nyaskivor.se

Stala & SO. ”It IS SO” (3rd Strike Music)

1997 bildades SO i de finländska skogarna men att det skulle dröja 14 år och 3 EP:s innan deras väldigt efterlängtade debutalbum kom ut kunde nog ingen räkna med. Men nu är det här. Är det då enligt förväntan?

SO är inte som andra band. De flesta andra kan man enkelt sätta en genre på – de är så och de är så, baserat på deras låtar. Det går inte med SO. De har en klick 80-talshårdrock i ”Shout”, en lite gypsyaktig rocklåt i ”She”, en tårdrypande ballad i ”Bye Bye”, grooviga beats i ”One Nite Stand” och lugn poprock i ”My Happy Day”… Hela skivan är som ett mixband, ingen låt är den andra lik. Jag antar att man kan kategorisera in albumet under rock, men en subgenre är inte att ens försöka sig på. Jag antar att det är detta Todd Tarantello syftar på när han säger att ”This Is THE SHOW BY SO.” i det kaxiga, men storslagna och cirkusliknande introt.

Skivan är uppdelad i två olika delar. Först ena halvan med gamla goda låtar från EP:sen och andra hälften med nytt material. Det som är lite synd på skivan är att det gamla materialet, som frontmannen Sampsa Astala rört om totalt med och arrangerat om, är helt solitt tillsammans med Melodifestivalslåten ”Pamela” - men att det nya materialet faller lite… platt. Det är inte riktigt det jag skulle definiera som SO. Det håller inte samma klass som det tidigare.

Ändå är det precis vad jag förväntade mig. Sampsa A. Stala (sångaren) är egentligen riktigt bra på att skriva låtar, dock tror jag att albumet blev lite påskyndat i och med släppet till Melodifestivalen. Om han hade fått lägga ner lika mycket tid på det nya materialet som han gjorde med det gamla, hade alltihop blivit ganska kick ass. Nu blev det helt okej. Med några riktiga guldkorn. Såklart.

Bäst: Lite tvedelad mellan den nya ”One Nite Stand” och min stora personliga favorit ”Shout”. Så får väl säga båda dessa! Sämst: Avslutningslåten ”E-Major”. Varför?

Sara Köhler

Lordi ”Babez for breakfast” (RCA/Sony)

Två år efter mästerverket ”Deadache” är Lordi tillbaka med sitt femte album, med det kitchiga namnet ”Babez For Breakfast”.  Hela albumet är som en reformation – håret har klippts och tuperats, skivan är rosa och antalet låtar som lutar åt det sexistiska hållet är ovanligt högt (för att vara Lordi det vill säga). Hur funkar det?

Det funkar riktigt jäkla bra. De har fortsatt med sin Terror på Elm Street tribute – med den skillnadfen att den här gången hyllar de Freddy Kruegers födelse, och om ni tänker efter – det var i den FEMTE Terror filmen man fick se Freddy födas. Det finns inte ett enda spår på skivan som är dåligt – nej, inte ens ”Amens Lament To Ra”, personligen tycker att den mer är ett intro till ”Loud And Loaded”.

Som jag sa i början är alltihop en reformation – låtarna är mer sexistiska ( i alla fall om man tänker efter lite!), låtarna är mjukare och har fått mer synth och ”körer” bakom sig. Ni vet, rätt typiskt 80-tal. Till och med titelspåret, som egentligen är lite råare, låter som någon man tagit direkt ifrån ett Mötley Crüe-album. Spår som ”This Is Heavy Metal” och “Give your Life To Rock n Roll” är rena hyllningar till hårdrocken själv, och dessutom medverkar Mark Slaughter (Slaughter, Vinnie Vincent Invasion) på ”Grannys Gone Crazy”.

Låt oss bara säga att det är en fullträff. Det här är ett mästerverk. Kanske låter det inte övertygande eftersom ”Deadache” också var det, men ”Babez” är snäppet bättre. Så här borde de fortsätta.

Bäst: Nonstop Nite
”Sämst”: Att de inte hade en mittposter i boken….

Sara Köhler

Katy Perry ”Teenage dream” (Virgin/EMI)

Katy Perry som nog till vardags är mest känd för låtar såsom ”Hot n Cold” och ”I Kissed A Girl” är tillbaks med sitt tredje album, ”Teenage Dreams”. Att debuten kom redan 2001 och endast bestod av kristna låtar är det nog inte alla som vet.

Med den vetskapen i bakhuvudet, att första albumet var kristet, så kan jag inte låta bli att le lite för mig själv då texterna den här gången är väldigt snuskiga av sig. Så pass att hon till och med fått en ”Parental Advisory”-stämpel på skivan. I de fall då de inte är alltför ”extrema” så är de väldigt tilltalande, i alla fall för någon i min ringa ålder om 19 år.

Albumnamnet ”Teenage Dreams” passar ganska bra in eftersom de flesta av texterna påminner en om de dilemman som finns i dagens tonåringars vardag. Ett undantag är såklart den kaxiga ”Peacock” som helt hänsynslöst ger en känga till alla killar som har sjungit om hur de vill att tjejer ska klä av sig och visa sig. För det är precis vad den låten handlar om, men nu är det killarnas tur.

Rent musikmässigt sett har hon blivit lite mer pop/rockigare än jag upplevde förra albumet, men jag tycker ändå att det bara har blivit bättre. Det känns som att det här ÄR Katy Perry. Ingen smörpop á la Britney Spears, utan lite… rockigare. Lite tATu över det hela, om ni minns dem.

Hela albumet går lite i stil med ”California Gurls” (som är den hittills mest kända singeln från albumet) MEN det blir bättre. Så gillar du den låten bör du definitivt inhandla albumet! Gillar du schalger (!!) skulle du nog också kunna njuta av det här!

Bäst: ”Hummingbird Heartbeat”

“Sämst”: “Fireworks”

Måste även passa på att säga att albumet nästan är ätbart. Hela skivan ser ut som en lollipopklubba med massor av bilder på bakverk. Dessutom kan man inte missa godisdoften som slog emot en när man öppnade konvolutet!!

Sara Köhler

Wig Wam ”Non stop rock’n'roll” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det var inte mindre än TRE hela år sen Wig Wam senast gav ut en ny platta (Live In Tokyo räknas inte här) och under dessa tre år har fansen, inklusive undertecknad, fått höra ”vi ska ge ut en ny skiva då och då och då, och åka på turné” och ”vår nya skiva heter ’Balls’ och den kommer då och då”. Men inget av detta stämde. MEN, nu ska vi inte vara sura, för nu har vi fått albumet, och med ett betydligt bättre namn än Balls; Non Stop Rock n Roll.

Alltså, jag hatar egentligen att säga att jag älskar skivan. Den är väldigt såhär, typisk Wig Wam (läs: Wig Wamania eran) men samtidigt har den mindre influenser av bland andra Gotthard (läs: All you Wanted), Danger Danger, Hardcore Superstar och även Cinderella (läs: C’mon everybody). Skivan är liksom, väldig glad! De har liksom de här lite hårdare catchy låtarna, men ändå ”sing along anthems” men de har ändå inte glömt att ta med de mysiga låtarna som man gärna lyssnar på när man varvar ner.

I övrigt så är skivan väldigt bra, och går nog hem hos de flesta hårdrocksfans – eller Glamrockfans, ni får definiera hur ni vill. En del influenser hörs tydligt, och en stor fråga: VEM sjunger i ”Still I’m Burning”?! För jag kan svära på att det inte är varken Flash eller Glam…

Bäst: C’mon Everybody och Still I’m Burning

Sämst: Chasing Rainbows – Varför ska de ha med en massa sjungande barn?!

Sara Köhler

Lady Gaga ”The Fame monster” (Interscope/Universal)

Det var för lite drygt ett år sen den som den numera världskända Lady GaGa släppte sitt debutalbum, The Fame, och låtar som ”Just Dance”, ”Pokerface”, ”Lovegame” och ”Eh Eh (Nothing Else I Can Say)” blev stora hits runtom. Nu släpper hon sin uppföljare, som egentligen är en nyutgåva av The Fame med 8 nya låtar (+ en extra?) och dessa nya låtar lystrar till albumnamnet ”The Fame Monster”.

Vid det har laget har väl ingen missat ”Bad Romance”, som är den inledande låten på skivan. Återigen slår hon igång skivan med en stor hit (The Fame började med Just Dance). På The Fame hade hon artister som Space Cowboy, Flo Rida och Colby Odonis som gästartister. Här är det ingen mindre än självaste Beyoncé som gör ett gästnummer på låten ”Telephone”.

De nya låtarna är inte så lika The Fame egentligen. De är mer i ”Bad Romance” stuk. Om The Fame var en liten flicka så är The Fame Monster en kaxig kvinna i 20 års åldern. Det är inte jättevarierat, utan det är hennes catchy melodier och kaxiga texter som sticker ut. Dock är låten ”Teeth” ett undantag. Jag vet inte ens hur jag ska förklara låten. Den är lite… galopperande? Den är inte dålig, tvärtom.

På den svenska utgåvan av The Fame fanns ett bonustrack, ”Disco Heaven” (Amerikanska utgåvan hade ”Again, Again”) och denna låt inkluderas på denna utgåva, samt ”Retro Disco Freak”. Vad hon tänkte med när hon tog med den vet jag inte; det var kanske inte det smartaste draget.

Men…detta ett väldigt bra album, och jag tror att de flesta kan komma att uppskatta det!

Bäst: Monster   Sämst: Retro Disco Freak

Sara Köhler

Green Day ”21st century breakdown” (Warner)

Green Day har nu kommit med ett nytt album, och till detta följer även en turné till hösten där de landar i Sverige den 11:e oktober på Ericsson Globe. Jag måste nog säga att Green Day har blivit lite mer…punkrock, än punk som de var i början av sin karriär. Lite mainstream så ni vet? Sådant som går hem hos alla. Det som är väldigt roligt med skivan dock är att de har blandat olika element; ”Peacemaker” till exempel låter som en blandning mellan rock och country, sen kommer ” ¿Viva La Gloria? (Little Girl)” som låter som… ja hur ska man beskriva det? Polsk folkmusik. Där satt den. En blandning mellan rock och polsk folkmusik. Jämför Czarna Dziewczyna från ESC 2005.

Skivan har hela 18 låtar, en god blandning mellan både uptempo låtar, ballader och lite…mellanballader. Bästa låten på skivan är helt klart radioplågan ”21 Guns” om ni frågar mig, eller ”American Eulogy” – den är helt underbar, klatschig och man dras så lätt med I den!

Är skivan köpvärd? Jajamän. Gillar man Green Day, och punkrock generellt, eller Flogging Molly, så ska man definitivt köpa skivan! Det största minuset på skivan är väl antalet låtar, jag hade klarat mig utan ett par av dem. Men men, så är det.

Sara Köhler

Poodles ”Clash of the elements” (Roseship/Universal)

 
Tredje studioalbumet med hårdrockarna i The Poodles, och den här gången krashar man element istället för att ge oss en trevlig resa. De har även hunnit med att byta ut sin trogne gitarrist Pontus Norgren till Henrik Bergquist.

Hur är skivan då? Jo, riktigt bra! De har matat på med hela 14 låtar, vilket ofta kan stjälpa en skiva, men hundarna har faktiskt lyckats hålla ihop albumet. Det som är lite tråkigt är att vi har hört det mesta förut. Visst, det är ju The Poodles sound och jag antar att det lär fortsätta såhär. Ingen kursändring alltså. Det finns gott om både ballader och upptempolåtar, glada och ledsna låtar. ”Live Like No Tomorrow” och ”Too Much Of Everything” är låtar som lyfter skivan snäppet högre än deras debut, men är ändå inte nog för att nå fram till föregångaren ”Sweet Trade”. Detta är trots allt en mycket köpvärd skiva, speciellt om du gillar lite hårdare rock…

Sara Köhler

Lordi ”Deadache” (Sony BMG)

Det var för lite drygt tre år sedan som monstern ifrån Finland fick sitt genombrott med låten “Hard Rock Hallelujah”. Efter att ha haft en rejäl paus medans de jobbat med sin film, ”Dark Floors”, har de nu äntligen släppt en ny skiva. Den kom iochförsig strax innan nyår men det verkar inte vara många som har fattat galoppen eller ens lyssnat på skivan – och det har bara varit dissningar – så nu skriver jag om den just därför.

Precis som vanligt så håller de på med sitt skräcktema. Men jag gillar det. Texterna är en aning mer trovärdiga, liksom, en sång om en tjej som blir kidnappad, och en annan sång om en tjej som mördar folk på grund av rösterna som skriker i hennes huvud känns mer verklighetstrogna än att bli någons middag, eller John Blund som dödar en.

Efter en liten Blinka Lilla Stjärna på Lordis egna vis drar skivan igång. Tempot är högt, men jag skulle ändå välja att jämföra skivan med ”The Monsterican Dream”. Låtarna är mer mysiga, ni vet? Det är musik man gärna lyssnar på när man ska sova, inte när man åker bil.

Det jag gillar specifikt med det här albumet är att här har ALLA medlemmar fått komma till kritan. Det finns MINST en låt av varje medlem, och det är ett stort plus! Den låten som jag rekommenderar varmt och som ligger mig varmt om hjärtat är nog trots allt titelspåret, ”Deadache”. Det är en TYPISK 80-talsglamrock låt, med Lordis text. Kan det bli bättre? Nej. Det kan det sannerligen inte. Den bästa skivan jag hört på länge, och definitivt den bästa Lordi skivan någonsin!

Sara Köhler

H.E.A.T. ”Heat” (Playground)

H.E.A.T bildades i Upplands-Väsby i början på 2007, och fick sitt stora genombrott i Melodifestivalen 2009. Innan dess hade de hunnit med att vara förband åt bland andra Sabaton och Alice Cooper, så man kan ju inte säga att de är helt bortkastade, eller?

Bandet vill skapa något unikt, som tilltalar folk. De tar det bästa från 80-talet och det bästa ifrån nu, och blandar till en härlig mix. Hela albumet skulle jag säga är en enda stor hyllning till 80-talets hårdrock. De flesta låtar är riktigt bra och catchy, men det finns också de där man frågar sig: Hur tänkte de här? Hela skivan går i ”1000 Miles” anda, och är glad. Visst – allt är inte solsken och regnbågar, vissa låtar handlar om otrohet och förlorad kärlek. Typiska ämnen. Till de som trots allt inte hört “1000 Miles” kan jag säga att musiken är mer lik Danger Danger än till exempel Mötley Crüe.

H.E.A.T är det enda band jag hört på senaste tiden som verkligen har lyckats behålla det där speciella soundet som 80-talet bringade. Det är många, många band som försöker, men få lyckas. Och med låtar som ”Keep On Dreaming” så kan ni ju räkna med att taken lyfter på arenorna. Tro mig – Been there, Seen that. En nackdel med detta är väl att man tyvärr finner låtarna väldigt lika gamla låtar, speciellt från de band jag nämnde tidigare, men älskar du glam/sleazerock, så är detta verkligen en platta för dig!

Skivan släpptes iochförsig innan festivalen men re-releasades alldeles nyssens i ny version med bidraget ”1000 Miles” inkluderat…

Sara Köhler

Hammerfall ”No sacrifice No victory” (Nuclear Blast)

Ett par år har gått sedan HammerFall lanserade ett sprillans nytt studioalbum, om man räknar bort de tre nya låtarna som fanns på ”Steel Meets Steel: 10 years of Glory”. Efter att ha bytt ut ett par medlemmar (Magnus Rosén och Stefan Elmgren) så har de nu äntligen fått ut en färsk CD.

Skivan heter ”No Sacrifice, No Victory”, och som vanligt bygger texterna på…ja, övernaturlighet och fantasy. Musiken är inte heller speciellt olik den som varit förr, det enda jag kan märka själv är att den är mer åt dur än åt moll, som tidigare album varit.  ”Any Means Necessary” är öppningslåten, och min favorit på det här albumet. Den är tung och ger ett gott intryck, man får känslan av att det nog inte är så tokigt i alla fall, trots att de fått in pudeln Pontus Norgren. Tyvärr så fortsätter inte skivan på samma sätt. Alltså – det är inte dåligt, inte alls, men det känns lite… flamsigt? Som att det inte är helt seriöst. Och det är inte bara texterna, som ibland är nonsens, utan arrangemangen förstör också. Ett par låtar påminner faktiskt om Lordi, inte på stilen, utan hela konceptet med att ha skräckfilmsröster som hotar emellanåt. Det börjar bli tröttsamt, speciellt om ett gäng på 35-45 år gamla ”gubbar” försöker imitera unga(!) monster ifrån Finland.

Hammerfall har petat in en cover på skivan, The Knacks gamla ”My Sharona”. Grejen är att, visst det är en bra låt, men sedan när gjorde man sleaze? Låten har vissa dragningar åt metal hållet, men det första och det enda jag tänker på när jag hör låten är sleaze, sleaze, sleaze. Håller de på och byter stil månntro? Skulle inte tro det.

Om man bortser ifrån flamsigheten, den plötsliga övergången från moll till dur och det lilla sleaze inlägget, så är trots allt skivan väldigt bra, och till skillnad från många andra av deras album så är nog denna den som passar allra bäst i Svensson-hemmen, den går helt enkelt hem hos ”alla”(?). Det tror jag på.

Sara Köhler