ framförs, till allas
glädje, inbakad med en rejäl portion allsång.    

Sångarens förfrågan om publiken ville höra något speciellt besvarades inte alls
varvid sånglistan helt lämnades till bandets eget omdöme. Vi får trots det tro,
på det hela taget, att vardagen i Armenien ter sig mycket ljusare efter den här
upplevelsen.

Thomas Claesson

Van Halen ”A Different Kind of Truth” (Interscope/Universal)

Man trodde ju aldrig att David Lee Roth skulle sjunga in ett till album med Van Halen efter sisådär 30 år sedan förra plattan 1984 (1984). Men där ser man. Perioden med Sammy Hagar som sångare i gruppen gav oss några mästerliga aor-plattor, men de saknade i grund och botten den där extra rock’n’roll-magin som spjuvern David Lee Roth bidrog till. För oss som växte upp med Van Halen i början av 80-talet är förstås eran med Lee Roth den mest legendariska och omhuldas som extra speciell.

Därför kan jag mycket glädjande meddela att A Different Kind of Truth med David Lee Roth åter i uppsättningen håller måttet. Den enormt stilbildande gitarrhjälten Eddie Van Halens gitarrspel glimrar i klass med hans heydays och har ett förvånansvärt rått och energistint sound som fattades på Hagar-plattorna. Riktigt härligt och upplyftande att höra! Och den pratsjungande rockentertainern David Lee Roth låter som bara David Lee Roth kan låta. Som helhet har plattan en ljudbild/låtlista som är som en korsning av de tidigare albumen Fair Warning (1981) och 1984. Smått ruffigt, men ändå snyggt slickt med melodier som växer.

Ett smolk i bägaren är att den gamle klippan till basist Michael Anthony kickats i favör för Eddies son Wolfgang, vilket innebär att vi inte får höra Anthonys karakteristiska körsång som ju faktiskt ändå var ett av gruppens musikaliska signaturer förr. Men det är smällar man får ta. (Blod är ju, som bekant, tjockare än vatten.) De flesta av låtarna sägs vara gammalt överblivet material, demolåtar och liknande från forna dagar. Skåpmat kan man tycka, men lite av ett snilledrag, anser jag. För det låter som klassiska Van Halen på ett slags uppdaterat vis, om ni förstår. När Van Halen svänger som bäst finns det bara ett annat hårt rockande ikoniskt band som spelar i samma tunga liga: Ac/Dc.

Lyssna på: She’s The Woman”, ”You And Your Blues”, “China Town”

Henric Ahlgren