nyaskivor.se

Tsjuder ”Legion Helvete” (Season Of Mist/Sound Pollution)

    I butik: 16 december

Vad har vi här då? En platta som heter Legion Helvete med ett band vars trummis kallar sig Anti Christian. Hmm, onda norska pojkar som är arga på någon som heter Christian tydligen. Jag undrar vad den stackaren har gjort.

Sådär 30 sekunder in i The Daemon Throne håller jag på att kvävas av min egen ironi, för helvete (Ursäkta!) vad bra det här är. Låtarna är fulla av sköna riff, Nags röst har både taggtråd och kraft och framför allt svänger det utan att någonsin falla utanför black metal-ramarna. Black metal riskerar ju annars att bli antingen mördande tråkig och enformig i sin strävan att vara ”true”, eller urvattnad med massa andra influenser.

Legion Helvete är en synnerligen homogen platta utan en tråkig stund eller en dålig låt, men några låtar höjer sig ändå över mängden. Inledande The Daemon Throne exploderar i ett sagolikt ös kombinerat med ett härligt riff som gör det omöjligt att sitta still, Slakt är en punkig historia inledd med Overkill-trummor och kryddad med en motorsåg för att förstärka budskapet, och avslutande Vårt helvete lyckas med det näst intill omöjliga: drygt 10 minuter black metal utan att bli tråkig.

Alla som gillar Immortals All Shall Fall, och vem gör inte det, borde tilltalas av Legion Helvete. Tsjuder är tillbaka, och det med besked. Det här är en platta som kommer att hamna högt på min årsbästalista när 2011 ska summeras. Köp, för helvete! Det är tyvärr dags att avsluta min ström av superlativer eftersom jag måste till kyrkan i ett ärende. Så, där har jag mitt liksmink…men var sjutton har jag lagt tändstickorna?´

Jonas Andersson

Straight Line Stitch ”The Fight Of Our Lives” (Spinefarm/Universal)

Det finns positiva överraskningar. Och så finns Straight Line Stitch – snacka om MYCKET positiv överraskning!

Jag är 100 procent ärlig när jag skriver att när jag fick The Fight Of Our Lives i min hand (pris ske Gud för att det fortfarande finns skivbolag som skickar ut riktiga skivor) hade jag aldrig någonsin hört talas om bandet. Jag tänkte bara något i stil med ”skivbolaget Spinefarm har ju några sjyssta band i stallet så det är nog ganska bra”. Ganska bra? Mycket bra! Eller OMG* som det heter nuförtiden.
Modern metal med massor av aggression blandat med mjuka, känsliga tongångar. En balansgång som kan vara svår att hantera men det här är bandet som visar exakt hur bra denna kombination kan bli när det görs på rätt sätt.

Bakom mikrofonen har bandet en otrolig tillgång i Alexis Brown som varvar skriksång á la The Dead Eye-Dolving (The Haunted), growl och vanlig sång på ett övertygande sätt. Ja, Alexis är utan tvekan något utöver det vanliga och en av hårdrocksvärldens största röstprofiler. Det är nästan så att man blir förälskad…

Att utse favoritlåt(ar) går bara inte utan jag konstaterar bara att de tre första låtarna är hur j-la bra som helst. Dessutom är det uppfriskande med Cold Front som i detta sammanhang närmast kan liknas vid en ballad.

Ingen låt är dålig men No Tomorrow och Never Surrender är minst bra. Refräng respektive vers känns helt enkelt för ”snälla” för att platsa på skivan. Det är också detta som hindrar mig från att dela ut en fullpoängare; rensångspartierna borde helt enkelt vara färre.
På något sätt känns det också bra att gå och hoppas på att nästa Straight Line Stitch-release ska vara ännu bättre. Så underbart det är med nya musikfavoriter!

Magnus Bergström

*OMG = Oh My God

Venom ”Fallen Angels” (Spinefarm/Universal)

      I butik: 28 november

En ny Venomplatta har inte inneburit några högtidsstunder det senaste decenniet, så trots tal om en tillbakagång till det klassiska Venomsoundet var inte förväntningarna högt ställda. Inte blir de högre när det öppnar synnerligen tveksamt med singellåten Hammerhead. Den är inte dålig men inte är det klassiskt Venom. Tack och lov är den en parentes, för snart brakar helvetet lös med Nemesis med, hör och häpna, Celtic Frost-vibbar på sången. Sen radar Cronos och kompani upp dem: en lång radda Venomlåtar, i motsats till låtar spelade av ett band som heter Venom, om ni fattar. Helt enkelt låtar med rötterna förankrade i de klassiska albumen, även om soundet är modernt. Flytet avbryts endast av lite tramsiga Punk’s not dead. Om vi bortser från de senaste tjugo åren eller så, så känns plattan som en rätt naturlig progression från Calm before the storm, en platta som i mitt tycke har oförtjänt dåligt rykte. Cronos röst har fortfarande bett, bulldozerbasen mullrar och bandet låter piggare och alertare än på mycket, mycket länge. Plattan håller trots många genomlyssningar och till och med Hammerhead växer till sig, så betyget gnetar sig upp till en fyra.

Trots att det här är en platta vars summa är större än delarna kommer Hail Satanas, Damnation of Souls och Pedal to the Metal, trots den sistnämndas titel, att stå sig väl jämsides klassikerna i bandets liverepertoar.

Jonas Andersson

Fair To Midland ”Arrows & Anchors” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Arrows and Anchors heter Fair to midlands senaste album, och man kan säga att de börjar med ankaret på botten av musikhavet. Introtemat ”Heavens to murgatroyd” får mig hellre att längta till himlen än att fortsätta lyssna. Med lite vemod inför vad som komma skall så fortsätter jag. ”Whiskey & Ritalin” är en tung upptempo låt och man tänker jävlar vilket skönt drag det är i låten och det kan ju bara gå uppför nu. Sången ger en helt underbar atmosfärisk kontrast till de tunga gitarriffen. Men…det går inte och höra ett enda ord av vad han sjunger, efter att ha lyssnat igenom sex gånger tycker jag att man borde kunna urskönja några ord, men det är en kvalité som saknas här.

”Musical chairs” är en av de mer framstående låtarna, och man slås verkligen av Jon Dickens basspelande. För mig en av de bästa basisterna som finns. Tyvärr lämnade han bandet i år vilket kan ses som en förlust för Fair to midland. Skivan rullar på och det är verkligen en upptemposkiva. Låtar som ”Uh-Oh”, ”Amarillo sleeps on my pilow” det lite Tv-spelsinspirerade introt i ” A loophole in limbo” och de diverse syntar och pianon som kryper fram lite här och där i låtarna och får dem verkligen att framstå som ett experimentellt rockband. ”Typhoid Mary Sends Her Best” är nå’t sorts instrumentalt mellanbreak eller ja, kalla det vad ni vill – det finns där och fyller egentligen ingen funktion(?). Även ”The Upset at Bailey Bridge” är bara en låt som finns där. Man kan undra om de tyckte skivan behövde två stycken på 50 sekunder, som bara är flummigt och otolkbart?

Låten ”Rikki Tikki Tavi” är verkligen experimentell, ett brutalt metalgrowl blåser huvudet av en i början och blandas emellanåt med Darroh Sudderth’s mjuka stämma. Det är verkligen en låt som hamnar bland de bästa på skivan.

”Three Foolproof Ways to Buy the Farm” är det tredje instrumentala stycket, och nu känns det som att det räcker…

Man kunde lika gärna ha bytt ut de tre instrumentala låtarna mot ”The greener Grass” som är 10.57 lång, men som håller hela låten igenom och aldrig blir tråkig.

Sista låten ”Pour the cal to ér”, som är ett bonus track, försvinner bara i den mängd musik som finns på skivan. 16 låtar är för mycket.

Det är ett fantasifullt och inspirerat ”fair to midland” vi lyssnar på 2011. De blandar frenetiskt olika elektroniska inslag med pianon, syntar och diverse andra instrument. Skivan blir egentligen aldrig tråkig för den har så många olika delar av olika genres. Men man kan undra om inte lyrikskrivarna i bandet legat lite på latsidan, eller om musikskrivarna fått alltför mycket utrymme? Hur som helst, ska man summera allting så känns det som om det inte är en skiva man gillar på en gång, utan att man måste lyssna på den flera gånger innan den börjar sjunka in. Den är för bra för ett lågt betyg och tvärsom. Too good to be bad – too bad to be good…

Erik Emilsson

Nader Sadek ”In The Flesh” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Den egyptiskfödde, New York-baserade konstnären Nader Sadek har med sitt senaste projekt producerat ett konceptalbum. Temat handlar om mänsklighetens förhållande till olja och hur detta, ”från uråldriga livsformer”, utvinns och fungerar som ett ”självdestruktivt bränsle till samhällets girighet”. Låtarna byggs mycket kring blastbeats, growlsång, bländande teknik och en del progressiva vändningar. För själva framförandet av musiken står sångaren Steve Tucker (före detta Morbid Angel), trummisen Flo Mounier (Cryptopsy) och gitarristen Rune Eriksen (Ava Inferi). Medverkar gör också ett antal gästartister från band som Mayhem, Cattle Decapitation, Monstrosity, Morbid Angel och Krallice.

In The Flesh är ett konceptalbum vars nio låtar framförs med en imponerande känsla, teknik och tyngd, där temat gör lyssningen ännu lite mer intressant.

Rickard Engström

Trivium ”In Waves” (Roadrunner/Warner)

Trivium är lite av ett problematiskt band för mig. De har lyckats göra en hel del bra låtar, men det finns också alltid några väldigt medelmåttiga spår på samtliga deras album som tynger ner det hela. I och med Shogun, deras senaste alster, tyckte jag att man tog sig ur det lite mesiga soundet man haft stundtals och verkligen befäste sig som ett mer framåtsträvande och innovativt band.

Med In Waves går tyvärr utvecklingen bakåt. Man har mer än någonsin förut smöriga refränger fyllda med rensång och gitarrslingor tagna direkt ur mainstreamfacket. Jag får känslan av att man försökt vara mer kommersiella i och med detta album och försökt leva upp till krav ställda för att nå en kommersiell succé.

Något som jag saknar är de riktigt episka låtarna som de ibland lyckas få till, och inte minst en instrumentell fullpott som låten ”The Crusade” från förra skivan. Detta tycker jag definitivt sänker skivans attraktionsvärde. Jag har svårt att skilja låtarna från varandra och uppmärksammar endast ett riff här och var, och vet då inte riktigt vilken låt det förekom i. Titellåten ”In Waves” är nog faktiskt den bästa, med riktigt sköna markeringar som ett bra intro också ger oss försmak av. ”Inception of the End” är en annan låt med lite högre tempo och med ganska typiska Trivium-riff.

Jag är lite besviken på att uppföljningen på Shogun inte alls blev så bra som jag hade hoppats. Men jag ska också lyssna på föregående album för att se om det egentligen är något att ha, jag mindes dem som bra men kanske har jag tröttnat på stilen. Betyget blir 2½/5 djävulshorn.

Martin Engström

ICS Vortex ”Storm Seeker” (Century Media/EMI)

ICS Vortex är kanske mest känd för sin medverkan i Dimmu Borgir, där han varit med och präglat soundet i ett antal år. Inte minst med sin något annorlunda röst. Han är också med i ett flertal andra band, såsom Borknagar och Arcturus.

Nu får vi äntligen ett soloalbum från Vortex där han står för sång och de flesta instrumenten själv. Och det var med glädje jag för första gången hörde singeln The Blackmobile som höjde mina förväntningar på detta album. Överlag är det inte alls ett black metalalbum som vi kan tro då vi hör öppningsspåret. Musikstilen är en sorts groove-metal, blandat med 70-tals prog, lite stoner och såklart Vortex rensång som sätter prägel på hela skivan.

Ljudbilden är dock något skev, ibland hörs sången alltför lågt och ganska ofta känns gitarrerna oputsade. Skitiga gitarrer kan vara bra men här blir det mest bara otydligt. Ibland blir jag också något fundersam hur Vortex tänkt, då vissa låtar tar några udda vändningar. Det är intressanta idéer som dock inte alltid funkar.

Betyget till Storm Seeker blir ändå 3½/5 djävulshorn. Det är intressant hur han blandat olika stilar och inte dragit sig för att ta med vissa partier. Han besitter också en röst som är ytterst ovanlig, som han flera gånger bevisar, men som kanske inte alltid prickar rätt just denna gång.

Bästa spår: Storm Seeker, The Blackmobile.

Martin Engström

Suicide Silence ”The Black Crown” (Century Media/EMI)

Så här ska deathcore låta! Redan i första låten Slaves to substance visar Suicide Silence att de är ett toppnamn i genren: massor av aggressivitet blandas med finfina thrashvibbar á la Machine Head (jag tänker då på gitarrspelet). Och jisses så gött låten varierar mellan snabbt och tungt.

Andra starka låtar är tunggungande O.C.D med sin klockrena refräng och skivans kronjuvel; Korn-covern Witness the addiction som tolkas med finess och det är bara att tacka för underhållningen.

Men allt är inte lika bra för det finns blekare låtar som Cross-eyed Catastrophe och Smashed. Men tur då att avslutande Cancerous skies tillhör skivans toppskikt och därmed lämnas lyssnaren tillfredsställd.

Bring Me The Horizon ska inte känna sig säkra, även om de i dagsläget sitter överst på deathcore-tronen. SS är nämligen pigga utmanare och till skillnad från BMTH låtar de sina egna instrument tala istället för att använda sig av ljudeffekter här, där och everywhere.

För undertecknad, som innan bekantskapen med TBC var SS-oskuld, så känns det som en stark skiva och den välförtjänta betygsfyran kommer direkt från (musik)hjärtat. Å andra sidan vet jag att en del SS-fans som varit med från början tycker att bandet varit bättre på tidigare skivor. Äh, för tusan, det finns förstås ett oerhört enkelt sätt att avgöra om du som läser dessa rader gillar TBC eller inte: lyssna och bilda dig en egen uppfattning. Smaken är som baken…

Magnus Bergström

Warbringer ”Worlds Torn Asunder” (Century Media/EMI)

Warbringer är ett av de nyare banden som har lyckats skapa något nytt samtidigt som man har bevarat den gamla hederliga thrashen. Banden idag har annars en tendens att låta väldigt lika även om jag tycker att den svenska scenen är bäst för tillfället med namn som Raging Steel, Entrench, Immaculate, Antichrist… 

Warbringers tredje album “Worlds Torn Asunder“ är en vändning. Min första tanke när jag lyssnade var: “Ännu en halvbra, ny thrashskiva som man tröttnar på efter andra lyssningen”, men efter några varv i spelaren märker jag att den är mycket roligare och intressantare än många andra skivor från dagens scen.

Här finns mycket mer variation. Lugnt, tungt, hårt, melodiöst, gungigt, thrashigt, ösigt och snabbt! Så klart är det det snabba som dominerar. På vissa håll kan man även få lite proggresiva vibbar med lite tekniska partier. I slutet av albumet kommer de lugna partierna mer och mer men det leder alltid till något tungt eller snabbt. Sångaren John Kevill skriker och låter arg hela skivan igenom och hans kollegor på gitarr spottar ur sig vassa och tekniska riff som får mig att tänka på bränt plektrum.

Skivans bästa stunder är när låtar som “Wake up… Destroy”,  “Shattered  Like Glass”,  “Savagery” och den något mer melodiösa “Treacherous Tongue” ljuder i högtalarna.

Tillsammans med några av de svenska thrashbanden har Warbringer lyckats göra ett intressant och bra album som blandar nyskapande med traditionell thrash metal. Du som gillar hårda thrashskivor med ös så det räcker borde ta och kolla upp “Worlds Torn Asunder“ direkt!

Erik Kristhammar

Morbid Angel ”Illud Divinum Insanus” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Alla blir vi äldre och så även metalband. Morbid Angel är inget undantag och visst hörs det att bandets sound ändrats genom åren. Den här skivan är snäppet lugnare än vad vi har hört tidigare, men även om många låtar känns slarvigt genomtänkta och dåligt genomarbetade så tror jag mig ändå förstå vart de är på väg.  Jag måste ändå säga att jag till viss del gillar vad jag hör. Jag föredrar band som försöker tänka ut någonting nytt, som förändrar sitt eget sound någon gång då och då. Morbid Angel har gjort ett försök och snubblat på mållinjen. För även om man borde ha arbetat längre på låtarna så ger bandet fortfarande allt de har och man landar därför på ett resultat knappt under medelbetyget. David Vincent visar vilken hög klass han fortfarande håller sångmässigt efter alla dessa år, och grundaren tillika gitarristen Trey Azagthoth är lika snabb och teknisk som alltid.

Vad är det då som går fel? För det första så försöker de förnya sig genom att blanda in hiphop och technobeats i den tidigare så brutala metal som vi tidiagre skämts bort med. Vilket inte alltid är fel men idag är det ingenting som är ovanligt alls och det finns flera band som lyckas så mycket bättre med det här. Sedan så har jag svårt att förstå hur bandet själva vill tolkas då vissa av låtarna är seriösa försök till att berätta någonting medans andra låtar känns skämtsamma och oseriösa.

Men…bandet bjuder ändå på flertalet trevliga låtar – och har man tidigare ansett att Morbid Angel är på tok för extremt, ja då är det kanske tid att ge bandet en ny chans. För musiken är det absolut inget fel på. Det är låtkompositionerna som förstör.

Tobias Blixt