nyaskivor.se

Chris Duarte ”Infinite Energy” (Provogue/Border)

Chris Duarte bördig från St. Antonio (Texas) började sin karriär som så många
andra med otaliga spelningar på allehanda pubar och lokaler. Vid 16 års ålder
var han redan en etablerad artist och det långt innan han själv var berättigad
att nyttja dryckerna som stod uppställda bakom bardisken.

Jag har haft ögonen på Chris Duarte ända sedan debuten med Texas Sugar/Strat
Magik (1994). Det var en skiva som träffade mitt i Bullseye. Duarte kändes som
en värdig om än inte ersättare så åtminstone efterträdare till Steve Ray Vaughan
som så tragiskt gick bort i helikopterolyckan 1990.

Infinite Energy bjuder på en varierande mylla av blues även om inriktningen vid
några tillfällen ändras, irrar iväg och försvinner in i snårskogen med andra mål
i siktet.

Hästen är sadlad och en Winchester – geväret som vann vilda västern – är tryggt
nerstoppad i högra sidofacket. Det är dags att jaga tvättbjörn. Första spåret ”
Ridin’” hoppar igång med en rejäl hästspark och man skulle kunna tro att Johnny
Winter sitter vid tömmarna på den vilt galopperande Mustangen. Influenserna är
inte at ta miste på.

”City Life Blues” och ”Sundown Blues” är två tunga spår med rätt adelsmärke. Med
grundplåtar härstammande från Jimi Hendrix och ett eget briljant gitarrspel
kommer man långt. Rytmsektionen ombesörjs av Matt Stallard på bas och Chris
Bourroghs vid trummorna. En trio är självfallet allt som behövs.

Långa ekvilibristiska gitarrövningar bjuds det på i ‘Killing Time’ och ‘Purple
Gloaming’. Duarte har lärt sig alla tricks under resans gång och jag är
övertygad om att en presentation på scen hade varit klart givande för att inte
säga övermäktig.

‘My Heart Don’t Want To Let You Go’ ger sig ut i soul-träsket där Marvin Gaye’s
ande håller ett vakande öga på de ofrälsta som sitter fast i kvicksanden. En
helt onödig utflykt, som absolut inte helgar medlen utan bara väcker ont blod.

Att bege sig in i Jazz fusion – labyrinten med ‘Hamra St’ var även det dömt att
misslyckas. Möjligheten att träffa på Miles Davis i slutänden är som bekant ett
hopplöst företag i en värld där kampen för evigt är förlorad. Däremot är risken
att gå vilse överhängande stor.

Duarte gör rätt i att bli vid sin läst och förbli den bluesman och Texas Ranger
han är utsedd till. Han måste förtjäna sina sporrar ärligt och inte ge sig ut på
planlöst kringflackande strövtåg och därmed kanske rent av sluta sina dagar som
en utarmad Rodeo Clown.

Thomas Claesson

Gov’t Mule ”Mulennium” (Provogue/Border)

                                     Spotify

Det finns datum i historien som aldrig glöms. Var och en som har upplevt den 3:e
september 1967, den 28 februari 1986 eller den 31 december 1999 har mycket lätt
att redogöra för vad som gjordes just de dagarna. 
 
Vid millenniumskiftet befann jag mig själv i en liten stad i Sverige. Vi kan
kalla staden Kristinehamn.

Dimman låg tät den natten. Då menar jag inte den själsliga eller kroppsliga
dimman utan Moder jords dimma från naturen. Fyrverkeriet stod uppställt på Norra
Torget och tolvslaget närmade sig. Raketer för tiotusen och åter tiotusentals
kronor briserade i skyn. Ingen såg raketerna när de exploderade i dimman.

Dova knallar hördes milsvitt. Karl den XII:e måste ha upplevt något liknande
under sina fälttåg i Polen, där mörsare med jämna intervall fyrade av sina
salvor i krökta banor mot skyn. Nu hördes dånet i en liten stad i Sverige. Vi
kan kalla staden Kristinehamn.

I en annan del av världen var det ännu sex timmar kvar till tolvslaget. Roxy-
Teatern i Atlanta (Georgia) förbereddes som värst, då Gov’t Mule skulle spela
senare på kvällen. Read the rest of this entry →

White Widdow ”White Widdow” (AOR Heaven/Sound Pollution)

 
 
Hemmahörande i Melbourne Australien presenterar White Widdow sin musik som mjuk melodisk keyboard-baserad rock. Gruppen har förebilder hos band som Survivor, Dokken och Danger Danger. För den som förespråkar den typen av ideal så uppfylls säkert kraven om inte till fullo så åtminstone delvis. Det betyder med andra ord att inga överraskningar är att vänta.
 
Det är inte värt besväret att att försöka leta upp en hitlåt likt Survivor’s ‘Eye Of The Tiger’ (1982) för något sådant existerar inte. Det känns å andra sidan som en stelbent känguru som så vitt jag kan se inte bär på något i pungen. Endast torr ökensand virvlar runt på den vidsträckta savannen och de vaksamma arborginerna står handfallna och tittar på.
 
Genom öppningsspåret ‘Tokio Rain’  förs man direkt tillbaks tre decennier och landar helt sonika på åttitalet. ‘Broken Hearts Won’t Last Forever’ tar över stafettpinnen och följer metodiskt den inslagna vägen. Jag antar att man kan leva med dessa två sånger. Med ‘Don’t Fail Me Now’  är däremot gränsen passerad och de långväga gästernas beteende blir likt gosedjur som rör sig i slowmotion.  
 
Den något tyngre ‘Cross To Bare’ tillför inte mycket till samlingen. Keyboard-ledda ‘Spirit of Fire’ väcker trots allt ett visst intresse och det är anmärkningsvärt i det här sammanhanget. ‘Shadows Of Love’ och den avslutande ‘Fire & Ice’ har en del fina gitarrslingor, men lämnar för övrigt inget bevarat intryck efter sig.
 
Jag har lyssnat på skivan under de mest skiftande sinnesstämningarna, men det krävs mycket mer än så här för att musiken skall påverka det mentala. Den sticker helt enkelt inte ut från mängden utan blir så anonym och närmast osynlig att intresset smälter likt snön en solig vårdag. I hopp om en uppföljare som kan pumpa igång adrenalinet bättre slänger jag på måfå några mynt i önskebrunnen. Jag hör aldrig att dom landar.
 
Thomas Claesson

Bangalore Choir ”Cadence” (AOR Heaven/Sound Pollution)

Oftast ger skivomslaget en relevant bild av musiken den döljer. Undantag från den regeln finns dock och Banglalore Choir’s ‘Cadence’ är ett tydligt exempel. Några porträtterade splatterfigurer behöver inte alltid betyda ond bråd svart metal död. I det här fallet handlar det i stället om rak hårdrock utan omsvep.
 
Åtskilliga år har passerat sedan debutalbumet ‘On Target’ släpptes (1992) och man blir abrupt påmind om att tiden aldrig väntar på någon. Ett förträffligt album vid sin tid, men tyvärr fel tajmat då grungen obevekligt knackade på dörren.
 
Nu tar forne Accept sångaren David Reece nya tag och gottgör alla de förlorade åren. Med sig har han gitarristen Curt Michell som är den andre kvarvarande originalmedlemmen. Skaran fylls ut av holländske trummisen Hans i’nt Zandt (Coopers Inc.), bassisten Danny Greenberg och gitarristen Andy Sushmil (U.D.O.). Scenen är riggad, släpp in bandet. Låt oss få höra lite melodisk rock.
 
Inledningsspåret ‘Power Tripping’ visar var blocken skall stå på stapelbädden. Inget tjafs, inget nonsens utan bara klara direktiv förmedlade från Reece. Fint samspel och de passande takterna utan förskoning. ‘Martyr’ hakar på i samma anda. Uttrycksfulla gitarrer ger de rätta vibrationerna.
 
Mina favoriter blir snart utgestaltade i form av ‘Survival Of The Fittest’, ‘Heart Attack & Wine’ och ‘Spirits Too They Bleed’. De tre låtarna har tydliga drag åt Whitesnake med allt vad det innebär. 10–poängare i sin karaktär med klassiska riff, väletablerad rockröst och en perfekt rytm.
 
Det finns egentligen ingen svacka på albumet. Det här bandet vet vad som gäller och de gör det bra. Välbalanserade solida rocksånger presenterade med ackuratess. Den andra flodvågen tog sin tid, men den var värd att vänta på.
 
Mina farhågor att ett omslag som kunde varit ämnat för ‘Left 4 Dead’ skulle innebära dödansarmusik var helt obefogade. De här grabbarna var allt annat än odöda.
 
Thomas Claesson
 
Fotnot : ‘Left 4 Dead’ är ett dataspel som går ut på att döda så många Zombies som möjligt.

Michael Bormann ”Different” (AOR Heaven/Sound Pollution)

Michael Bormann är en tysk sångare som har ett förflutet i Jaded Heart. Historien kanske borde nog ha stannat där . Melodisk rock är normalt ett ämne som är värt att ägna tid åt. Jag har genom årtionden åtnjutit det mesta i dess väg. Bormann sjunger dock på ett tillgjort, tafatt sätt som gör att man blir bragd ur fattningen. Det är så mjukt och mjäkigt att hälften kunde vara nog.   
 
Öppningsspåret ‘Life Is Miracle’ känns som om en uppercut som träffar rätt i solarplexus. När man vaknar upp hoppas man att det var en synvilla. Dom takterna vill man inte höra, var man än är i världen.
 
‘To The Top’ är en rak höger som lämnar en blåtira på ena ögat. Man är tvungen att hänga på repet för att över huvud taget klara av den smällen. Låg pondus med näst intill ingen självkritik.
 
Jag ger ett riktat knockoutslag mot Bormanns panna och vrålar ut min förtvivlan. Var är känslan ? Var är själen ? Var är det tyska undret ?
 
‘Who Really Wants To Get Older’ är så erbarmlig att coachen äntligen kastar in handduken. Tack för att man får gå mot ringhörnan och längta någon annanstans.
 
‘My Favorite Time’ gör att stolen slutligen dras fram och allting  gudskelov är över. Lågvattenmärket är satt och handskarna knyts upp. De tomma luftslagen är ett minne blott, men har man otur så kanske man får se en repris på storbildsskärmen.
 
Om detta är A.O.R-himlen, så vill jag inte vara där utan hellre brinna i helvetet.
 
För att rensa luften griper jag efter den ultimata räddningen. Mitt värdefulla så kärt bibehållna exemplar av Captain Beefheart’s ‘Troat Mask Replica’, som med lätta fingrar vördsamt läggs på skivtallriken och vips är den frid tillbaka som är så viktig för balansen i kropp och själ.
 
‘No Way Out’ och sedermera på modersmålet ‘Was Mir Fehlt”, blir avskedssången där Michael tar farväl för denna gången. Skönt att slutet kom när man ändå var på väg hem trött och besviken. Det enda som snurrar i tankarna är följdfrågorna som kommer likt ett brev på posten – Wie gehts ? Scheisse ? och naturligtvis  Alles verloren !?
 
I slutpläderingen är det enda korrekta att citera den store tyske författaren Goethe från dennes ‘Weimar den unge Werthers lidande’ -  ”Ingenting är så förskräckligt och förödande som en handlingskraftig okunnighet”.

Thomas Claesson

Devon Allman’s Honeytribe ”Space Age Blues” (Provogue/Border)

Gitarristen och sångaren Devon Allman bildade Honeytribe tillsammans med basisten Goerge Potsos och trumslagaren Gabriel Strange redan 1999. Det tog ytterligare 7 år innan den första skivan ‘Torch’ såg dagens ljus år 2006.
 
Med intakt laguppställning släpps nu uppföljaren Space Age Blues. Devon måste under åren ha rört sig i kretsar med musiker inom vitt skilda områden. Här blandas det nämligen friskt mellan traditionell rock, blues, soul, funk och jazz. Inte den ultimata dukningen på ett smörgåsbord. Devon’s rika, djupa, barytonröst och tillika skarpa gitarrspel lyfter ändå skivan till nästa nivå på spiraltrappan.
 
Däremot kan jag inte i min vildaste fantasi förstå vad denna konceptskiva egentligen har för syfte. Är Devon ute på en resa i yttre rymden och detta är ett försöka att förena musiken med ett slags högre övernaturligt väsen? Det kan i så fall tyckas långsökt, för att inte säga rent ut flummigt.
 
Öppningsspåret ‘Could Get Dangerous’ hamnar någonstans i gränslandet mellan funk, soul och blues. Huey Lewis som väl får anses som en mycket jordnära person bidrar med behagligt varma toner från sitt munspel. Ett mycket dynamiskt och starkt spår i perfekt symbios med alla inblandade parter.
 
Sedan händer det ofattbara då en cover på Stevie Wonder’s ‘Sir Duke’ dyker upp på spår nr 4. Jag trodde för ett ögonblick att det var radion jag lyssnade på, men tyvärr så var inte fallet. Det var istället den mest felplacerade låten någonsin, någonstans. Hur kunde den passera genom filtret? Jag misstänker att rymdimperiet helt enkelt slog tillbaka och att ingen var förberedd på den kontringen.
 
‘Take Me To The Bridge’ är av det rätta virket. Här lägger Devon äntligen kraft bakom rösten och i sällskap med gitarren får även Wah-Wah pedalen visa framfötterna. Den här rocklåten med rötter från 70-talet bidrar i högsta grad till att Devon i alla fall får B+ i betyg. Man får aldrig glömma bort att det trots allt flyter blått blod i hans ådror, precis som det anstår en tronföljare.
 
Skivan avslutas med instrumentalt, psykedeliska Insh’Allah som med sitt fina gitarrspel till trots tyvärr inte bidrar med att få klarhet i universums uppkomst utan snarare väcker nya frågor.
 
Thomas Claesson
 
Kultfakta : Att Devon är son till legenden Gregg Allman råder det ingen tvekan om. Vem som är hans mor talas det dock inte så högt om. Det finns emellertid en uppsjö av fruar att välja i mellan. Gregg liksom Kung Henry den VIII:e har varit gift sex gånger. Klarlagt är i alla fall att Devon inte är son till megastjärnan Cher som Gregg var gift med under åren 1975-1979 (bröllopet gick av stapeln i Las Vegas). Deras gemensamma son heter Elijah.

Triumph ”Diamond Collection” (Frontiers/Cosmos)

Jag har alltid hävdat att det inte behövs mer än tre män för att bilda en fullgod rockgrupp.  Cream var föregångare och de banade vägen i slutet av 60-talet. Under de ljuva åren mellan 1976 och 1987 bevisade Triumph att den regeln likaväl kunde brukas under denna tidsepok. Tre begåvade musiker från Toronto gjorde sitt segertåg land och rike runt och ett mäkta imponerat avtryck i musikens historia sattes.
 
Diamond Collection är en utgåva med tio skivor som från början släpptes på pressad svart vinyl. Numera digitaliserade och på CD med bästa tänkbara ljud. Musikstilen spänner likt en regnbåge från progressiv rock (snuddande vid metal) via hårdrock, blues rock, arena rock till rent av klassiska stycken.
 
Rick Emmett (sång, gitarr), Michael Levine (bas, keyboard) och Gil Moore (sång, trummor)  förmedlar sitt musikarv utan att svikta. Vi vandrar i salar där ekon efter rockband som Boston, Journey, Styx och inte minst Rush har sin klara hemvist.
 
2010 utgavs Triumph’s greatest hits och där fanns de utvalda klassikerna representerade. Nu går vi ett steg längre och hela livsverket släpps under samlingen Diamond Collection. En skattkista av låtar står helt öppen för utforskning och det finns mycket mera att hämta än man kan ana. 
 
In the Beginning (1976) som av någon oförklarlig anledning till en början endast släpptes i Kanada under det självbetitlade namnet Triumph. Förvirrande och oförklarligt då en sådan raritet inte borde hållas bakom bevakade gränser. Skivan är inte alls en oslipad diamant utan snarare ett av de bästa debutalbum som någonsin släppts.
 
Här finns några riktiga rock-dräpare i form av ’24 Hours A Day’ och ‘What’s Another Day of Rock and Roll’ som med sin massiva frenesi ger stora sprickor i alla uppbyggda skyddsmurar. Avslutningen med ‘Let Me Get Next To You’ som för övrigt inte är långt efter Led Zeppelin’s ‘Rock and Roll’ (IV) samt det formidabla, symfoniskt progressiva eposet ‘Blinding Light Show / Moonshine’ hade i sig själv räckt för att motivera albumet inför en 12-manna jury.
 
Rock n’ Roll Machine (1977) var som en förlängd arm av debutalbumet och minnesvärda rockhits levererades med eftertryck. Nu introducerades äntligen den stora världen (läs USA) i vad som var på gång uppe från det stora landet i norr.
 
”Takes Time” är en riktig party låt som stampar igång skivan med en riktig kick start. ”Little Texas Shaker” får tankarna att vändas mot Bachman Turner Overdrive vilket i sig är en acceptabel förebild. I ”Rocky Mountain Way” är bluesrocken obeskrivligt bra vitaliserad och kompositören Joe Walsh har all anledning att vara nöjd med det framförandet.
 
Just A Game (1979) blev bandets genombrott och man började så smått nå ut till den breda massan.
 
‘Lay It On The Line’ trollband den nyväckta åskådarskaran och även till yttermera ‘Hold On’ som i all ära bara var steget bakom. Min fyr svepte dock likt det onda ögat och fastnade på den ultimata bluesängeln ‘Young Enough To Cry’ som visade att Triumph var helt införstådda i grundvalarna till all rockmusik. Den näpna ‘Suitcase Blues’ med akustiska förtecken lugnar till slut ner skivan som i övrigt är översållad med massiva rockriff.
 
Progressions of Power (1980) är min personliga favorit trots att den innehåller ett litet klavertramp. ‘Take My Heart’ är tyvärr ett hack i den annars så brant stigande logaritmiska kurvan. Alldeles för mjäkig och muzak-orienterad och därmed helt felplacerad i en annars så övertygande platta.
 
Skivan brakar loss i ett rasande tempo med ‘I Live For The Weekend’. Det är en låt med mycket energi och den tar i praktiken med sig allt i sin väg. Under resans gång följs den upp med andra hårdrockande titlar som t.ex. den självförklarande ‘Tear The Roof Of’,  tungt trippande ‘Nature’s Child’ och den absoluta motpolen till Bee Gees dito  ‘Women In Love’. Slutligen  drar ‘Hard Road’ igång och den besitter hela spektret av gitarr, keyboard och flerstämmig sång pretentiöst utlagd på en persisk matta med bas och trummor.
 
Allied Forces (1981) är den mest kända skivan och ger frånsett de rena rama kioskvältarna – ‘Magic Power’,’ Allied Forces’ och självfallet ‘Fight the Good Fight’ – en hel del annat att förkovra sig med.
 
Öppningsspåret ‘Fool For Your Love’ med de lite hårdare takterna ger Moore’s röst den rättvisa den så väl förtjänar. Följs upp med tuffa gitarriff som lägger sig som bomull runt hjärtat. Vacker stämsång och akustiska förtecken gör ‘Ordinary Man’ inledningsvis mycket behaglig och den senare förvandlingen med briserande elektriska toner är inget annat än tydliga kännetecken på en bra rocklåt. 
 
Never Surrender (1982) ger en anda av historiska vingslag redan med inflikningen av Ronald Reagans brandtal på ‘To Much Thinking’. Betydelsefullt spår med djup innebörd. ‘Battle Cry’ är ett pampigt, hårt pådrivande paradnummer med en suggestivt medryckande dragningskraft. Svår att motstå, hänförande i sin utformning.
 
Att titellåten  ‘Never Surrender’ redan är en milstolpe bland de klassiska verken står klart inte bara på grund av det musikaliska framförandet utan även tack vare den minnesvärda textremsan ‘Thirty golden pieces for the Judas kiss , what’s a nice boy doin’ in a place like this’. Förstärker intrycket markant och ger ett skimmer av eftertankens kranka blekhet.
 
Thunder Seven (1984) river igång med ‘Spellbound’ och vindstyrkan ligger på höga Beaufort redan innan man har funnit sig till rätta och sansat sina sinnen. ‘Time Goes By’ driver på stormen med full kraft och det progressiva vindögat fångas upp än en gång.
 
‘Stranger In  A Strange Land’ blommar ut som en oskyldig ros med pulserande erotiskt laddade basgångar, känslomättat fulländade trumattacker, ekvilibristiska gitarrutflykter och dessutom en sång som svävar högt över allt, likt en helig ande.
 
Stages (1985) visar att de tre budbärarna trivdes bra på scenen. Här på live-skivan tas svängarna ut rejält och det märks inte minst på inledningsspåret ‘When The Light Goes Out’. Långa yviga versioner gör att obligatoriska ‘Rock And Roll Machine’ landar på drygt tio minuter.
 
Den spektakulär lasershowen bidrog säkert till att lyfta  ‘A World Of Fantasy’ och ‘Fight The Good Fight’ till ytterligare en dimension.
 
The Sport of Kings (1986) är fylld av solida rocksånger. Starka mid-tempo låtar avlöser varandra. Först ut är ”What Rules My Heart’ där Moore’s distinkta röst effektivt backas upp av Emmet’s ljuva stämma och gnistrande gitarrövningar. Därefter skiftas solosången till Emmett’s favör och den passionerat eftertänksamma ‘If Only’ blir fulländad med symfoniska keyboards och pålagda gitarrslingor.
 
Triumph’s signum på samtliga album är att lägga in ett litet klassiskt instrumentalt stycke. Det finns även här. ‘Embrujo’ med den spanska gitarrskolans alla kännetecken gör att man för ett tag blir alldeles mållös. Med ‘Play With Fire’ som är den tuffaste låten på skivan återfås medvetandet. Ett hårt drivet tempostarkt verk med som alltid förbluffande sång.
 
Surveillance (1987) är ett värdigt album att avsluta en era i musikhistorien. Melodiskt vackert utformade tongångar framförda av briljanta musiker likt en metamorfos i rörelse.
 
‘Headed For Nowhere’  är den klart lysande stjärnan och här dueller Steve Morse – som en sann inbjuden gäst – med Emmet i ett skimrande sanslöst vågspel. Musikens tema för tankarna till i salig åminnelse Gary Moore och dennes irländska fälttåg som så sorgligt är över. 
 
Finalen med ‘Let The Light (Shine On Me)’ där Emmett med sin ljusa, höga stämma frustrerande sjunger ut sin desperation är överväldigande. Det här är det sista som hörs från Triumph och man vill bara att melodin ska hänga kvar i luften för evigt.
 
När det gäller bedömningen så lägger jag i den ena vågskålen nio stycken kanadensisk silver-dollars nästan snurrande på högkant. Den musikaliska begåvningen med den stora spridningen av geniala rockteman och dessutom två bra sångare därav en bländande gitarrist är mycket svårt att motstå. Den andra vågskålen som står högt i skyn är så gott som helt tom frånsett några alltför utslätade radio anpassade sockersöta pop ballader.
 
Men sagan slutade inte riktigt här. Jag tillhör den lyckligt lottade skaran som fick bevittna Triumph’s återförening på Sweden Rock Festival 2008. De tre musketörerna som dagen till ära var iklädda löst hängande fotbollsskjortor gjorde inget större väsen av att de hade allas blickar riktade mot sig. De klassiska låtarna serverades på silverbricka, om än inte med den knivskarpa träffytan som när det begav sig för över tjugofem år sedan. Den starka övertygelsen och järnviljan hos de gudabenådade fullblodsproffsen gick det dock inte att ta miste på. Ett av 80-talets bättre liveband hade presenterat sig och det med bravur.
 
Finns det händelsevis några belackare som tycker att 5 timmars musik i de okrönta arena-rockarna Triumph’s anda känns för mycket ? Då finns det en aptitretare som öppnar alla lås och kan vara den väckarklocka som krävs. Det tar mindre än två minuter (1:53) av all dyrbar tid att stanna till, prioritera och lyssna på det tyngsta introt i modern tid – Overture (Procession) – från Never Surrender. Om armarna blir alldeles knottriga av gåshud, så är det inget att oroa sig för. Det är en naturlig reaktion.
 
Jag är övertygad om att kistlocket kommer att öppnas och åskådliggöra den omfattande låtskatten i sin fulla prakt. Den oinvigde är nu endast ett fåtal andetag från triumfens ögonblick.
 
Thomas Claesson

Los Lobos ”Tin Can Trust” (Proper/Playground)

De distinkta gentlemännen Los Lobos från Kalifornien beträder än en gång sitt
podium. Drygt fyra års väntan är äntligen över. Inte mycket har egentligen
ändrat sig sedan föregångaren ”The Town And The City” (2006). Den coola
kompetenta auktoriteten genomsyrar fortfarande hela konceptet. De fem musikerna
levererar ännu en lågmäld, tillbakalutad helt lysande platta. 

”How Will The Wolf Survive ?” var frågan som ställdes på genombrottsskivan 1984.
Steve Berlin (sax, keyboards) anslöt sig vid den tidpunkten till de fyras gäng
som sedan 1973 hade utgjorts av Cesar Rosas (gitarr, sång), David Hidalgo
(gitarr, fiol, dragspel, sång), Louie Perez (gitarr, trummor, sång) samt Conrad
Lozano (bas, sång). De latino klingande namnen och den instrumentala sättningen
bidrar till att musiken hamnar i facket där root/blues-rock och tex-mex har sitt
härbärge.

Över trettio år har passerat sedan gruppens långa vandring längs den vindpinade
vägen började. Under resans gång har det bildats ett sammansvetsat gäng med en
gedigen väl inarbetad historia i sin packsäck. Inspirationen och skapandekraften
är vitalare än någonsin. Det är fascinerande då det egentligen bara handlar om
ett band från östra L.A.

”Yo Canto” och ”Mujer Ingrata” personifierar två spanskspråkiga stopp längs
sträckan. Den latinamerikanska musiken är en viktig ingrediens i Los Lobos
värld. Ett livets blod och den puls man vaknar och somnar till.

”West L.A. Fadeaway” återupplivar minnen från det förflutna om än i en nydanande
tappning. I klass med originalet som komponerades av radarparet Garcia/Hunter
och ursprungligen framförd på Grateful Dead’s ”In The Dark” (1987). Även det ett
karismatiskt kultband som var helt opåverkade av den allmänna opinionen och
följaktligen körde sitt eget race vart än vindarna blåste ifrån.
 
”The Lady And The Rose” och ”Jupiter Or The Moon” har med sin lättsamma energi
och det naturliga flödet en oemotståndlig dragningskraft. Ögonblick under total
avslappning i en atmosfär där alla bekymmer trots allt har en ljusare framsida.

Att Los Lobos hade en större hit med ”La Bamba” för si så där femton år sedan
kan säkert gemene man efter viss påstötning erinra sig. Nu liksom då förmedlar
de fulländade ambassadörer Los Lobos vanliga människors livsöden om än i en
betydligt djupare musikalisk mångfald. ”Burn It Down” är ett utmärkt exempel på
detta.

Det här är ingen skiva man plockar fram när det är dags för party hela natten.
Vill man däremot ha lite egen kvalitetstid och sjunka in i en annan dimension så
är den här musiken rätt medicin. Det enda sällskap man möjligen skulle kunna
tänka sig är en avkyld Corona med en perfekt tillskuren limeskiva. 

Thomas Claesson

Poison Sun ”Virtual Sin” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Nere från den mekaniska musikverkstaden i Stuttgart hörs stångjärnshammarens
dova, ödesmättade slag. Herman Frank och hans bundsförvanter arbetar fram den 10
- spåriga metallskivan som enligt tysk ingenjörskonst har den hårdast tänkbara
präglingen.  

Herr Frank är en aktad gitarrist och en av nyckelpersonerna i den tyska metal -
familjen. Han var i allra högsta grad tongivande i forna Accept och sedermera
även i dess pånyttfödelse (Blood Of The Nations – 2010). Även den hårdrockande
solida soloskivan ”Loyal To None” (2009) måste i detta sammanhang nämnas som en
milstolpe. Poison Sun får anses som ett sidoprojekt och ett utmärkt tillfälle
att introducera den äkta hälften och tillika sångerskan – Frau Martina.      

Skivans första fyra spår åtgår till att utföra den mödosamma kontrollen av CD:ns
hållfasthet. Först på femte spåret är pressningen klar och godkänd. Herman vevar
igång ”Killer” som inte är något annat än ett bevis på taktfast, tung, tyskt
metal. Även påföljande ”Princess” och ”Phobia” cementerar det tyska undret med
dess rytmiska skrammel av toner.

Martina Frank kunde mycket väl vara syster till vår egen kära metal – Mormor
Doro, med ett förflutet som dragon lady i Warlock från Düsseldorf (vilket ingen
kalenderbitare bör glömma). Det är trots allt märkligt att deras röster
sammanfaller så makalöst likvärdigt. Dova, raspiga, hesa och nästan grabbiga
röster är tydligen ett signum för tyska kvinnliga vokalister. Är det rentav så
att kan finnas ett hypotetiskt, gemensamt intresse för Jever eller rentav
Jägermeister vilket gör deras röster unika? Eller är det till tjyvens och sist
bara ett utslag av en massa jävlar anamma som frodas i deras musikaliska ådror
och yppar sig så markant?   

Titellåten ”Virtual Sin” lämnar ingen pardon. Martina stegar fram i sin svarta
förpackning. Hon bär en måttbeställd Alcantara/läder kreation med inslag av
sidennappa och segelgarn levererad av anrika GmbH i Hamburg. Ett företag som för
övrigt är hovleverantör till Audi (säte i Ingolstadt). Allt detta matchat av
poser och svepande gitarriff utförda i ett mördande tempo. Toner som studsar
mellan väggarna i sin kamp att fullborda hela det vidsträckta partituret. 

Att en cover på Pointer Sister’s ”(I’m So) Exited” från 1982 smyger sig in mot
slutet kan inte tolkas på något annat vis än att det trots allt finns ett visst
sinne för humor. Eller är det rentav så att detta är början till en ny schlager
- metal epok? 
 
Likt en svart svan som lyfter från den stilla dammen och följsamt doppar sina
vingspetsar i den mörka vattenytan svävar Martina förbi i slutnumret medans hon
fridsamt framför den obligatoriska balladen i form av ”Forever”. En till synes
vacker, vemodig och värdig avslutning på ett i det stora hela gediget hantverk.
Ett band från södra Tyskland har härmed satt sina bomärken så långt ifrån
hornblåsare och bompa-bompa som det över huvud taget går att komma. Väl är väl
det.   

Thomas Claesson

Fotnot: Lederhosen = läderbyxor

Popa Chubby ”The Fight Is On” (Provogue/Border)

                               Spotify

Vad är det som gör en 120 kilo tung flintskallig New York-bo så fantastiskt
härlig och alldeles, alldeles underbar? Kan det vara all den pondus som strålar
ut från den skräddarsydda skinnvästen iskuren på den välmatade överkroppen?
Eller kanske de kraftfulla armarna – med alla tatueringar och dess mångfald av
innebörd – som avslutas med de knubbiga men ack så känsliga fingrarna?

Nja, ingenting av detta är egentligen den springande punkten. Det är nämligen
bara en ynka pytteliten detalj som gör denna storväxta man så oerhört
fängslande. Det var inte på något sätt överraskande att barnmorskan vid födseln
fick ögon som var större än tefat. Docenter, vetenskapsmän och allmänt lärde män
har därefter slitits mellan hopp och förtvivlan i sin iver att lösa den
förbryllande gåtan. Ännu till dags dato är och förblir detta ett mysterium. Popa
Chubby var nämligen född med en gitarr på magen.

Popa Chubby alias Ted Horowitz såg dagens ljus en glänsande vårdag 1960. Redan
tidigt stod det klart att han var den utvalde. Han var kallad till jordelivet
för att spela vit elektrisk blues med tunga influenser av rock och ingenting,
absolut ingenting annat.

Sedan debutskivan 1994, ”It’s Chubby Time” har en jämn, fin leverans av plattor
passerat i revy. De som sticker ut mest är ”One Million Broken Guitars” (1998) ,
”The Good The Bad And The Chubby ”(2003) samt den makalösa ”Electric Chubbyland
Plays Jimi Hendrix” (2006).   

Idel ädel guldkorn vaskas fram på den fullmatade och kanske tuffaste skivan
hittills – ”The Fight Is On”. Titlar som ”We Got Some Rocking To Do” och ”Rock &
Roll Is My Religion” talar sitt tydliga språk. En Gibson Les Paul gör
fortfarande underverk även om (eller tack vare att) den är nersliten av ringar,
kedjor, klockor, naglar och allehanda tillhyggen. Det finns förmodligen inte
heller något vackrare än en Vintage-gitarr som pryder en välmående, kraftfull
ölmage.

När ”Wicked Wanda” trippar fram längs boulevarden är alla lyktstolpar
högriskobjekt. Att vända sig om vid fel tillfälle kan ge en obehaglig
överraskning och inte alls den njutning som var avsedd från början.  Samma
trevliga taktfasta toner strömmar ut i ”Locked In A Memory” där fingrarna
arbetar likt vingslagen på en kolibri och inte lämnar en oberörd plats på
gitarrhalsen.

Att luras in villfarelsen att Poppa Chubby skriver enkla. banala texter till
sina melodier vore ett justitiemord. Vi bevittnar den raka motsatsen, då
samhället och dess beslutsfattare i allra högsta grad förebrås med underfundiga
sammansättningar av textremsor utarbetade med spetskompetens. Det skrivna ordet
sammanfaller idealiskt med de medryckande sångerna som t.ex. i ”It’s over” som
känns som skivans höjdpunkt. Under den här rocklåten går först högerbenet igång
med en förvånansvärd taktfasthet men vänsterbenet är inte sent med att haka på.
Sensmoralen blir att det aldrig är över förrän den tjocka damen har sjungit. I
det här fallet är damen dock förtäckt och yttermera personifierad av självaste
mr. Chubby. 

Som om inte detta vore nog så avslutas kapitlet Chubby denna gången med en äkta
live version på Motorhead’s ”Ace of Spades”. Ibland är det tillåtet att ta ut
svängarna eller hur?

Detta är en skiva för alla Jimi Hendrix fans. Det är bara ett problem. Tanken
leker oupphörligen med att det här rentav är ett strå vassare. I alla fall för
att vara en högerhänt gitarrist så kan den gode Chubby bättre än någon annan
levande sin blues och mer därtill.

När skyskraporna i Bronx sträcker sig efter himlen hörs toner nere från
källarvalven där endast de kulturella finsmakarna befinner sig. Här hörsammas
toner från en mogul som man skulle kunna tro härskar genom söndring. Nu är det
egentligen inte så komplicerat. Det är i själva verket bara så att ”The Fight Is
On”.  

Thomas Claesson

Kultfakta: Själva namnet Popa Chubby är en lek med det idiomatiska slanget ”pop
a chubby” vilket innebär att få erektion.