nyaskivor.se

Tobias Fröberg ”The Big Up” (Fire Egg/Playground)

En sorts släpig pop strömmar ur hörlurarna när jag spelar upp Tobias Fröbergs senaste platta som låter som den tillkommit i läget mellan dröm och verklighet. Det är nästan svårt att beskriva detta i ord, men det är en känsla jag får. Detta är inget negativt, tvärtom så får det mig att slappna av på ett utomordentligt sätt, vilket man kan behöva i en hektisk vardag. En vackert målad kärleksfull popmusik som tar med mig på en promenadrunda som jag kan tänka mig vandra många gånger.

Ett snyggt pophantverk om kärlek i vardagens kläder är vad vi får oss levererat i detta album. Tobias lirar alla instrument på albumet förutom trummor där han har Erik Nilsson från Existensminimum till hjälp. Med på plattan finns också Helgi Hrafn Jonsson från Sigur Ros på lite gästsång. Detta är en alldeles utomordentligt bra popskiva som jag varmt rekommenderar till alla som vill spisa fin svensk popmusik från 2010-talet. Det är helt och hållet ett album som bäst avnjuts från början till slut, men ett par låtar kanske sticker ut en aning mer och i mitt tycke är det ”When We Go To War” samt ”I Hope That I Die Before You”.  Tack Tobias för denna lilla värmande låga som värmer så fint i vinterkylan.

Tomas Ingemarsson

Folke ”Ordinary Extraordinary” (Brus&Knaster/PlayGround)

Torbjörn Zetterbergs pop-alter ego Folke släpper nytt album. Herr Zetterberg, en av våra mest framstående jazz musiker ägnar sig också åt att skriva lite poplåtar. Efter att ha lyssnat en del på första albumet kände jag ett klart intresse av att höra mer, för här anades en potential inom även denna genre.

Det var ganska lätt tillbakalutad pop, med rötterna mest i singer songwriter/indie facket på första plattan. Nya albumet är än mer avskalat och försiktigt i sin framtoning, vilket inte behöver vara negativt men det kräver en hel del av såväl den som framför det som kompositionen som sådan.

Plattan börjar intressant med den fina ”How Does It Feel”, där jag känner att detta kan bli en trevlig tripp. Fortsätter sedan med låten ”Wet Soap” som också den har sina kvaliteter. Sedan tar det för mig tyvärr stopp här, jag tappar intresset, det är något som får mig att gäspa.

Jag tycker tyvärr att det saknas en del i såväl uttrycket som kompositionerna. Det krävs en hel del av förmedlaren i låtar av det slag som till stor del tar upp plats på plattan. Om man inte har en enorm närvaro eller speciellt sätt att uttrycka sig via sången i sådana här nummer kan det lätt bli en aning tradigt. Sången är väl inte riktigt Torbjörns styrka som musiker som inte på något sätt är en dålig sångare, men som för mig inte har ”det där”.

Jag väntar nog mer på att Torbjörn ska komma med en platta i Jazz genren, varför inte något nytt med Torbjörn Zetterberg Hot Five igen? Denna Folke platta var ledsamt nog för mig bara ”Ordinary” Jag hoppas dock att Torbjörn fortsätter att försöka göra pop, men att han tillåter sig ta ut svängarna lite mer så kan detta bli riktigt trevligt i framtiden och med hans potential tror jag till och med att det kan bli ”Extraordinary”.

Tomas Ingemarsson

Regina Spektor ”Far” (Sire/Warner)

Med spänd förväntan sätter jag på Reginas nya album, en ung dam som tidigare gjort stort intryck på mig med sin ohejdade entusiasm och sprudlande energi. En flicka som tagit mig med på resor som ibland liknat det som Kate Bush eller för den delen Tori Amos pysslade med förr om åren. Som en drakflygare som fritt kastar sig ut över ett landskap fyllt av utmaningar, likt en struts som inte vet vilket ben den ska stå på, men som aldrig räds någonting och sticker huvudet i sanden, som en solstråle som letar sig fram genom snårig skog och tunga dimmoln för att till slut landa i en liten glänta och skänka den värme.

Hon har spretat lika mycket som ett plockepinn, som dock alltid har gått att plocka ihop, hon har lekt med pianot med sådan lätthet att man kunde tro att det var en del av hennes spröda kropp. Hon har förmedlat, glädje och sorg, ljus och mörker. Hon har fått mig att le, att förvånas, att skratta, att fälla en tår, hon har förgyllt tillvaron för mig med massor av minnesvärda stunder framför stereon, hon har fått mig stum av beundran med gapande mun. Hon har helt enkelt gjort bra låtar som fastnat i mitt inre.

Om vi till detta lägger valet av 4 producenter såsom David Kahne, Garrett Lee, Jeff Lynne och Mike Elizondo. En lektion i hur delfiner låter till ett fjäderlätt pianospel, samt plussar på med rikigt starka låtar som ”Blue Lips” & ”Folding Chair” tillsammans med 11 andra stabila fundament, då har man helt enkelt fått sig till livs fröken Spektors senaste album ”Far”.

Är detta då bra? Har Tom Waits whiskeyröst?

Tomas Ingemarsson

Cass McCombs ”Catacombs” (Domino/Playground)

Det är en form av lite skev folkpop vi får oss till livs av denne tillbakadragne Baltimorebördige herre. Plattan startar upp med den ypperliga ”Dreams-Come-True-Girl” som har en härlig touch av 50-talets glada dagar samtidigt som ett lätt vemod slår an tonen tillsammans med McCombs lite skeva stämma. Ett snyggt öppningsspår av denne intressante låtskrivare som inte gärna snackar eller syns. Detta gör att jag får ett sug av mera och förväntar mig en leverans på en hel bunt av dessa snyggt snedfriserade sånger.

Plattan fortsätter i ett lågmält tempo som känns behagligt men inte särskilt upphetsande. Jag har inga problem med tempot, det är bara att det ibland blir lite (gäsp) för segt. Jag kommer inte in i låtarna på det sätt jag önskar mig, det finns inte rätt bränsle för att starta upp motorn helt enkelt. Vad är detta? Tänker jag efter den fina starten och lyssnar om och om igen i mitt letande efter känslan som blir till en gnista för tändstiftet som leder till mitt inre.

Jag fastnar lite lätt för den vackra ”My Sister My Spouse” samt ”Lionkiller Got Married”, men mycket mer än så blir det inte denna gången tyvärr. Aningen besviken lutar jag mig tillbaks tar fram mitt lilla anteckningsblock och skriver ned titeln på öppningsspåret för att kanske använda den på någon privat blandning i framtiden, den hade klass medans de övriga kanske inte kan betecknas som helt ”kass” McCombs, men du kan så mycket bättre.

Tomas Ingemarsson

Jack Peñate “Everything Is New” (XL Rec/Playground)

                                            Release: 26 juni

Det är en helt annan ljudbild och produktion som möter oss på Jacks andra album. Från de drivande skiffle gitarrmattorna som hetsade fram ett sån härlig energi på första albumet till en mycket vidare och större ljudrymd med fyllig bas och karibiska toner. Tillsammans med ett något lägre tempo flyter vi fram i nattklubbsnatten en varm sommar.

Eftersom jag tyckte första plattan var skitbra, blev jag först en aning nervös vid en liten snabblyssning. Hade Jack fastnat i någon sorts kommersiell fälla? Hade han glömt låtarna för en förväntad sedelbunt och överproducerat detta?

Inte Jack inte, för bakom det välproducerade (icke överproducerade) finns det mycket bra låtar med starka melodier och härligt dansanta rytmer anförda av Jacks lite ivriga och lätt melankoliska röst. Refrängerna tar alltid upp låtarna ett snäpp och gör en glad, man kan nästan ana en lätt touch av Talking Heads i bakgrunden. Det känns som den moderna tidens indie där vi trycks fram genom nattlivets gator och klubbar. Rytmen pumpar oss behagligt vidare under stjärnhimlen.

Det hela inleds i ett mjukt behagligt tempo med den vackra ”Pull My Heart Away”, för att fortsätta med den snygga pulshållaren ”Be The One” som är en skönt pulserande låt med en energihöjande känsla om än något återhållsam.

I titelspåret finner jag det som får mig att tänka på tidigare nämnda Talking Heads. Det är antagligen den lite ettriga lätt maniska gitarren som dyker upp då och då som får mig att hamna i TH land.”Tonight’s Today” fortsätter i samma sköna beat med den sparsmakade sköna pulsen. Det låter kanske som detta skulle vara tjatigt, men så är inte fallet då man vaggas in i en sorts ”state of mind” och känslan är att man vill ha mera.

Låten ”Every Glance” kanske avviker lite från de övriga numren på plattan med lite sorgsnare toner som ligger tätt mot en välarbetande bas, ett mycket lyckat koncept. Plattan avslutas snyggt med låten ”Body Down” och jag har inte haft tråkigt en sekund, detta var en skickligt sammansatt dans-indie platta som håller stilen och tempot rakt igenom. Snyggt jobbat Jack!

Tomas Ingemarsson

Tony Allen ”Secret Agent” (World Circuit/Playground)

                                             Release: 10 juni

Redan efter ett par rytmer har min ”afrikafunknerv” vaknat till liv. Det driv som oftast finns i afrika funk är för mig helt oemotståndligt. När ett av de mest elementära instrumenten för denna dansanta musik spelas av legenden Tony Allen blir det inte mindre vibration på funknerven. Mannen som under lång tid födde fram rytmer i Fela Kuti’s band har tidigare också gjort en hel del plattor under eget namn, med väldigt lyckat resultat, helt i klass med legenden Fela’s album.

Soundet är aningen mer putsat än det sköna skitiga 70-tals ljudet, men inte störande mycket utan känns som en mycket habil produktion. Vi får en lektion i sväng kan jag lova, där ett maklöst driv ligger till grund för otroligt sköna hängande gitarrer med släpande sångslingor tätt i hasorna. Det är sammetslent och samtidigt skitigt vilket ger låtarna ett brett spektra. Ett flertal duktiga sångerskor och sångare avlöser varandra med en total koll över läget. Vi får även hör rytmkungen själv ta ton i låtarna ”Elewon Po” samt titelspåret. Det är sexigt, förförande, avkopplande och samtidigt väldigt drivande.

Det är en suveränt skicklig orkester som har båda fötterna på jorden och inte överarbetar någonting. utan har full koll på det hela eller som man säger ”less is more”. Det sjungs på både engelska och afrikanska på plattan. Funk har ju många gånger de mest banala texterna i världen och är väl en musikstil som ofta tar upp sig själv som ämne såsom ”Let’s make it funky” eller ”God made me funky” för att nämna några. Men för denna svängiga musikstil är oftast inte texterna det mest elementära utan själva beatet. Dock var Fela och Tony ett undantag då man hade väldigt politiska budskap då man sjöng om förtrycket i Nigeria vid den tiden det begav sig. Jag har på denna platta inte brytt mig ett dugg om vad man sjunger om. Dels för att jag inte förstår språket som inte är den engelska delen, dels för att jag fastnar i det totala sväng som frambringas här och då kan man lika gärna sjunga om flygande prinskorvar och telepatiska pudlar vad mig anbelangar. Fyran som jag tänkt mig som betyg var stark, mycket stark. Den var helt enkelt så stark att det skulle bli löjligt, så här har ni en 5:a. Go Africa go!

Tomas Ingemarsson

Lars Bygdén ”Family Feelings” (Massproduktion/BAM)

När Lars nu släpper sin andra fullängdare efter Thousand Dollar Playboys tiden är det i form av ett slags konceptalbum som handlar om familjelivet och de situationer man kan ställas inför. Det är en mycket snyggt framförd popplatta med en fin produktion av Mikael Herrström som tar oss med på en resa genom olika skeden i livet. Vi får bland annat känna av de våndor som man kan tvingas genomleva då man får beskedet att ens käresta har fått elakartad livmodercancer. Detta är självupplevt av Lars som fick beskedet när han påbörjat arbetet med denna platta. Det gick som bättre är bra med flickvännen. Skivan som är en relativt kort historia känns ändå välberättad och mycket intim.

Det finns som alltid ett vemod över Lars sånger men aldrig utan ljusglimtar och en värme från djupet som ger en hopp. Låtarna är snyggt framförda av Lars själv tillsammans med bl.a Martin Hederos från Soundtrack of Our Lives, Stefan Brisland-Ferner från Garmarna samt Niko Röhlcke från Weeping Willows.

Detta är en lågmäld skiva som tar sig fram varligt med fin känsla i melodier och ackompanjemang. Detta vill jag påstå är en riktigt stark platta med fin känsla för berättandekonst som inte blir ointressant någon gång under resan. Sverige har massor av duktiga och intressanta musiker som ger musikhimlen en lyster som skiner långt, och herr Bygdén är en av dem.

Jag tycker att skivan hänger samman på ett utmärkt sätt och inget känns onödigt utan har funnit sin plats. När sågen viner i öppningsspåret är jag redan uppslukad i denna familjehistoria. Suveränt sammansatt där allt hänger ihop på ett utmärkt sätt. Man bör lyssna på ganska ordentlig volym och låta sig omslutas av den melankoliska ljudbilden och berättelsen. Låten ”Good Times” avviker klart från de andra med ett mycket mer svängigt sound där det låter som om självaste Blood Sweat & Tears var på besök, även detta område behärskas till fullo av Lars och hans kompanjoner som har gjort en av årets bättre plattor så här långt.

Tomas Ingemarsson

Damn! ”Let’s Zoom In” (P.O.P.E./Playground)

Förväntningarna låg ganska högt när jag fick höra att dessa väldigt skickliga musiker med det enorma funksvänget hade ny platta på gång i vintras. Funk är för mig riktigt svettigt och skitigt med en enorm energi, så jag hade hoppats på en del sådant. Gänget hade tydligen tänkt sig en aningen annan väg genom lite slickare sound samt lite mer plyschfunk med vattenkammat afro. Jag är absolut inte någon motståndare till en svalare funk med lite mer återhållsam stil, men det kräver en hel del starka låtar vilket jag inte riktigt finner så mycket av på denna platta tyvärr.

Allt är oerhört välspelat, välproducerat och skickligt framfört, men någonstans har svänget jag längtat efter fastnat i halsen och kommer bara halvvägs. Allför ofta tycker jag det saknas ett driv vilket får mig att tröttna en aning.

Detta gäng är ett oerhört bra liveband och kanske kan vissa låtar få sig en spark i baken då, men det blir lite för segt hemmavid stereon tycker jag. Det finns ett par höjdare dock som ”Country Ways” som inte direkt är något funkspår i ordets bemärkelse, men en stabil drivande poplåt som man vaknar till av, samt det mest rytmiska äventyret på plattan ”I’m Not Going To Live Another Day Without You Girl”, vilket är en störtskön låt verkligen. Mer av den varan nästa gång, så kanske mitt uttryck efter att ha hört plattan inte blir ”damn” ut rentav ”god damn!”.

Tomas Ingemarsson

Bill Callahan ”Sometimes I Wish We Were An Eagle” (Drag city/Border)

Konungen är död, länge leve konungen ville jag utbrista när det blev klart att Mr. Callahans alter ego Smog lades på hyllan år 2007 och visst kunde man nästan göra så, för levererat har denne Bill alltid gjort. Skivan från 2007 ”Woke On A Whaleheart” var inte dålig alls men den riktiga knorren saknades kanske för att uttrycket om konungen skulle kunna klinga friskt. År 2009 klingar det friskare än på mycket länge. Albumet ”Sometimes I Wish We Were An Eagle” tillhör enligt mig ett av de bästa album som denne man fått ur sig.

Mannen låter så härligt tillbakalutad som om han vore liggandes i en hängmatta berättandes små historier om och ur livet. Man lyssnar gärna, för han är en mycket finurlig textförfattare och med sin lugna nästan talade sång hör man tydligt allt han berättar om även om man många gånger inte förstår vad han menar, men det kvittar för man vävs på något sätt in i hans berättelser och finner ett lugn.

Det är som att bli vaggad sakta till sömns bit för bit men det är samtidigt för intressant för att bli riktigt sövande. Låtar som tar dig med på en resa som känns både mörk och ljus på samma gång genom livets små glömda och gömda oaser. Det känns som om man kommer nära inpå Bill och hans privatliv, men man känner sig alltid välkommen och inbjuden att ta del av denne mans tankar och funderingar.

Från spår ett ”Jim Cain” som ger dig ett lugn från första tonen, förbi lite bittrare fraser som ”Your love is the king of the beast, and when it gets hungry it must kill to eat” från den smått fantastiska låten ”Eid Ma Clack Shaw” vidare in i Callahans fantastiska värld som rymmer det mesta mellan himmel och jord och även bortom himlen. När man så sakteligt vaggats in mot en perfekt sömn i allra sista numret som beskriver en man som lagt sin gudstro på hyllan och funnit frid, ebbar skivan ut. Jag öppnar ögonen, ställer mig upp, sträcker armarna mot skyn och utbrister ”länge leve konungen”.

Tomas Ingemarsson