nyaskivor.se

James Blunt ”Some kind of trouble” (Atlantic/Warner)

James Blunt delade världen när han 2004 släppte skivan Back to Bedlam med singlarna Goodbye my Lover och You’re Beautiful. Antingen älskade man honom eller så hatade man honom. Jag älskade honom i smyg. Inför denna skiva ställer jag mig likgiltig. Jag skulle inte köpa låtarna, men inte heller byta låt om de skulle spelas. Mest av den anledningen att skivan är intetsägande. Den väcker inga känslor, varken bra eller dåliga, hos mig. Jag orkar inte bryr mig helt enkelt.

Det är tråkig radiopop som inte tjänar på James speciella röst. Snarare tvärtom. Hans röst gnäller sönder högtalarna. Från första skivans melankoli har han gått till klämkäck mjukpop som tråkar ut mig.  Skivans samtliga låtar låter likadant. Förutom den sönderspelade Stay The Night. Det finns ingenting nytt med skivan, allt har jag hört förut. Det är verkligen synd.

James Blunts unika röst borde kunna göra underverk med musik, men ingenting händer. Jag blir uttråkad. Kan tänkas ha det i bakgrunden när jag fokuserar på annat. Det är en välproducerad skiva med mjukpop, så jag kan förstå andras eventuella gillande. Den faller bara inte mig i smaken. Alls.

Sophia Lönnergård

Tove Styrke ”Tove Styrke” (Epic/Sony)

Jag minns den lilla tjejen från Idol 2009 som fick mitt hjärta att smälta. Vem hejade inte på henne? Nu släpper hon sitt debutalbum och blir hyllad över hela världen. New York Post listar henne som en av tio artister man bör hålla ögonen på kommande år och jämför henne med Robyn.

Visst är det mycket Robyninfuenser på plattan, men mest Tove. Det är pop, dans, elektroniskt, modernt och stort. Singeln White Light Moment är helt fantastiskt bra och det kommer inte vara en enda dj som inte spelar den för att fylla dansgolven runt om i landet. I sällskap har den ytterligare tio låtar som får kroppen att gunga och ansiktet att le. Det är med enkla musikaliska knep skivan skapats och det är det som gör den så bra.

Jag längtar till lördag natt då jag ska stå och svettas på ett dansgolv med Tove pulserande ur högtalarna. Tills dess blir det dans framför spegeln i raggsockarna, för jag kan varken sluta lyssna eller dansa.

Sophia Lönnergård

Kings Of Leon ”Come around sundown” (RCA/Sony)

Come around sundown är Kings of Leons femte, och kanske bästa skiva tillsammans. Från första skivan Youth and Young Manhood har de utvecklats – som sig bör – väldigt mycket. Bröderna Caleb, Jared och Nathan Followill med sin kusin Matthew har blivit ett band i världsklass, vilket märktes redan på fjärde skivan Only by the Night, då deras stora genombrott skedde.

Skivan är fylld av lugn melodisk rock med influenser från allt mellan country och 50-tal. De olika influenserna gör varje låt till en upplevelse i sig, men ingen låt spårar ur utan det hörs att det är Kings of Leon som gör musiken. Jag tror inte det går att misslyckas med de förutsättningar bandet har. Raspet i rösten, små musikaliska knep och de öppna, ärliga texterna.

Det finns inte en enda låt på skivan som inte är värd att lyssna på. Alla låtar är riktigt bra både text, musik och sångmässigt. Det är en jämn skiva med mycket hög kvalitet. Jag identifierar inga hitar som Sex on Fire och Use Somebody, men det tror jag å andra sidan inte hade gjort skivan bättre. Den är så bra som den kan bli och jag skulle rekommendera mina vänner att köpa skivan. Mina favoriter på skivan är Mi Amigo och Beach Side.

Sophia Lönnergård

Jason Castro ”Jason Castro” (Atlantic/Warner)

Tyvärr har jag – liksom många andra – fördomar mot American Idol. Jag tänker mediekåta, unga människor som sjunger mainstream pop för radio och nattklubbar. De har inget att säga till om musiken eller texten utan är små nickedockor i den stora musikbranschen. Jag hade fel. I alla fall i detta fall. Jason Castro uppfyller inte mina fördomar. Han är en singer/songwriter som är han ärlig mot sig själv, dock saknar jag lite originalitet och variation.

Det är nakna, personliga och känslosamma texter ackompanjerade av akustisk gitarr han ger oss på sitt debutalbum. Hans kärlek till musiken når lyssnaren, om man verkligen lyssnar. När musiken står på i bakgrunden lägger jag inte märke till den. Det är P4musik och jag är en P3 tjej. Vissa låtar är typisk radiopop, andra en amerikansk version av dansband och några är nakna visor om känslor. Det är ingen låt som står ut mer än någon annan.

Och så har vi covers. I American Idol, där Jason slutade trea, gjorde han både Over the rainbow och Hallelujah. Båda blev stor succé och sålde i mångfald på iTunes. Jag håller med köparna. Han gör låtarna riktigt bra. Hallelujah är en låt som är svår att göra och lätt att förstöra, jag får gåsgud över hela kroppen när jag hör Jasons version.

Sophia Lönnergård

Ed Harcourt ”Lustre” (Piano Wolf/Playground)

Efter fyra skivor och en best of vid 29-års ålder trodde många att Ed Harcourt var slut som soloartist. Han tog ett brejk men fokuserade på att skriva och producera ny musik. Nu är han, efter fyra års tystnad tillbaka. Lustre släpps på eget bolag och under de fyra åren som gått har Ed utvecklats otroligt mycket som artist.

Det är en mer mogen Ed, naken och utlämnande som vi hör på Lustre. Musiken är enklare och ljudet fylligare. De fyra, tysta åren har gjort att Eds kreativitet har flödat. Den musikaliska lekfullheten från debutalbumet Here be Monsters (2001) är tillbaka tiofalt. Sammansättningen av ljud får skivan att låta som musikalisk prosa och jag är åter förälskad i Ed.

Introt till A Secret Society fick mig att undra om låten verkligen hörde till skivan. Alla tvivel blåstes dock bort när refrängen fått mig på fall. Att välja en favorit på skivan är näst intill omöjligt. Låtarna har alla en hög kvalitet och känns precis lagom slarvigt välbearbetade. Det är en ombytlig skiva som passar till både fest, vardag och fredagsmyset i soffan.

Tystnaden som spreds när skivan var slut var ovanligt stilla, inte ens stadens ljud tränger längre in i lägenheten. Jag trycker på play igen och denna gång glömmer jag inte repeatknappen så jag kan dansa runt till Ed hela eftermiddagen.

Sophia Lönnergård

Fantastic People ”Fantastic Music For Fantastic People” (Fantastic Music/PLU)

Efter runda svängar 20 lyssningar har jag fortfarande inte bestämt mig om skivan. Jag har hört mycket förut i The Doors, Jerry Lee Lewis och Brolle Jr. The Fantastic People har tydliga influenser av andra artister, men sammansättningen känns ny. Inspirationen från det etablerade materialet blir till något nytt värt att lyssna på. Skivan i sig känns komplett med mycket variation låtarna emellan där varje låt tillför skivan något nytt och det är mycket som händer längs vägen mot slutet.

Musiken är bra, musikerna gör ett bra jobb, texterna är bra. Det som stör är sången. Klas Bohlins har en väldigt speciell röst och stundvis mycket dålig engelska. När The Greatest Show kommer igång vill jag helst stänga av. Mina favoriter på skivan är då han inte sjunger och jag kan njuta av musiken. Man Of The Century är den enda låten rösten inte stör utan kompletterar musiken. Antingen så älskar man eller så hatar man Klas speciella röst det är upp till lyssnaren, däremot skulle jag råda honom att träna på det engelska uttalet.

Fantastic Music For Fantastic People är en bra skiva, men tyvärr inte mycket mer än så. Det finns mycket potential till vad som hade kunnat vara en mycket bra skiva. Ett band som bildades sommaren 2009 och redan under hösten började inspelningarna av skivan, kanske hastade de lite väl mycket.

Sophia Lönnergård

Anna Kruse ”Lyckokatt” (Voices/Naxos/Triada)

När Anna Kruse återuppväcker Edith Södergrans skrivna ord med hjälp av musik kan det bara bli bra. Svenskdanska Anna har med en skör stril av känslor tonsatt den svenskfinska diktaren. Känslan som förföljer mig i samtliga spår är den nordiska naturen. Den svenska skogen blandas med spår av ett dekadent leverne där champangemingel har en viktig roll.

Med en röst lika vacker som Sofia Karlssons gör Anna Kruse en nästintill skrupelfri nordisk jazzskiva. Att tonsätta dikter utan att kompromissa med diktens enkelhet i det skrivna ordet är en svår uppgift. Anna lyfter Ediths ord med musik och låter de flyta fritt i symbios.

Trots en fantastisk röst till vackra ord vore Lyckokatt ingenting utan de briljanta musikerna samlade från Sverige, Danmark och Norge. De plockar fram en folklig nordisk klang till jazztonerna och ger skivan den känsla Ediths dikter förtjänar.

I sommar vill jag gå på champangemingel i skogen med gummistövlar på fötterna ackompanjerad av Anna Kruses Lyckokatt.

Sophia Lönnergård