nyaskivor.se

Heather Myles ”In The Wind” (Me & My/Playground)

Heather Myles debuterade 1992 med sin honky tonk country. Många gånger när jag lyssnar på country så har jag svårt att tro på vad artisterna sjunger om; men när Heather Myles sjunger tror jag på vartenda ord. Hon kör bootsen djupt ner i den tradionella countryn och vänder Nashville ryggen.

Tex-mex duetten ”Don’t Call Me” med Willie Nelson är en smittande pärla som gör att man sitter och gungar med i dragspelssvänget! Många av låtarna är lysande och några som sticker ut är ”Mama’s A Star”, ”Smokin’, Drinkin’, Dancin’ Again”, ”In The Wind”. Texterna är en blandning av traditionellt honky tonk-tema, vilket är eländes beskrivningar av livets plågor (”Broke And Broken Hearted” beskriver eländet i ett upptempo istället för något släpigt långsamt. Förvirrande men mycket roande.), till personliga reflektioner över tiden som flytt.

Heather Myles hade från början tänkt sig en karriär inom familjeföretaget i Kalifornien som föder upp kapplöpningshästar. Men familjens eget musikintresse gjorde att hon tog steget fullt ut och satsade på musiken. Hon har en ganska tapper och växande skara fans i USA och Europa (förfäderna härstammar från Skottland) och i vår kommer hon över till Europa och ger en hel del konserter i England, Skottland och Holland. Hon lär inte få mindre fans under dessa konserter, det är jag helt säker på.

Torsten Ferm

”Retur Waxholm” (MNW/Bonnier Amigo)

MNW fyller 40 år. Firar gör man bl a med den här nyinspelade CD:n innehållande nytolkningar av klassiska låtar ur katalogen. Många av dessa låtar har jag ett ganska intimt förhållande med, så det är med både nyfikenhet och fasa jag närmar mig denna samling. Fast med den artistsamling som här radas upp finns det egentligen ingen anledning att vara skeptisk.

Först ut är Kajsa Grytt som ger sig på Babylon Blues ”Gunga bergets topp”, skriven av Stry. Om man nu ska jämföra de båda versionerna så får jag väl säga att de är ganska lika varandra. Mycket på grund av att både Kajsa Grytt och Stry har så pass karaktäristiska sångröster att de sätter sin prägel direkt på låtarna. Kajsa lyckas mycket bra med sitt val. Tant Strul sjöng på sin tid ett antal av Strys låtar (”Vågar du va ensam”, ”Kom och ta farväl”) och det har hon beskrivit som en ganska jobbig process; framför allt att finna karaktären i hans låtar. Stry blandar genrer hej vilt men här framförs låten bara rakt av och Kajsa Grytt finner verkligen karaktären i låten.

Nästa låt är en monumental klassiker, Nationalteaterns tolkning av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time” som på svenska blev ”Men bara om min älskade väntar”. Kjell Höglund tolkar Nationalteatern (eller är det Dylan) och som han gör det! Jag har läst någonstans att Ulf Dageby, som översatt texten, fick upp ögonen för denna låt när han hörde Rod Stewarts version och ville göra likadant på svenska. Kjell Höglund är inte Rod Stewart utan sätter tonen i låten direkt med tunga bastrummor som ljuder under hela låten. Gitarrerna får arbeta ganska hårt emellanåt och detta tillsammans med Höglunds pratsjungande härliga stämma blir en triumf. Han lyckas behålla det vackra och sköra i låtens text trots ganska hård instrumentering.  

Annika Norlin, som brukar gå under artistnamnet Säkert! när det sjungs på svenska, ger sig på ”Jag vill inte suddas ut”. Låten kommer från pjäsen ”Jösses flickor, befrielsen är nära”, skriven av Margareta Garpe och Suzanne Osten. På orginalet från 1975 är det körsång som gäller och den innhåller inte alls den dynamik som Norlin lyckas få fram. Första delen av låten är så skör att man undrar hur länge det ska hålla innan det spricker. Men sedan stärks rösten, personen i fråga rätar på ryggen och får även hjälp av kören för att ytterligare förstärka budskapet. Annika går i mål med bravur.

Johan Johansson från forna KSMB ger sig på Dom smutsiga hundarnas ”Vårdsjuk blågul fanblues”. Gruppen var det inte många som tog på allvar inom musikrörelsen. DSH bildades redan 1970 men albumdebuterade först 1977. De ansågs inte hålla måttet till en början. Det sägs att även debutalbumet kräver ett tränat öra men låten ”Vårdsjuk blågul fanblues” kan nog de flesta stå ut med. Johan Johansson lyckas fånga det ”tokroliga” i låten riktigt bra.

Blå Tågets låtar är inte lätta att tolka då de har en helt egen karaktär i sina orginalinspelningar. Man kan göra som Ebba Grön gjorde med ”Den ena handen vet vad den andra gör”, dvs göra om den till en helt ny låt. Det gör inte Stefan Sundström & Fjodor utan håller sig ganska nära orginalet. Här låter det ganska ”rökigt” och en ganska fet gitarr ligger med genom hela låten. Man kan se framför sig hur båda dessa herrar lutar sig tillbaka i varsin fåtölj och bränner av denna eminenta låt med ett uttryckligt sound av laid-back.

Pernilla Andersson framför den nyaste låten på den här samlingen, Eldkvarns ”Huvudet högt” från ”Limbo” 1999. Denna låt skrev Plura när hans mor gick bort och texten innehåller eftertänksamma reflektioner på ett långt liv. Pernilla Andersson lyckas (som alltid) ge denna låt ytterligare en dimension, framför allt med hennes känsliga röst och jag tror på vartenda ord hon sjunger.

”I hajars djupa vatten” är samlingens mest obskyra låt. Gunder Hägg spelade in den 1969 och återfinns på deras debut ”Tigerkaka”. Plura tar micken och ger den sitt oefterhärmliga avtryck på denna ganska udda och monotona låt. Skivan ”Tigerkaka” innehöll många låtar som spelades in för en radioteaterpjäs som handlade om Saltsjöbadsavtalet. Om just denna låt var ämnad för den pjäsen vet jag inte. Just ”Tigerkaka” kan anses som en start för hela musikrörelsen (katalognummer MNW 01P). Tore Berger (medlem i Gunder Hägg/Blå Tåget) bidrog 1971 med en nätt summa (300.000 kr) när MNW höll på att gå i konkurs och blev därefter en av förgrundsfigurerna inom MNW och hela musikrörelsen.

Sanna Carlstedt tar sig an ”Vem kan man lita på? Denna låten behöver nog ingen närmare presentation. Hoola Bandoola Band spelade in den 1972 och denna låt har kanske mer än någon annan fått stå som landmärke över musikrörelsen. Själv tycker jag det är en ok låt och inget mer. Sanna Carlstedt spelar mestadels visor och här tycker jag inte hon tillför låten någonting.

Archimedes Badkar tillhörde den del av musikrörselsen som spelade instrumental musik. Och som dom gjorde det! Jazz/Rock/Etno….många var musikstilarna som blandades när Archimedes Badkar intog scenen eller studion. Jonas Kullhammar ger sig här på ”Badidoom” som finns på albumet ”Tre” från 1977. Kullhammar är saxofonist och spelar här alla instrument själv. Han fångar tonen i detta stycke och får fram det ordnade kaos som Archimedes Badkar förmedlar i orginalet. Enda påpekandet är låtens längd, som i orginalutförandet är över 8 minuter. Här klockar det in på 3.53.

Asha Ali sjunger Röda Bönors ”Kärlek” från 1976. En underbar kärlekssång, ganska otypisk för denna tiden. Hon lyckas här bättre än orginalet, som är lite stelare. Asha Ali har en underbar röst och här lyckas hon dramatisera låten så mycket mer än orginalet. En av samlingens främsta tolkningar.

”Törnrosa” finns med på ”Sånger om kvinnor” från 1971. Där sjöngs den av Marie Selander. Länken mellan De lyckliga kompisarna och Marie Selander är hennes son Jouni Haapala, som  är medlem i denna grupp.  Här framför de “Törnrosa” i ett ganska frenetiskt tempo med Marie Selander på gästsång.”Resultatet blir över förväntan. Texten handlar om tristessen och ångesten i Stockholms förorter (här exemplifierat av Hässelby Gård). Ångesten kanske inte förmedlas lika utsökt som på orginalet men försöket är bra.

Peter Lemarcs ”Kort vals till min älskade” kom 1987 och här ger sig Toni Holgersson i kast med denna vackra låt. Både Lemarc och Holgersson har unika röster och i den här typen av lågmälda låtar kommer den till sin rätt allra bäst. Toni Holgersson är på gång med ett nytt album som beräknas släppas till våren 2010. Jag tror vi är många som längtat efter ett sånt besked.

Sist ut är Love Antell från Florence Valentin. Contact’s ”Samma vindar, samma dofter” är det som tolkas. Orginalet finns på ”Hon kom över moon” från 1971 och är en av musikrörelsens mest framgångsrika album räknat i sålda ex, mer än 100.000. Contact kan sammanfattas som ett folkrockband med två lysande låtskrivare, Ted Ström och Lorne De Wolfe. Love Antell gör en strålande tolkning och angriper texten med pondus och självsäkerhet. Det låter som den är hans egen. Passande avslutning på ett utmärkt album.

Torsten Ferm

Angie Palmer ”Meanwhile, as night falls…” (Hemifrån)

Brittiska singer/songwritern Angie Palmer hör vi här på hennes femte album sedan debuten 2000. Denna europeiska globetrotter har haft sina bopålar nedsatta lite varstans i Europa, bl a Frankrike och Schweiz. Hon jämförs ofta med Lucinda Williams, Joni Mitchell och Bob Dylan. När texterna till detta album skrevs bodde Angie Palmer i utkanten av en skog belägen i Frankrike. Den stora mörka skogens inverkan märks på texterna, som kryllar av mystiska, täta och spöklika stämningar. Detta beskrivs bra i bookleten som medföljer skivan: ”Meanwhile, as night falls, as the moon rises in the sky covering everything in it’s blue light, the invisible becomes visible. It is the end of one world and the beginning of another.”

Texterna är så pass bra på detta album att de kan läsas separat. Musiken beskrivs bäst som en blandning av folk och country, ibland till och med en liten popdos (”Deep Blue Sea). Americana helt enkelt. Fast med brittisk accent. För det mesta håller både text och musik ihop hela vägen och om det skulle svaja i någon låt kan jag bara koncentrera mig på hennes röst, för den är fantastisk. Charmigaste låten är countrypärlan ”I Hear That Locomotive”. Albumet avslutas med 8 minuter och 32 sekunders magiskt suggestiv musik, ”The Weeping Wood”. Texten är fantastisk och målar upp ett skogslandskap med olika gestalter och öden. Musiken byggs upp gradvis och Billy Buckleys fantastiska gitarr har stor del i låtens atmosfär. Missa inte den! Jag hoppas få höra mycket mer av Angie Palmer i framtiden.

Torsten Ferm

Robbie Williams ”Reality Killed Video Star” (Virgin/EMI)

Vissa medier har kallat detta en comeback. Det är tre år sedan ”Rudebox” kom och det var sannerligen inget typiskt Robbie Williams-album. Med ”Reality Killed Video Star” är han tillbaks på banan. Producent är Trevor Horn och därav albumtiteln som travesterar på gruppen Buggles, där Trevor Horn var en av medlemmarna, och one-hit wondern ”Video Killed The Radio Star” (1979). En av popvärldens största stjärnor någonsin tillsammans med en av popvärldens monsterproducenter kan väl inte bli fel; eller kan det?

Ballader finns det gott om och det är såklart tillfredsställande för fansen då det är den typen av låtar,  t ex ”Angels”, ”Come Undone” och  ”Advertising Space” de flesta nog förknippar med Robbie Williams. Absolut inget fel i det; jag tycker RW nästan alltid hamnar på rätt sida om smörigheten. Det är ju ingen svärmorsdröm vi pratar om, snarare popens egen Dr. Jekyll & Mr. Hyde.

Inledande ”Morning Sun” har hämtat en del influenser från The Beatles pop-psykedeliska period. Första-singeln ”Bodies” är en typisk RW-låt vars refräng sjungs ut inbäddad med vackra stråkarrangemang. Fast just den låten är väldigt tråkig. ”Last Days of Disco” kunde lika gärna vara Pet Shop Boys och det ska läsas i positiv bemärkelse, för Pet Shop Boys är en av de riktigt stora pop/synth-grupperna världen skådat med en otrolig låtskatt. Bästa låt är ”Deceptacon”, som ger en lätt psykedelisk känsla både musikaliskt och textmässigt.

Som en summering måste jag säga att Robbie Williams har växt till sig på detta album och en del är nog Trevor Horns förtjänst, som här har skapat en magnifik ljudbild.

Torsten Ferm

Mad Buffalo ”Wilderness” (Hemifrån)

Randy Riviere är den som är Mad Buffalo. Inför den här skivan har han samlat ihop en imponerande skara musiker som har jobbat med de flesta artister som är värda att nämnas inom genrerna rock/country. Eller vad sägs om James Burton, gitarr (Elvis Presley), Mickey Raphael, munspel (Willie Nelson), Bob Glaub, bas (Jackson Browne), Marty Grebb, keyboards, mandolin, banjo, dobro (Bonnie Raitt), Michael Ward, gitarr (John Hiatt), James Pennebaker, violin, pedal steel, banjo, lap steel (Lee Roy Parnell), Dave Roe, bas (Johnny Cash), Jim Christie, trummor (Lucinda Williams), Gary Mallaber, trummor (Warren Zevon). Jag har bara angett ett namn inom parentes vilka respektive jobbat/turnerat med annars hade det blivit en egen artikel i sig. Men James Burton är värd en egen sökning på Google.

Hur låter då detta med en sådan otroligt kompetent besättning? Ja, för att inte dra på för mycket blir jag iallafall inte besviken efter några lyssningar. Stabilt, tryggt och ett skönt gung som förtätas av skön pedal/lap steel från James Pennebaker och underbart munspel från Mickey Raphael. Dessa 12 låtar har skrivits av Randy Riviere med bakgrund av hans många år som arbetande biolog (wildlife biologist) och hur han försökt skydda känsliga naturområden och dess djurliv. Inte alltid så lätt när den ”moderna” världen står och bankar på och vill breda ut sig. Alla dessa låtar skapar en egen unik atmosfär och ger en bild av ett USA som inte alltid speglas. Den här skivan kom ut förra hösten i USA och släpps nu i Europa. Det talas glädjande nog om en Europa-turné 2010. Lyssnar du på Neil Young, The Band, tidiga The Eagles, Lynyrd Skynyrd, CSN&Y, ge då den här plattan ett öra för den är en av förra årets bästa  inom genren Americana.

Torsten Ferm

Katy Perry ”MTV Unplugged” (Virgin/EMI)

I New York City i juli detta år gjorde Katy Perry en ”unplugged” för MTV. Det finns många bra och minnesvärda inspelningar från denna serie. Neil Young, Nirvana och Bob Dylan för att nämna några.

Mitt förhållande till Katy Perrys musik är det jag mött i radion och jag har sorterat in henne i energipop-genren tillsammans med Avril Lavigne och liknande. Därför blir jag glatt överraskad när jag lyssnar till första spåret, ”I Kissed A Girl”, som i början av låten omarrangerats till jazz för att senare återgå till orginalets pop.

Katy Perry har i mina öron en riktigt bra röst och det är det som lyfter denna skiva. Det är bara sju spår och två av dessa är nya, varav den ena är en cover på Fountains of Waynes låt ”Hackensack”. Med denna CD medföljer även en DVD med konserten och där blir det naturligtvis mera levande när det visuella tillförs. Det är två låtar som sticker ut en aning och det är ”Thinking of you” och ”Lost”. En helt ok inspelning att lägga till i Unplugged-serien.

Torsten Ferm

Basshunter ”Bass Generation” (Warner)

Eurotrance har en tendens att låta precis likadant oavsett artist. Så är det givetvis även i Basshunters fall. Musiken i sig är inget att säga om, den funkar på dansgolven och som stämningshöjare på förfesterna.

Basshunter är en klassisk framgångssaga; mobbad enstöring i skolan som senare får en diagnos. På fritiden lattjar han med musik på datorn, slänger upp det på webben för gratis nedladdning. Ett stort multinationellt skivbolag får spår på det och vips har han ett skivkontrakt. Detta följs av stora listframgångar lite varstans i världen. 1,2 miljoner CD i olika format har denne Halmstads-son sålt världen över. Det kan ingen ta ifrån honom, men för mig är detta musik in i det ena örat och ut ur det andra. Dessutom har han problem med diverse engelska uttal. Historien om Jonas Erik Altbergs väg till artistnamnet Basshunter, som sedan erövrar världens dancelistor är mycket mer spännande än själva musiken.

Torsten Ferm