nyaskivor.se

Bill Callahan ”Apocalypse” (Drag City/Border)

Är det här det sista man får höra innan man somnar in för gott? Ett svagt
nynnande, snudd på mumlande ljud som kommer någonstans långt bortifrån.

Hur skall man ta sig an en man, en gitarr och en avskalad röst som stillsamt
förkunnar sju betraktelser om det egna hemlandet och dess innevånare?

Det enda raka är nog att börja från slutet helt kort för att sedan gå till
början och periodiskt återkomma till slutet. Historien bör också vara ur olika
personers perspektiv, annars blir det trist utifrån den kronologiska synvinkeln.

Det är bäst att Callahan själv berättar historierna med sin släpiga stämma, som
är så sparsmakad att man knappt märker den. En mytomspunnen man i sina bästa år
som är självutnämnd till den ende sanna förlösaren i det karga landet utan
förtröstan.     

Inledande ‘Drover’ filosoferar i temat om det inte var bättre förr. Då fanns det
riktiga karlar som visste vad dem gjorde. Några sammanrörda elektriska toner
blandas med den vemodiga country-stämningen och resan blir tilltrasslad, om man
inte redan har ett ödelagt psykiskt sinne vill säga.    

I ‘America’ läggs en  rejäl bredsida mot etablissemanget, men jag sätter inte
signaturen under det manifestet. En aning överkänsligt, men möjligheternas land
- USA – föder som bekant inte bara framgång utan även misär. En kvävande
pastoral som har överskott av metaforer i dess värld utan hopp. Ännu en
trosbekännelse som jag inte är mottaglig för, i alla fall inte idag.

Vissa tankar kan vara i vårt sinne utan vår vetskap. Även om inte religionen
tröstar så måste man ha tro. ‘Riding For The Feeling’ handlar om den sista tiden
i livet och vad man borde ha gjort. Mycket melankoliskt och knappast någon
människa blir upprymd utan desto mer berörd. Kanske skulle man vara mer
tillgänglig om man vore försatt i hypnos. 

Inåtvänd och rent av översinnlig får ‘Universal Applicant’ betecknas som. Jag
ser läpparna röra sig men jag hör ingenting. Det känns som om Callahan pratar i
sömnen och orden försvinner innan man får tag på dem. En flöjt i fjärran ger
visst stöd men kanske en talbok med Björn Ranelid hade varit att föredra i
stället. 

Slutligen ser jag mig själv, med ‘One Fine Morning’ som bakgrundsmusik, mitt
uppe i en seans. Jag sitter hand i hand med likasinnade runt ett bord i väntan
på kontakt med avlidna vänner. Frågan är ställd. Spänningen är förtätad i
avvaktan på en knackning för ja eller två knackningar för nej, men inga
knackningar hörs för jag har redan somnat. 

Thomas Claesson

Stoney Curtis Band ”Cosmic Connection” (Provogue/Border)

Få är dem som har missat det animerade stenåldersprogrammet – Familjen Flinta.
För Stoney Curtis gick det så långt att han hämtade sitt artistnamn från en
karaktär i den omtyckta TV-serien från 60-talet.

Nu försöker polaren till Fred Flinta med konststycket att sammanlänka den gamla
världen med annalkande UFO:n – vilka som bekant inte är så lätta att fånga på
bild. Det blir emellertid inga vidlyftiga rörelser utan allenahärskande
bluesrock, om än med en nypa psykedeliska inslag.   

Introt till ‘Blues & Rock ‘N’ Roll’ är direkt hämtad från Zappa’s förbryllande
studie av ‘Camarillo Brillo’. För en Zappa-nörd som jag, vars själsliv inte
varit sig likt sen den mörka decembernatten 1992, är detta ett gott tecken i
skyn. Fortsättningen av sången blir däremot av mera traditionell rotbaserad
bluesrock med eftertrycklig gitarr.

‘Rise Up’ och ‘Soul Flower’ skulle lika gärna kunna ha varit signerade av Robin
Trower. Den svepande gitarren förstärkt med allehanda pedaler flyter fram med
karakteristiska influenser. Svagheten inför rundnätta damer gör sig gällande
i’Big Beautiful Women’ vilket mynnar ut i en rungande hyllningssång där
kontaktannonser framhävs som ett bra sätt att knyta bekantskap.

Det finns dock intergalaktiska störningar. ‘Mouthful Of Honey’ är rätt så
utslätad och intetsägande rock n’ roll vilket aldrig har fallit mig på läppen.
‘Mary Jayne’ är ett annat aber då den trots ambitioner känns som ett upprepande
digitalt kluster eller för att uttrycka sig på ett annat sätt med ett enda ord
nämligen – tjatig.

‘The Letter’ rundar av föreställningen på ett taktfull och rogivande manér.
Stillsam bluesrock spelad som den skall göras. Curtis sjunger med äkthet och
förtroende och varje ord är vägt på guldvåg. En låt som i sig är värd hela den
musikaliska resan.

Ett betyg som landar på över genomsnittet är inte dåligt, men det indikerar även
att planeterna inte står i den optimala konjunktionen. Det är möjligt att den
gode Stoney Curtis är uppe och vidrör kosmos, men det är bara ett problem. Han
ska tillbaka hem också.

Thomas Claesson

Jude Davison ”Outskirts Of Eden” (Pigeon Moods)

Jude Davisons Outskirts Of Eden är hans 19:e släpp och är en dubbel CD.  Han själv beskriver i en intervju att hans mångfald av stilar är en mix av Americana, Country, Rock, Dixieland, Jazz, Blues och Folkmusik.

Jude säger också att skivan är en fortsättning på hans tidigare släpp Circo de Teatro, som också är en resa bland musikgenrer. Den har vunnit Awards såsom BCIMA 2011 års vinnare av ‘bästa koncept/samarbete’ med albumet Circo de Teatro, och nya Outskirts Of Eden titulerades ‘bästa CD/DVD konstverk/grafik’.

Hur låter det då ?  Ja det är verkligen en blandning av allt som nämts ovan och därför en ganska svårsmält historia. Jag tycker ändå att allt är välgjort och välarrangerat med Judes 12-manna band, så  det borde finnas några guldkorn åt var och en som gillar ovannämnda musikstilar.

Börje Holmén

Fotnot: Det här är en så varierad skiva att den blir svår att beskriva i detalj, varför jag rekommenderar en lyssning. Klicka på skivomslaget ovan för att komma till Judes hemsida. Där finns en hel del smakprov.

Hot Tuna ”Steady As She Goes” (Red House/Border)

Trenden att äldre band återsamlas håller i sig. Ibland spela de igenom hela album på scenen vilket iochförsig är en ganska god idé. Varför Hot Tuna nu är tillbaks i studion är lite osäkert. Nu rör det sig bara om två av originalmedlemmarna – gitarristen Jorma Kaukanon och trummisen Jack Casady plus vänner och bekanta samt producenten Larry Cambell .

Hot Tuna är väl som alla vet en offspring ur sextiotalsgiganterna Jefferson Airplane. Denna trio, och ibland kvartett turnerade hårt med sin halvakustiska folkliga bluesvariant. Jefferson Airplane är för övrigt ett av få band från denna tid som det fortfarande går att lyssna på. Ett lyssningsvärt album från storhetstiden är andra plattan, Surrelistic Pillow, från 1967.

Dagens Hot Tuna har ett ledigt fräscht rootrocksound som ibland för tankarna till Eric Clapton och JJ Cale. Jorma Kaukonen är fortfarande en gitarrist med glöd i fingrarna, och sjunger det gör han helt ok.

Här finns också Barry Mitterhoff med som är en hejare på mandolin - vilket bidrar till att musiken blir lättsmält, men också nyansrik. Det hela skulle förmodligen passa bra in på en lördagsdans någonstans i mellanvästern med bandets folkliga, bluesiga och lättflytande sound. En återsamling som alltså lovar riktigt gott!

Bengt Berglind

Fotnot: Det här är första albumet med originalmaterial på över 20 år. Jorma och Jack har spelat in i Levon Helms studio och det hela är producerat av Larry Campbell.

Dave Alvin ”Eleven eleven” (Yeproc/Border)

Första intrycket  av Dave Alvins elfte album med elva låtar utgivet 2011 var att det kändes onödigt stabbigt och bredbent. Nu har jag gradvis ändrat mig till det bättre. Dave Alvins djupa baryton mullrar hemtrevligt som vanligt och i sina texter berättar han sina folkliga storys om det hårda och ibland orättvisa livet i det Californien han känner så väl. Alltså, allt är som vanligt i Dave Alvins musikvärld via rock n’ roll-gänget Blasters och förnämliga soloplattor som King of California och West of West.

Dave Alvin är också, som du förmodligen redan vet, en smidig elastisk gitarrist som behärskar sin musik utan att överdriva. Efter alla album och år i branschen vet han vad han gör. Absolut bäst blir det när han drar ner på tempot så att musiken blir luftigare. Som i balladen No Worries Mija då akustiska gitarrer, ståbas och dragspel sätter den rätta atmosfären. Samma  härliga känsla infinner sig i Black Rose Of Texas och inledande Harlan Country Line.

Annars är tempot hårdare och mer bluesrockigt på gott  och ont. Det är ju gott när det svänger men det är  bra om det svänger på olika sätt.

What’s Up With Your Brother är ett smårockigt kul möte med brodern Phil där frågan är, varför de alltid får den frågan som syftas på i titeln. Avslutningsvis möts den bortgångne musikkompisen Chris Cafferty och Dave Alvin vid bardisken efter en sen och blöt kväll i Two Lycky Bums.

Kolla gärna in Chris Cafferty-tributen Man Of Somebody’s Dream samt Phil och Dave Alvins soloplattor så kan du också få en bra sommar.

Bengt Berglind

Steve Miller ”Let your hair down” (Roadrunner/Warner)

Uppföljaren till förra årets högt dekorerade album ‘Bingo!’ trippar på i samma
anda. Små lättsamma bluesiga melodier struttar fram och ger ett behagligt
skimmer i den upplysta allén. Det känns helt enkelt rogivande, för att inte säga
rent av lugnande att höra Steve Miller’s röst igen.
 
I bakhuvudet slumrar glädjens stunder från slutet av det glada 70 och början på
80-talet, då många slagfärdiga nummer föll under Steve Miller’s signum. ‘Fly
like An Eagle’, ‘Jet Airliner’, ‘Rock’n Me’ och ‘Abracadabra’ är sånger som
fortfarande värmer inombords när och var de än spelas i etern. Melodier som
mycket tack vare sin enkelhet blev klart medryckande. I vissa fall bestod
sångerna även av ordlekar och förvisso fåniga texter, men vi -folket- fick det
vi ville ha. Vi slukade hans ord som en skål med genuint vällagad alfabetssoppa.
      
Nu har en av nyckelartisterna inom radiorocken funnit sin nisch efter att under
många år varit helt osynlig. På den här skivan presenteras ett urval av
älskvärda covers som blickar tillbaks till bluesrötterna som är begravda djupt
ner i de egna skorna.

Det är lätt att bli lite omtöcknad när rariteter som Jimmy Reeds ‘Close
Together’, Willie Dixon’s ‘Love The Life I Live’ och Muddy Waters ‘Can’t Be
Satisfied’ fogas samman med andra klenoder från en till synes outtömlig källa.
Melodierna tråcklas ihop till ett halsband med sammanlagt 14 pärlor till slut.  

Det går inte att hitta ett enda tråkigt ögonblick på den här samlingen. Två andra
tydliga bevis på att inriktningen är fastställd är de traditionella ‘When Things
Go Wrong It Hurts Me Too’ och ‘Sweet Home Chicago’. De har gjorts av ett otal
artister, men frågan är om inte de här versionerna slår dem alla.
Sammanstrålningen mellan bluesen och Miller’s nätta, artistiska drivkraft är och
förblir en lyckad kombination. Att dessutom kunna göra det med en sådan
inlevelse och så lekande lätt är få förunnat.

Jag hoppas att Steve Miller återfår mer av sin egen skapandekraft till nästa
skiva. Nu har han grävt djupt i andras skattkistor och för den delen lyckats
mycket väl. Nästa steg blir att hitta glorian och lysa upp den tidigare så
lukrativa idébanken. Först då kan han väcka liv i sin gamla status som ”Space
Cowboy” och värma våra hjärtan än en gång.

Thomas Claesson

Warren Haynes ”Man in motion” (Provogue/Border)

Det tog Warren Haynes 18 år innan den andra soloskivan såg dagens ljus. 1993′s
”Tales of Ordinary Madness” med dess vindlingar i rockmusikens kringelkrokar
känns avlägsen, men ändock inte alltför fjärran. Ännu ett bevis på att ingen kan
stoppa tidens obevekliga framfart.
 
Nu har de två decennierna förvisso förflutit med omfattande verksamhet på annat
håll. I första hand har det egna bandet Gov’t Mule tagit tid i anspråk, men även
medverkan i Allman Brothers Band är ej heller att förglömma. Samarbete med
Grateful Dead och Taj Mahal (för att nämna några i ledet) är också beaktansvärda
engagemang.

Är den till synes allestädes närvarande gitarrvirtuosen Haynes den enda
människan som kan vara på två ställen samtidigt eller har han rentav en okänd
tvillingbror?
  
Nu återvänder Haynes till den behagfulla vaggan i den heta söderns själfulla
stillhet. Det inledande titelspåret ‘Man In Motion’ är bara början på en
rogivande resa där de sammanlagt tio anhalterna var och en förmedlar sina
eftertänksamma budskap.
   
Omgiven av duktiga musiker blir det en riktigt njutbar utflykt. Piano och orgel
är i bästa harmoni och inflikningar med saxofonen känns saliggörande och helt
rätt. ‘Your Wildest Dreams’ eller för den delen även ‘On A Real Lonely Night’ är
minnesvärda illustrationer av sådana iakttagelser. Det målas upp ett landskap
med toner hämtade från soul, rhythm & blues, southern rock och blues. Vi kallar
det southern soul.
    
Sett inifrån en bärnsten av färg och ljus är skillnaden inte stor om man
befinner sig i Louisiana och sitter på verandan i gungstolen som vaggar i takt
med syrsornas monotona spelande eller befinner sig i en inglasad uteplats
någonstans i en svensk småstad djupt försjunken i Baden Baden-stolen med endast
en humlas eviga surrande i bakgrunden. Inte om man lyssnar på ‘River’s Gonna
Rise’ i alla fall.

I ‘A Friend To You’ sjunger Haynes med insikten att passionen är världens
märkligaste och mest ömtåliga kärl, som dessutom saknar botten. En plats där
människan håller sina innersta, mest förbjudna och öppna önskningar. 
 
Den här skivan kan för den oinvigda mycket väl vara inkörsporten till Warren
Haynes underbara värld. Livets karuseller och berg-och dalbanor kräver att man
finner en stunds lugn och frid. Här finns nyckeln till den gyllene porten vilket
gör att man kan somna under en stjärnklar himmel utan att riskerar att vakna upp
i en slänggunga.

Avslutande ‘Save Me’ framhäver Haynes känslosamma röst än mer och ackompanjerad
av endast orgel och piano blir denna stund i kapellet en känsloladdad påminnelse
om det förgängliga livet. Vad kostar en människa? Kan man sälja sin själ? De två
frågorna får aldrig något svar.

Thomas Claesson

Chris Duarte  & Blue Stone ”396” (Provogue/Border)

”Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner… japaner som hoppar, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon…”. Sven Jerrings klassiska referat från Japans 3-2-seger över Sverige i Berlin-OS 1936 lär inte ha passerat någon obemärkt.

Nu är Japanerna över oss igen. Med solen i ryggen kommer dom i sina dekaltrimmade Mazdas med priffe-inspirerade spoilers och ger oss något som vi minst av allt hade väntat oss – nämligen blues.

Bluestone Company är utsett till att vara största bluesbandet i Japan och det finns ingen anledning att betvivla det. Toshihiro Sumitomo (gitarr, slide gitarr) lär även vara Japans svar på Warren Haynes (Gov’t Mule) och det säger minsann inte lite. Utseendemässigt är av förklariga skäl dock likheten inte så markant eller för att inte rent ut säga helt obefintlig.

Tur att Texasbördiga Chris Duarte motar Olle i grinden och visar vart järnspisen skall stå. Skivans titel – ’396′ – borde få vilken japan som helst att vända ryggen till, men männen från Solens rike faller förvånansvärt bra in mellan ramarna.

Den här skivan är ytterliggare ett utslag av rockmusikens förbrödring och ett tydligt bevis på att den musikaliska familjen inte har några gränsöverskridande problem.

Titellåten ’396′ är en riktigt tuff bluesrockare som tar oss med ut på motorvägen. Ordentligt med gummi bränns och visst är det så sant som det är sagt – var mans dröm är att vara kung på vägen. Den hastighetsdrivande musiken med de starka riffen har en överväldigande positiv attityd.

‘Give It Back To Me’, ‘Silverspoon’ och ‘Back In Town’ följer upp i samma anda även om kickdown’en inte slås i med fullt nertramp. Underbar bilmusik dock och träden visslar förbi med oförbruten hastighet. Tung gitarrdriven bluesrock som gör att man till och med glömmer verkligheten för en stund.

Avslutande ‘The Ballad of Kohima Ridge’ återspeglar vändpunkten i Japans invasion av Indien 1944. Stridsyxan är för länge sedan begravd och musiken försonar oss förhoppningsvis från sådana framtida illdåd.

Chris Duarte och hans själsfränder – Bluestone Company – går ända in i mål, även om en eufori liknande den som uppstod när Tre Kronor tog VM-guld Colorado Springs 1962 inte till fullo blir verifierad. Nisse Nilsson gjorde då mål i öppen kasse och Lennart Hyland vrålar ut i extas – ”Pucken glider in i mål, den gliiider in i mååååååål”.

Thomas Claesson

Kultfakta : ”396″ är liktydigt med antalet kubiktum (6,5 liter slagvolym) på Chevrolets big block V8 motor som tillverkades mellan åren 1965 till 1972. Den skrämde slag på alla konkurrenter på Daytona och presenterades första gången i en Corvette.

En 4-ports Holley-förgasare tillgodosåg motorn med rätt mängd bränsle och tändföljden – 18436572 – gav motorn ett magnifikt ljud. Ingen musiker kan ännu till dags dato presentera ens till närmelsevis den ljuva musik som kom ut genom de avgasrören. Frid över dess minne, helgat varde dess namn.

Rolf Wikström ”Istället för tystnad” (Blacklight/Border)

Rolf Wikström har varit med ett tag. Min äldsta skiva är från 1988 och är en inspelning inför publik där han redan har en hyfsad stor repertoar. Han har nu kommit ut med sin 26:e skiva sedan debuten 1975. Han befinner sig mellan blues och svensk vistradition och är en produktiv låtskrivare.

I stället för tystnad är en skiva där han har dragit ner på sitt gitarrspelande med följden att hans texter får större utrymme, vilka jag tycker är hans storhet.

Rolf har på senare tid jämförts med Totta Näslund. En jämförelse som inte haltar allt för betänkligt om det inte vore för Rolfs många gånger överdrivna vibrato.

Rolfs texter om ordlöshet och tillkortakommande i tidigare kärlekshistorier är ett tema som ofta återkommer i hans musik.

Som starkast är ”Arton nätter, nitton dagar” som handlar hans närvaro vid sin mors dödsbädd. Den känslan är oerhört gripande och laddad och får mig att tänka på en tidigare text: ”som vattnet flyter i floden” som handlar om hans fars död. Det är också en riktigt stark låt.

Börje Holmén

Fotnot: Ikväll spelar Roffe i ”öltältet” i Kristinehamn och det är fri entré! Det lär garanterat bli fullsatt då det samtidigt är ”Fastingsmarknad” med karuseller på stan. Tröjor och annan merchandise kommer säljas i tältet liksom möjligheten att köpa personligt signerade CD-skivor.

Steve Earle ”I’ll Never Get Out Of This World Alive” (New West/Playground)

Det är en lysande titel som Steve Earle har lånat från Hank Williams för detta nya album. Det är också titeln på den roman som han debuterar med i år. Dessutom är det en bra låt. Steve är också aktuell genom andra säsongen med tv-succéserien Treme som utspelar sig i New Orleans.

På album nummer fjorton har han också en goda smaken att plocka in producenten T-Bone Burnett som tillfört många positiva saker till detta album. Ljudet är lite murrigt. Steves sång är lite murrig och snuvig men det hela passar Steve Earle som en helamerikansk baseballhandske och detta album är det bästa han gjort på länge. Mycket beror det på att Steve har hittat tillbaks till melodierna och att han berättar historier igen. Om producenten T-Bone Burnett har ett finger med i spelet vet man ju inte men jag har en stark känsla av detta.

Musiken som i detta fall har sina rötter i folkmusik, blues och country passar honom så mycket bättre än när han på ett par album skulle rocka fett och inget hände med någonting…

Lyssna på inledande småsvängiga Waiting For The Sky, balladerna Every Part Of Me , Lonley At The Free och träskbluesen Meeet Me In The Allyway så kommer du att finna att Steve Earle är på rätt spår igen. Sonen Justin som kom med ett utmärkt album förra året gästar här, tillsammans med frun och duettpartnern Allison Moorer. Steve is back, alive and kickin’!

Bengt Berglind