nyaskivor.se

Patrick Bloom ”Ghost Of Radio” (Indys/Hemifrån)

Han verkar vara en lugn och härlig kille den där Bloom. Det är i alla fall det intrycket jag har fått efter att ha lyssnat igenom hans senaste och andra album ”Ghosts Of Radio”, samt hans debut ”Moses”. Genren det handlar om är folk/sydstatsrock, eller ”Roots-rock” helt enkelt. Det är den förstnämnda skivan som jag skall tycka till om här och det har inte varit helt enkelt.

Det är lugn och mogen musik som spelats ur mina högtalare i några dagar nu medans jag har försökt få klarhet i vad jag egentligen tycker. Efter första genomlyssningen tyckte jag att det lät trevligt och jag tycker fortfarande skivan är just trevlig rättigenom. Den väcker inga direkta känslor eller utmärker sig på andra sätt, Men det ”gör ingenting” då den är oerhört skön att lyssna på. Det är vad jag skulle kalla för en sommarskiva för den äldre publiken. Bitvis lekfull och gladlynt som i ”Idle Signs of Summer” och ”Oh My Soul” för att sedan bli allvarlig och ta tag i ämnet döden i låten ”Baltimore”.

Albumet har fått sitt namn efter bandet som spelar tillsammans med honom på skivan, vilka alltså är Gosts Of Radio. Utöver bandet så har han även ett gäng gästartister med här vilka medverkar på en eller flera låtar.

Att sätta ett rättvist betyg på ”Ghosts Of Radio” har inte varit helt enkelt. Att jag gillar alla spåren på albumet och det faktum att det känns rakt igenom proffsigt gör i sig att skivan förtjänar ett bra betyg. Jag känner dock inte helt och fullt för skivan, jag vill gilla den mer än vad jag gör men det går helt enkelt inte. Jag har dock funnit några favoriter i ”Idle Sings of Summer” och ”Prophets Town” och jag rekommenderar verkligen detta till alla er därute som verkligen gillar den här typen av lugnare och mognare folk-rock. Jag ser även fram emot att höra mer av Patrick Bloom i framtiden då han är en helt fantastisk musiker.

Tobias Blixt

Underoath ”O (Disambiguation)” (Roadrunner/Warner)

Underoath, post-hardcore/metalcorekillarna ifrån Florida som enligt egna ord ska ha starka band till kristendomen; något som även ska vara en inspiration för dem alla. Nu går de i en helt ny riktning och medan de välkommnar en flod av nya fans så vänder de samtidigt många av de gamla ryggen.

Man har i Underoath ett förflutet som inte direkt hör hemma på några fina middagar och man har kantats av problem och avhopp. Men det är nu de tänker resa sig igen, starkare än förut, och framförallt med en markant förändring i bandet. Förändringen heter Daniel Davison (tidigare i Norma Jean) och han ersatte Aaron Gillespie som bandets nye batterist. Det var kanske det bästa som hänt bandet rent musikaliskt då Gillespies trummande allt som oftast var rent bedrövligt och absolut inte hörde hemma i Underoaths medlemmars övriga spelstil.

Kanske detta byte av batterist var vad som behövdes för att tända bandet på nytt? Borta är iallafall de gamla poppigare refrängerna och man kör istället en mörkare och kanske mer ”mogen” stil.

Jag själv har dock aldrig varit ett fan av just Underoath och jag kan ärligt talat inte säga om Ø [Disambiguation] har förändrat min inställning till bandet. Klart är iaf att om du tillhör fanskaran och är rädd för förändringar så förvänta dig inte för mycket. Har du å andra sidan aldrig varit ett Underoath-fan men gillar metalcore i allmänhet så ge skivan ett försök, för förändringen i musiken är inte extrem men tillräckligt stor för att göra en markant skillnad.

Låtmässigt så är skivan inget underverk, det är inte Underoath’s bästa verk men samtidigt inte heller det sämsta jag hört med dem. ”A Divine Eradication” är enligt mig skivans starkaste låt med bra sång och ett härligt growlande samtidigt som man hela tiden håller ett lagom hårt tempo rent instrumentalt. Även ”My deteriorating Incline” är riktigt stark och det är även här man lyckas bäst rent sångmässigt.

Tobias Blixt

Winter Parade ”Two” (Perris/Sound Pollution)

Vårt kära grannland i väst har flera gånger bevisat att de är att räkna med i rock-/metalvärlden, kanske framförallt genom Jorn, men även med 80-talsdoftande Winter Parade som med sitt andra album, enkelt döpt till ”Two”, på allvar ska ta över världen.

Okej, riktigt så långt kommer de kanske inte att ta sig, men skivan är lättlyssnad och svängig och allting är så mycket 80-tal att man nästan förväntar sig att se Europe komma gåendes utanför vardagsrumsfönstret. Vilket är underbart om man saknar 80-talets enkelhet och muntra toner. Själv är jag riktigt imponerad av hur bra de lyckats med skivan och jag hoppas se mycket av detta band i framtiden.

Mycket mera behöver egentligen inte sägas om detta band. Några favoritlåtar är ”Homeward Bound” som är riktigt pampig. Dice Jacobsen gör här ett kanonjobb liksom med skivan rakt igenom.  Även spår nummer sju ”Leave it Behind” är en låt att kolla närmare på liksom inledande ”Real Life City”

Tobias Blixt

Joe Satriani ”Black Swans and Wormhole Wizards” (Epic/Sony)

Gitarrvirtuos, underbarn eller helt enkelt bara riktigt överjävlig med guran? Ja säga vad man vill om Satriani, men han kan sin sak när det kommer till gitarren. Det jag alltid har funnit fascinerande med Satrianis spel, är att han så enkelt fångar in en i melodierna och i låten. Man rycks med i musiken och även om det hörs långt i förväg att det är Satriani man lyssnar på i varje låt så är det ändå alltid varierande och spännande.

Det där med att man verkligen rycks med i musiken, och att han får varje låt att berätta något utan att man behöver höra en text, har alltid varit Joe’s stora styrka. Den filmiska och majestätiska Pyrrhic Victoria är ett praktexemplar på en låt som rycker med lyssnaren och håller denne i ett järngrepp från första stränganslagningen tills den sista tonen tynat bort. Satriani visar här att han har en otrolig förmåga att lyckas skriva de mest magiska låtar genom att bara ägna sig åt instrumental musik.

För när det gäller instrumentala låtar är det lätt att jag tappar lusten efter ett tag, och jag själv vet att jag oftast inte klarar en hel skiva med endast instrument. Jag behöver ofta texten och sången för att följa med i musiken och artistens berättelser. Men det är en helt annan sak när det gäller Joe Satriani. Black Swans and Wormhole Wizards kan vara ett av de bästa Instrumentala skivorna som jag hört i hårdrocksgenren. För även om albumet har kokats ihop med enklast tänkbara recept – att låta Joe visa att han kan spela elgura – så är det precis rätt. Man behöver inte göra det svårare än såhär, speciellt inte när man gör det så bra.

Några låtar att hålla extra koll på är Pyrrhic Victoria som jag gick igenom tidigare i texten. Även Littleworth Lane sticker ut, ett avslappnat och bluesigt stycke musik som för mig utmärker sig som skivans absolut bästa spår. Men det är svårt att välja ut de starkaste spåren. Mycket varierar till smak och tycke på denna skiva, då varje låt visar upp någonting nytt och fräscht och man får helt enkelt plocka ut sina egna guldkorn från Joe’s skattkista.

Tobias Blixt

Stalingrad Cowgirls ”Kiss Your Heart Goodbye” (Warner)

                             Spotify

Den finska pop-punkrock-trion från Finland släppte under året sin andra fullängdare och det tjejerna levererar i Kiss Your Heart Goodbye känns intressant, men ändå inte tillräckligt nytt för att man ska röna någon större framgång.

Men Stalingrad Cowgirls är bra. Bättre än de flesta kvinno-baserade punkrock-grupper som finns på marknaden idag. Man öser på och levererar precis det man kan förvänta sig, vilket också kommer glädja de redan frälsta.

Vad bjuds vi då på i låtväg? ”Bad Luck” är nog den låt som känns intressantast från albumet och även den som känns argast och sticker ut mest. Överlag blir skivan mycket bättre mot slutet, under fyra sista låtarna. ”Fool” känns som en typisk pop-punkrock-hit och är även skivans starkaste spår. ”Bad Luck” och ”Not OK” är av det argare punkslaget och den sista låten ”Ride With Me” är en lugnare avslappnande låt som passar perfekt som avslutning i en annars tempostark låtlista.

Den första halvan av skivan känns absolut inte som den mest genomarbetade samling låtar jag hört, utan står för det mindre intressanta och gamla i repertoaren. Men överlag ett gott jobb med albumet. Bandet ska även ha en eloge för att man lyckats komma på ett av musikhistoriens coolaste namn.

Tobias Blixt

Yoso ”Elements” (Frontiers/Cosmos Music Group)

Betäckningen supergrupp har använts starkt för att promota Billy Sherwoods, Tony Kayes och Bobby Kimballs projekt att sammanföra Yes och Toto’s musik. Även om jag alltid tyckt att Toto’s musik varit mäktig och stämmingsfull så har jag aldrig fastnat för Yes, de hade sina stunder det kan jag erkänna, men det lämnade aldrig några djupa spår i mitt musikhjärta.
Ändå är det med en viss förhoppning om storslagen magi som jag trycker på playknappen och  Yoso’s alster Elements snurrar igång. Men minuterna går och magin uteblir, trots att Kimball står för en fantstisk sånginsats hela albumet igenom. Kimballs röst är en stor anledning till att man som Toto-fan kan vara nöjd med albumet, även Yes-anhängarna kommer att upptäcka att det finns guldkorn på skivan.

För när det gäller Elements-skivan så har de varit smarta. Istället för att endast släppa en skiva med nya Yoso-låtar så har de även valt att inkludera en live-cd där de blandar gamla Yes och Toto hittar med nya låtar. Något som borde funka bra för att locka dåtidens fans att bli intresserade.

Så för att summera ihop intrycken. Är du ett stort Toto-fan så köp Elements men förvänta dig inte samma magi som fanns i Toto’s låtar. Är du ett stort Yes-fan så kan du också köpa skivan för att minnas tillbaks på de Yes-låtar som finns på live cd’n. Har du aldrig uppskattat endera bands musik kommer du heller inte att gilla Elements.
Några favoriter fann jag dock på skivan, live versionen på ”Hold The Line” är en fin återupplivning av en gammal klassiker och ”Walk Away” är en lättsmält morgonkaffe-låt.

Tobias Blixt

Kim Wilde ”Come out and play” (Sony)

Kim Wilde är ett namn som nästan alla känner till, kanske mest för hitlåten ”Kids In America” som blev hennes stora genombrott. Nu är hon här med ännu en skiva, det var fyra år sedan senast och då med Never Say Never.

Sin storhetstid hade hon under 80-talet men ärligt talat är hon aldrig ett namn som florerat i disskutioner över de bästa sångerskorna. Det var mainstream-pop i sin enklaste form och Come Out And Play är inte något undantag. Det är platt, lättsmält musik där eventuellt en eller två låtar har chansen att spelas på någon efterfest i framtiden, men större genomslag än så lär inte detta album ha.

Förra året lyckades  hon faktiskt med att ännu en gång ta sig upp på topplistorna men då var det tack vare att Fibes, oh Fibes!  tyckte att hon skulle vara med och sjunga duett i låten ”Run to you”, ett beslut som kan tyckas vara baserat på nostaliga skäl mer än med tanke på hennes storhet som artist. Men jag kan inte hjälpa att undra hur Come Out And Play hade kunnat bli om man försökt göra albumet djupare, mer avancerat eller helt enkelt bättre. För det är absolut inte Kims fel att albumet inte håller hela vägen. Hon gör ett bra jobb på de flesta spåren och framförallt de rockigare låtarna sticker ut ur mängden på en annars ganska tråkig skiva.

”King Of the World” som inleder alltihopa är även höjdpunkten på Come Out And Play, men även ”Love Conquers All” där Nik Kershaw gör ett gästspel håller hög kvalitet. Singeln ”Light Down Low” som enligt pressmeddelandet ska vara en typisk Kim-låt (stark och sexig) låter i mina öron påtvingad och trött.

Tobias Blixt

Zombiekrig – Undantagstillstånd (GMR/Border)

Thrash på svenska står det i pressmeddelandet och jag känner mig en aningen skeptiskt inför den skiva som nu ligger framför mig. Skivan heter ”Undantagstillstånd” och framförs av Zombiekrig. Jag gillar oftast texter som framförs på svenska, men det har en benegänhet att låta ganska fjantigt när man blandar det med growling och skrik, men jag upptäckte snart vad fel jag hade…

Det är hårt, det är rått och det är fullt ös rakt igenom när Zombiekrig med Axel Widén i spetsen dundrar igång. Man lyckas i albumet bygga upp en stämning eller en illusion om ni så vill, av att världen  är smutsig, skitig och fylld utav zombies. Det ligger en känsla av desperation över varje låt och jag kan inte låta bli att fascineras över det faktum att de lyckats så väl med att förmedla en sådan känsla.

När ”Undantagstillstånd” når sitt slut och jag upptäcker mig vara tillbaks i den vanliga världen igen så tar det inte lång stund innan jag är tillbaks i musiken igen, för det är en intressant värld att uppleva om och om igen.

För den som längtar efter stenhård thrash i bästa Kreator-manér, eller Megadeth för den delen, så är detta skivan för dig. Growling på svenska blir inte mycket bättre än såhär.

Favoriterna är ”Håll käften och ge mig dina pengar” och ”Fylla dig med svart”.

Tobias Blixt

Eluveitie ”Everything Remains (As It Never Was)” (Nuclear Blast/Warner)

Det schweiziska bandet Eluveitie släpper nu sitt femte och i kretsarna mycket efterlängtade album. Bandet som nått stor framgång med sin pagan/folk metal säger sig nu ha skapat det perfekta Eluveitie-albumet.

Det råder ingen tvekan om att männen och kvinnorna bakom bandet alla är skickliga musiker, och man leker med en mängd instrument i låtarna. Förutom att blanda in traditionella instrument i  kompositionerna använder man sig även av det numera utdöda språket galliska på en del ställen.

Folkinspirerad metal är något jag alltid varit svag för, men för mig funkar ändå inte ”Everything remains” fullt ut. Jag har svårt att fångas av musiken och det blir inte riktigt så perfekt som de själva vill beskriva det. Albumet är proffsigt genomfört och med tanke på namnen som varit inblandade i färdigställandet så kan man egentligen inte vänta sig något annat; även om de har en liten bit kvar till den absoluta toppen. Man blir nöjd men inte lyriskt helt enkelt.

Några riktigt fina låtar finns dock på plattan, exempelvis titelspåret ”Everything Remains As It Never Was”, ”Quot The Raven” och ”The Liminal Passage”; varav den sistnämnda, ett litet mysigt ”outro”,  är ett grymt vackert litet stycke musik.

Tobias Blixt

Sister Sin ”True sound of the underground” (AOR Heaven/Sound Pollution)

Det här är en av få grupper jag följt med intresse sedan tiden då de fortfarande bara hade demolåtar att visa upp, och jag vet vid det här laget att Sister Sin är lika med kvalitet.

Förra albumet Switchblade Serenades var riktigt bra, men de vek av lite från linjen de gick efter i sina demolåtar vilket enligt mig var fel väg att gå. De borde fortsatt i gammal stil.

I och med debuten Switchblade Serenades så satte de ner ena foten på de etablerade rockstjärnornas mark. Med True Sound Of The Underground har de tagit ännu ett kliv in och är det något svenskt metalband som jag i dagens läge spår en lysande framtid för så är det Sister Sin.

En stor del av framgångarna beror förstås på Liv, bandets alltid lika energiska och karismatiska front-kvinna. Hon har en röst som passar musiken perfekt och hon ger med sin unika stil liv åt varje låt.  Tillsammans med resten av bandet som även de gör ett perfekt jobb på skivan så blir det ren magi när de spelar. Det känns hårdare och råare än Switchblade Serenades och det är jag glad för, men för mig tänder det inte till så där härligt som jag vet att de kan få mig till att göra.

Men jag rekomenderar ändå ett köp för alla som gillade debuten. Bandet har höjt sig på flera punkter och jag hoppas och tror på många grymma utgivningar i framtiden.

Några favoritspår är: partylåten ”Outrage” och Ingemar Johansson-hyllningen ”Beat ém Down”.

Tobias Blixt