nyaskivor.se

Kamelot ”Poetry for the poisoned” (Ear/Playground)

Ganska ofta är det inte överdrivet svårt att recensera skivor. Man lyssnar, tänker och sedan skriver man. Men det finns stunder då tankestadiet blir mycket svårare tack vare bandet. Kamelots senaste skiva är en balansgång mellan världsklass och något oerhört lamt. Därför är det nästan omöjligt att recensera hela skivan ”Poetry for the Poisoned” utan att slita sig i håret.

Skivan startar med en av årets absolut vassaste låtar ”The Great Pandemonium” som också har en av de bästa videor jag sett, måste kollas om ni inte gjort det. Den följer upp med några starka spår och det teaterlika temat i låten ”The Zodiac” är nästan lika bra. Men sedan dalar skivan ordentligt och hänger på en skör tråd och rycker endast upp sig några enstaka gånger. När det väl händer är dock låtarna otroligt bra. ”Poetry for the Poisoned” temat som är en serie låtar i antalet fyra var dock en besvikelse. Man hade möjligheten att göra något riktigt bra men misslyckades.

I det stora hela är det hög kvalitet på Kamelot och inte minst på senaste skivan. Ljudet är otroligt bra och Khan som sjunger är en av världens mest begåvade sångare. Med massor av gäster på skivan ökar värdet enormt. Och det känns som att Kamelot kan ha gjort sitt absolut största verk i och med detta skivsläpp.

Om jag skulle recensera låt för låt skulle troligen betygen variera mellan fullpoängare och bottennapp. Men jag tycker att Kamelot förtjänar en hyllning för att de vågar göra sin egen sak av det hela. Det ska vara vackert, mäktigt och tungt. Man har inspiration i mängder och massor av smarta texter samt teman på skivan. Det är omöjligt att inte gilla Kamelot!

Ricky Löfqvist

Grinderman ”Grinderman 2” (Mute/Playground)

Efter att ha kikat på videon till låten ”Heathen Child” så var jag bombad med tankar kring Nick Cave och Grindermans kommande skiva. Men tyvärr blev entusiasmen kortvarig. Grinderman 2 är inte på samma nivå som singeln.

Jag är själv en fantast när det gäller just Nick Cave och följer hans verk med glädje. Det har varit roligt att lyssna till Grinderman och deras galna, rockiga låtar. Cave är en av de där musikerna som jag har mest respekt för av alla, eftersom han kan göra precis vad som helst och få till det. Han är en kreatör och formare av musik utan dess like.

I Grinderman 2 försöker man skapa ett liknande koncept som första skivan med galna och svängiga texter men lyckas inte alls. Det blir väldigt repetitivt och aningen släpigt. Det känns som att Cave och grabbarna inte själva visste vad de skulle göra med sitt material. De hade några bra låtar och resten blev precis som för många andra band, halvfärdiga. Det är svårt att peka på låtar som utmärker sig vilket är ett dåligt tecken.

Jag anser att om man slår ut hela skivan får man något så nära mitten som man kan komma. Det är givetvis sant att man kan lyssna till hela skivan, men frågan är varför man inte bara slänger på en annan Cave-skiva istället. Att skaffa sig singeln ”Heathen Child” är givet men resten går att passa. Och när jag säger att skivan är mellanmjölk är jag besviken, för jag har blivit bortskämd med allra högsta nivå när det kommer till Cave och hans musik. Det bör ligga i topp nästa gång för annars tror jag att Grinderman är ett avslutat kapitel. Det är åtminstone vad jag anser.

Ricky Löfqvist

Seventh Wonder ”Great Escape” (Lion Music/Border)

Svenska Seventh Wonder(SW) är ett proggband som spelar mäktiga låtar i stil med band som Dream Theater och Symphony X. SW har inte gjort något större intryck på sin omgivning, men samtidigt brukar det vara så i denna genre. Det krävs skickliga musiker och otrolig musikalisk talang för att ens kunna spela inom kategorin, något jag anser att Seventh Wonder klarar med bravur. Men hur är det med sången?

Ja, det stora problemet med band i denna kategori brukar vara att sången inte riktigt håller måttet och att det blir för mycket experiment av det hela. Jag anser att nya albumet ”The Great Escape” håller måttet, men man balanserar på en skör tråd oroväckande mycket! Det blir stundtals nästan lite melodifestival och smörvarning för sångare Karevik, som måste arbetas bort. Konstiga partier finns det gott om, varenda låt är en resa i sig.

Om man älskar Dream Theater bör man kolla upp svenska SW. Jag personligen tycker att kategorin är överflödig med undantag för Symphony X, som är perfektion inom området med otroliga teman och tyngd. Men det finns något här som gör att patrioten inom mig ler och bara måste slå ett slag för ett tekniskt väl utfört album.

Låtarna avtar på skivan ungefär som om inspirationen dog ut succesivt. De första fyra spåren i form av ”Wiseman”, ”Alley Cat”, ”The Angelmaker” och ”King of Whitewater” är riktigt bra, med undantag för att Alley Cat kräver några lyssningar samt att Angelmaker är riktigt långsam att dra igång.

Ett tema med SW är likt en tre timmars långfilm, man tar god tid på sig att komma till de bra bitarna.

Jag har dock svårt att verkligen njuta av skivan eftersom jag inte får någon form av kontext eller känsla för låtarna. ”The Great Escape” som ligger på mäktiga trettio minuter är ett spår som blir bortglömt i princip. Jämför med ”The Oddyssey” av Symphony X så är den faktiskt riktigt dålig.

I låten ”The Angelmaker” är det enda gången jag kan ta till mig texten och verkligen njuta av dramat som utspelar sig.

Jag tycker SW klarar sig väl i genren, men de har en bit kvar för att få till det lilla extra. Mera finputs och att göra skivan enklare är nog lösningen. Det är åtminstone vad jag kräver för högre betyg!

Ricky Löfqvist

Ghost ”Opus eponymous” (Rise Above/Sound Pollution)

Sverige har mestadels varit förknippat med mellanmjölk i musikbranschen enligt mig. Det har funnits några guldkorn stundtals, men det har aldrig riktigt blivit bra nog. Och det närmaste världsklass vi kan komma är nog Hammerfall. Men det ska bli ändring på saker och ting, för jag har gått med i kulten för Svenska Ghost!

”Opus Eponymous” är ett mästerverk redan från första spåret. Med tydlig inspiration från klassiska Blue Oyster Cult samt med ett fräscht sound, är Ghost något unikt. Jag skulle vilja påstå att det vore ett brott om inte Ghost blir Sveriges nästa rockexport. Det är välproducerat, vackert, stämningsfyllt, klurigt och mörkt. Allt som behövs för att göra ett bra album finns här, kryddat med den där extra ingrediensen ”IT” som gör att bandet kammar hem full pott.

Mina favoriter som ni måste höra är ”Ritual” och det instrumentala mästerverket ”Genesis”. Men hela skivan är i princip njutning. Jag bara måste slå ett extra slag för konstycket att sjunga otroligt vackert och ha med texter som ”The chapel of Ritual, smells of dead human sacrifices, from the altar bed”, ”On this night of ritual, invocing our master, to procreate the unholy bastard”.

Och om detta inte vore nog så lyckas man dramatisera flertalet låtar på skivan och nästan predika för kulten på ett helt genialiskt vis.

Jag kan inte säga något illa om den här skivan, inget alls. Det är bara att köpa. Gör som jag säger, köp den nu! Och just det, en sak till innan jag avslutar, det här var utan tvekan 2010 års bästa skiva. Inte bara i Sverige utan även i världen! Ibland är min uppgift här på nyaskivor.se så enkel.

Ricky Löfqvist

Burden Of Grief ”Follow The Flames” (Massacre/Sound Pollution)

Burden of Grief är ett tyskt band som spelar hårdrock och har fått sin skiva mixad i Sverige, den har vi hört förut inte sant? Dan Swanö har tagit åt sig uppgiften att piffa upp den här brinnande kolbiten.

Skivan har man döpt till ”Follow The Flames” och låt nummer två har samma namn, vilket också är låten de själva skyltar med allra mest. Men det tar inte lång tid innan jag allvarligt funderar på att plocka fram en flaska Jägermeister, det här kommer bli en lång eftermiddag. Det är inte så mycket som egentligen är dåligt med skivan, det är oftast inte så bra. Jag sitter helt ointresserad och hör när ”Mike” vrålar, det känns som att det aldrig är slut. Det finns säkerligen mycket tanke bakom varje spår men utan någon som helst motivation till varför någon skulle vilja lyssna på resultatet.

Ljudet på skivan är bra och välproducerat likaså. Det finns portioner av musiken som faktiskt är riktigt bra, men tyvärr alldeles för sällan. Om inte ens en enda låt lyckas fånga min uppmärksamhet, då har man inte lyckats. Nu torde det väl vara så att jag oftast har svårt för riktigt tung musik, men om man jämför BoG(Burden of Grief) med exempelvis svenska In Flames, då har de lång väg kvar att vandra. Och då anser jag inte att In Flames är märkvärdiga på något vis!

Temat på skivan är dock mycket bra och jag följer några av texterna, när jag kan höra dom med viss entusiasm. Framförallt vill jag lyfta fram Sabina Classen som sjunger på låten ”Refuse/Resist” och gör ett fint arbete.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det här, gillar man det man hör av singlarna, ja skaffa skivan då. Ni är säkert relativt ensamma om att gilla det och var då glad för att BoG ändå varit aktiva i 16 år och kommer troligen fortsätta ännu ett tag. För er andra så spendera pengarna på schysst ved att bränna med istället. Men om ni tycker att det här låter negativt, vänta då bara tills ni läst lite längre ned.

Jag må ogilla ”Follow The Flames”, men skivan är ändå ofarlig i det avseende att man i princip kan ignorera den. Men deras bonusmaterial i form av skiva nummer två, den förlåter jag aldrig!

Ricky Löfqvist

Iron Fate ”Cast In Iron” (Massacre/Sound Pollution)

Förnyelse är något man gärna eftersträvar inom det mesta och likväl musiken. Att Heavy Metal är en genre som nu är så bred att vi får kopior på andra band är ej ovanligt. Men ibland kan man förnya något genom att ta tillbaka det som var bra från förr. Det är absolut ingen hemlighet att det gamla ånyo är populärt, det har Guitar Hero bevisat flertalet gånger.

Iron Fate heter tyska metalbandet som släpper sin debutskiva ”Cast In Iron” som härstammar från den klassiska hårdrocken, likt Enforcer som jag recenserade tidigare i år. Liknelsen med band som Iron Maiden, Iced Earth och flertalet andra går ej att bortse från, men Iron Fate sätter ändå en unik prägel på det hela. Och faktum är att ibland behövs även dessa band. Jag personligen saknar dom.

”The Arrival” som är första låten på skivan presenterar de åtta högoktaniga spåren på ett bra sätt och nivån sjunker endast en gång, ”Imagine A Better World” som tyvärr också är riktigt usel. Ljudet är aningen tyngre än andra band inom genren, vilket jag tycker passar till låtarna och framförallt texterna. Denis Brosowski som sjunger är en kommande storstjärna som jag tycker är den mest karaktäristiska sångaren jag hört på länge. Han tenderar redan till att göra en ”Bruce”, mata de höga tonerna överdrivet ofta, vilket är ett stort minus tyvärr. Men jag hoppas att han kan dra lärdom och utvecklas utöver det vanliga. Det kan stundtals bli som för många andra band, väl lika från och till men det bryter av i vissa låtar. I slutändan är Iron Fate ändå mycket minnesvärda, inte minst för sången.

Favoriterna på skivan är helt klart ”Iron Fate” och ”War In The Streets” som båda visar på hur man lägger upp för fina refränger. Man nyttjar även sången som allra mest där utan att överdriva. Majoriteten av låtarna är dock helt okej. Det ska bli spännande att se hur de kan utvecklas i framtiden och få till det där extra magiska som saknas. Slarvet måste även bort och sedan krävs det där lilla extra.

Men ändå om man inte räds band som Iced Earth(framförallt de äldre skivorna) så bör man spana in Iron Fate´s första skiva. Debuten är avklarad och jag tycker man förtjänar väl godkänt i betyg.

Ricky Löfqvist

Elvenking ”Red Silent Tides” (AFM/Sound Pollution)

Jag kan inte påstå att jag är förvånad över ännu ett ”Power metal” band som ytligt ser bra ut och har ett riktigt bra namn. Men Elvenking lurar de flesta med sin tuffa utsida.

Skivan ”Red Silent Tides” har ett fantastiskt omslag, låtarna har bra namn och soundet är genomarbetat. Men där slutar alla liknelser till vad jag anser vara bra ”Power metal”. Låtarna vars titlar inte alls speglar texten är tyvärr romantiska fjollvisor. Temat på skivan försvinner i sångaren ”Damnagoras” mesiga och smöriga ton. Och folkmusiken som väldigt ofta spelar med i spåren förstör istället för förgyller.

Det brakar visserligen loss med ett hemskt driv i första låten ”Dawnmelting” men övergår tyvärr sakta men säkert till ett sövande tempo. Det är visserligen inte helt olikt många andra band i hur man skapat sig en struktur, en typisk ”Power metal” form, om jag får uttrycka mig så. Men det saknar inspiration och känsla. Det lyfter väldigt sällan och det finns inget minnesvärt spår på hela skivan. Jag får faktiskt vibbar av ”Gamma Ray” som jag recenserade tidigare i år. Elvenking lider av exakt samma sjukdom. Även om jag (tuff som jag är) ibland blir knäsvag för ”Damnagoras” falsett, så kan jag absolut inte köpa det här romantiska tramset. Jag känner mig både lurad och uttråkad.

Om man följer Elvenking och gillar dessa fjolltoner så lär man inte ha något problem med ”Red Silent Tides”. Men samtidigt lär ni inte kunna förvänta er något magiskt eller nytt. Med så många bra band som gör samma sak bättre än Elvenking finner jag ingen anledning att köpa skivan. Men den går absolut att spela i bakgrunden, det är inte plågsamt på något vis. Och lite då och då kanske man kan tvätta av sig besvikelsen och smöret med tvål, då njuter man ändå till en viss nivå. Mer än en gång var jag i behov av såpvatten dessvärre.

Ricky Löfqvist

OverMaster ”Madness Of War” (Cruz Del Sur/Sound Pollution)

OverMaster (To overpower by superior force; overcome) heter det Italienska bandet som precis innan sommaren släppte skivan Madness of War. Skivans titel syftar till temat de sjunger om; krig genom människans historia. De besitter ett av de absolut mäktigaste namn jag sett, vilket också är anledning nog att ta upp betydelsen.

Skivan består av elva snabba och tunga spår. Alla ingredienser från typiska Power Metal band finns med. Som exempelvis temabaserade texter, pumpande dubbelpedaler samt skrikande sång, som går högre än de flesta andra vågar. Ljudet är mycket bra och kompositionerna är sköna att lyssna på. Men likt band som Gamma Ray, hamnar man i ett trist och typiskt tempo. Låtarna går på tomgång och repeat skulle man kunna säga. För att förvärra saken är inte Gus någon bra sångare, han har både problem med uttal och rösten är aningen trasig. Ingen annan utmärker sig speciellt i bandet, vilket kan vara eller bör vara ett måste för att bli något extra inom genren, som har hög konkurrensfaktor. Jag vill passa på att ge exempel på Gus otroliga sångteknik genom att ge er texten i ren form, samt därefter som det låter. ”Blood thirsty mongol king” blir ”Blood thisty mongo king”.

Det finns dock en helt magisk låt i ”Prophets of War” som jag skulle utan att blinka ge 5/5 i betyg, det betyder alltså att OverMaster ändå skulle kunna göra det där extra!

Deras intro och outro samt även slutrefränger är av mycket hög kvallité, men det räcker givetvis inte för att rädda en platta.

”When your life seemed ruined and lost
Your soul will help you fight
Can you say your words of prayer
Forefathers show you the way”

Så skulle jag vilja summera OverMaster’s skiva. Det är låt nummer tio som är höjdpunkten och den enda som är värd att lägga pengar på. Köp låten men skippa skivan. Jag skulle vilja kalla detta en ”one hit wonder” men jag vet inte om det blir en hit av den, den som lever får se. Skulle man få ett mycket bra pris på skivan så är den ändå köpvärd. Musiken är inte hemsk men samtidigt är den inte minnesvärd.

Ricky Löfqvist

Apocalyptica ”7th symphony” (Columbia/Sony)

Apocalyptica är idag ett stort namn, även om jag minns på 90-talet när dom endast var ett coverband på Metallica. Det var unikt och magiskt givetvis, något som banade väg för något stort. Fyra år efter debuten kom Cult som blåste mig av stolen och framgångarna fortsatte med Reflections (2003) samt Worlds Collide (2007). Dessa framgångar gjorde också att bandet tog en ny riktning från att vara helt instrumentalt till att ladda sina skivor med gäster. Corey Taylor, Christina Scabbia, Lauri Ylönen och Sandra Nasic är några av namnen som verbalt besökt Apocalyptica. Jag diggar verkligen att man valt att göra på så vis, det ger ett extra djup i låtarna. Men samtidigt är man väldigt beroende av bra gäster, som deras sjunde skiva bitvis saknar. Dave Lombardo (Slayer) som gärna gästar med sitt slagverk gör så åter, vilket också är bästa låten på skivan. Men tyvärr har varken Gavin Rossdale (gift med Gwen Stefani) eller Brent Smith (Shinedown) samma talang. Lacey Mosley (Flyleaf) gör en bra insats som dessvärre inte riktigt passar till Apocalyptica. Joe Duplantier (Gojira, Cavalera Conspiracy) gör ett bra jobb och står för en helt okej låt.

Detta sjunde album bär titeln ”7th Symphony” och känns oinspirerat tråkigt. Det är absolut inget större fel på musiken, men det är långt från deras tidigare verk. Jag känner inte någon entusiasm utan snarare besvikelse över att åter lyssna på de finska cellorockarna. Tidigare gäster har varit mer passande än de lite ”poppigare” eller ”mesigare” gästerna som sjunger den här gången. Det finns bra partier på några låtar och de bättre låtarna håller absolut samma klass som tidigare, men helheten är dessvärre rubbad. Favoriter som jag också rekommenderar starkt är ”2010 (ft. Dave Lombardo)”, ”Broken Pieces (ft. Lacey Mosley)” och ”Bring Them to Light (ft. Joe Duplantier)”.

Om man verkligen är ett stort fan av Apocalyptica så kommer man troligen ändå vilja ha skivan och det är inget fel med det. Jag personligen tycker det är konstigt att ”Apocalyptica” inte fått fram bättre material på de tre år som man haft på sig. Skivan startar svagt men blir bättre längre in och dessutom växer skivan på mig som lyssnare. Om man inte hört Apocalyptica förut så köp en av deras äldre skivor istället. Vill ni bekanta er med ”7th Symphony”, prova då några låtar istället för hela skivan och lyssna gärna via Youtube innan, jag varnar för stor besvikelse!

Det är dags att återgå till ”Cult”, för att se vad man gjorde rätt där man idag gör fel.

Ricky Löfqvist

Enforcer ”Diamonds” (Earache/Sound Pollution)

Svenska Enforcer från Arvika spelade tillsammans redan 2004 men det skulle dröja till 2008 innan man släppte sitt första album. Musiken var redan då klassisk metal med mycket fart och coolt sound. Nu är man aktuella med albumet Diamonds som följer upp på samma koncept.

Redan vid första spåret Midnight Vice faller jag platt för den häftiga basen och liknelser med band som Iron Maiden är svår att inte dra. Bandet själva hävdar att Heavy Metal är tidlöst och jag är nu helt övertygad om att så är fallet. Man matar på med högoktaniga spår och bra riff skivan igenom. Jag kan dock förstå om vissa har svårt för sången till en början som kan uppfattas som lite gnällig och skrikig, men man lär sig att gilla den, nej älska den. Temat är likaså riktigt bra och det är svårt att inte gilla instrumentala låten ”Diamonds”. Ska jag peka på en favorit som man bör lyssna på först, för att få en bra uppfattning om vad Enforcer bjuder på så väljer jag ”Katana”, som kan vara den låt som kommer till att spelas mest i både bilen och på datorn för min del denna sommaren.

Gillar man klassisk metal och vill ha 10 snabba hits så är Enforcer ett måste för varje hårdrockare. Det är absolut dags för världen att omfamna Enforcer och fick jag bestämma skulle varje festival ha en bokning med vad som för mig just nu är Sveriges hetaste band.
Har man dock inte något intresse av den gamla skolan av hårdrock eller blir helt avtänd av band som Iron Maiden eller Anvil, då kan man avstå. Enforcer borde dock bredda sin låtlista lite, skapa variation, då kommer man bli en fullpoängare även på min betygskala.

Ricky Löfqvist