nyaskivor.se

Hoffmaestro ”Skank-a-tronic punkadelica” (Chraamofon/Warner)

Efter ett kort intro kommer Too hype for the radio och festen är igång. Hoffmaestro verkar ha ett outtröttligt energiflöde och de tvekar inte att dela med sig av den. Musiken är en blandning av allt från country, western och rodeo till electronica, indian, punk, pop och latino; skivnamnet Skank-a-tronic Punkadelica känns lika skönt rörigt som musiken.

En av de absoluta höjdpunkterna på skivan är den smäktande vaggvisan Lullaby. En låt helt utan deras typiska intensitet som istället är mjukt vaggande. Den smått hysteriska låten Ibracadabra sticker också ut lite extra men åt andra hållet. Med sina slaviska toner och hejarklacksropande känns den väldigt typisk för elvamannabandet. Det finns flera elektroniska spår, till exempel tecnolåten Skankin’ Rave som känns lite malplacerad på skivan men ändå inte helt fel. Många lugna låtar överraskar men passar sångaren Jens Malmlöf eftersom han har en behaglig röst att lyssna på som man inte riktigt lägger märke till i snabbare låtar.

Även fast låtar som Ibracadabra och Lullaby låter bra på skivan så vet jag att de kommer låta minst sju gånger bättre live. Faktum kvarstår att Hoffmaestro är allra bäst på en scen när de kan leva ut all energi med en extatiskt publik framför sig. Det är vad de gör allra bäst och som liveband är det få som slår dem. Låt denna skiva glädja dig och när tillfället kommer, se dem! Det tänker jag göra.

Rebecka Bergh

Dublin Gospel Choir ”Doing Their Thing” (ADA/Warner)

Dublin Gospel Choir är ett irländskt gospelband som nått höjder de knappast anade när det startade som en amatörkör för 13 år sedan. Idag har de uppträtt inför 82 000 personer och kan på allvar kallas professionella. Deras nyaste skiva heter Doing Their Thing och är deras andra album. Klart står att alla sångare är begåvade då de tillsammans bildar en helhet som låter slipad och är helt i symbios.

Musiken är trevlig, på gränsen till medryckande, men någonstans saknar jag ändå lite mer spontanitet och en uppsluppen stämning. Detta är modern gospel då det låter mer pop än traditionellt. Mindre handklapp men mer trummor och gitarrslingor. Alla låtar utom en har religöst tema men det är ju vad gospel handlar om. Låten som inte handlar om gudsdyrkan är Ain’t No Mountain, en sång som alltid funkar och som kören lyckas göra en bra personlig tolkning av. I min åsikt bör den här sortens musik helst lyssnas på live men för att vara studiogospel är det ändå tillräckligt svängigt. Den folkkära irländska sånggruppen låter proffsigt men efterlämnar ingen större längtan efter ännu en skiva.

Rebecka Bergh

Familjen ”Mänskligheten” (Adrian/Hybris/Border)

Det framgångrika hushållet Familjen bestående av Johan T Karlsson, Andreas Tillander och Ninsun Poli är tillbaka, denna gång lite mer erfarna och mycket bättre utrustade. Mänsklighetens öppningsspår It began in Hässleholm är en ganska dålig låt som lämnar mig förvirrad – blir det inte bättre än så här? Men så kommer den andra låten och all min tvekan är som bortblåst. När planeterna har stannat är ett lyckopiller liknande deras förra succé, Det snurrar i min skalle, med ett taktfast trummande och samma igenkännliga dialekt. Man kan inte låta bli att bli glad.

Vissa låtar på plattan är mer electronica och tecno än andra men bäst blir det när de kombinerar det med pop. Denna skiva är inte lika enhetlig som den andra och drar åt många olika håll. Viggo är ett helt instrumentaliskt spår som ändå är skön att lyssna på, Det var jag känns som en möjlig radiohit och Man ser det från månen är en fin låt med rymdkänsla som börjar med två minuter av plingande klockspel. Den avslutande indianlåten Bethnahrin är mycket annorlunda men gör mig ändå inte överraskad. Mycket ryms inom Familjens ram och det är skönt att höra en grupp som inte göra samma sak hela tiden.

Skivan är lite spretig men ingen låt känns omöjlig för dansgolvet. Familjen är hemma och huset känns bra igen.

Rebecka Bergh

Den Svenska Björnstammen ”Dansmusik EP” (Pope/Universal)

Det tredje låten på EP:n heter Dansmusik och det är precis vad Den Svenska Björnstammen handlar om. För att ytterligare förtydliga detta heter också EP:n Dansmusik. För det är dans hela vägen. I en intervju har bandet sagt att de bara vill ha kul och det här är kul. Det är svårt att inte börja röra på kroppen när man lyssnar på musiken. De lätt monotona rösterna i kombination med elektronisk pop och en släng av klubbmusik låter väldigt bra. För det går just bra för sjumannabandet från Norrköping nu. Deras hit Dansmusik har spelats flitigt på dansgolven, de har haft flera festivalspelningar och vann i år MetroOnStage-finalen. Den Svenska Björnstammen är något så sällsynt som bra dansmusik på svenska. De ligger fortfarande en bra bit efter segraren i den klassen, Familjen, men jag är villig att ge dem några år på sig.

Bandet låter avslappnat och de gör vad de känner för, förutom låtar har de även genomfört ett projekt där de byggde en zeppelinare. Men det känns så enkelt att man nästan blir misstänksam. Kan man verkligen sjunga ”nu dansar vi till dansmusik igen” och så dansar alla? Svaret är tydligen ja. Och det får gärna vara så enkelt, så länge jag får fortsätta dansa till Den Svenska Björnstammen.

Rebecka Bergh

Sofia Talvik ”Florida” (Makaki Music/Border)

Florida har varit en stark inspirationskälla för Sofia Talvik då hon i flera månader bott där och det orsakar därför ingen större förvirring då även hennes nya platta fått namnet Florida. I pressmeddelandet för hennes skiva kan man läsa att Talvik nu ”drar upp volymen till max” och att skivan gärna ska lyssnas på nercabbat och med vinden i håret. Men Florida är ingen fartig skiva. Förvisso är den mer up-tempo än hennes tidigare skivor men jämfört med resten av Pop-Sverige , eller USA för den delen, så är den ganska lugn. Men det är lättlyssnad musik och jag tror att den kan passa de flesta eftersom hennes sound inte sticker ut för mycket åt något håll.

Musiken påminner tidvis om Sophie Zelmanis senare skivor fast med en starkare stämma då Talvik har en bra röst som är skön att lyssna på. Skillnaden mellan deras musik är att Zelmanis är originell medan Talviks känns ganska platt. Visst svänger det ibland men de flesta låtar håller sig på samma nivå och låter ganska lika. Det är en helhetlig skiva men jag saknar överraskningar. En låt som skiljer sig är You Plate Your Heart With Gold där Talvik sjunger ut och det verkar som en låt hon verkligen vill sjunga. Något jag gärna hört lite mer av.

Florida är behaglig musik, men inget som berör. Jag tror att Talvik kan mycket mer och vill se henne ta i mer nästa gång, hellre för mycket än för lite. Så för sommaren tycker jag inte att denna platta passar i en bil med fartvindar i håret utan att den ska avnjutas i en solstol under solen.

Rebecka Bergh

The Soundtrack of Our Lives ”The Immaculate Convergence EP” (Akashic/Bonnier Amigo)

The Soundtrack of Our Lives som tidigare i huvudsak har släppt fullängdsskivor och ibland till och med mer (deras dubbelplatta Communion kom ut 2008) har nu gjort en download-EP.

The Immaculate Convergence innehåller fyra låtar och den första blir man direkt glad av. Det är en lite annorlunda version av låten The Passover från just deras dubbelalbum. Att de har valt att spela in just den sången igen tycker jag tyder på mycket gott omdöme. En riktigt bra, medryckande låt som ger en mässliknande känsla med Ebbot som predikar ”don’t worry, stop hurry”. Resten av EP:n har det typiska TSOOL-soundet som kännetecknar bra pop men ändå låter nytt. Take Me Back låter dock som ett spår jag redan hört och är lite för lik deras tidigare verk.

Av egen erfarenhet vet jag att TSOOL är ett grymt liveband och även om deras EP är värd att ladda ner är det en ännu större investering att gå på en av deras spelningar. Så tills nästa konserttillfälle infinner sig låter jag The Passover gå på repeat och inväntar förväntansfullt deras kommande låtar.

Fotnot: Från och med nu kommer TSOOL fortsätta att spotta ut nya låtar digitalt under 2010-2011 samt leverera sina magiska livespelningar fram tills den fysiska utgåvan av ”Origin Vol II”.

Rebecka Bergh

Yosei ”The Wind-Up Waltz” (Brus & Knaster/Playground)

När jag har lyssnat klart på skivan The Wind-Up Waltz av Yosei så känner jag mig överraskad. Jag hade inga förväntningar innan jag började men känner mig ändå överraskad. Musiken är pop och folk men drar tydligt åt jazzhållet. Med inslag av flöjtar, saxofoner och andra instrument blir musiken levande och känns väldigt naturlig. Låtar som The Illusionist har medryckande och svängiga refränger och de flesta är sköna att lyssna på. Vissa andra blir tyvärr så långsamma att de nästan verkar sövande.

Lina Langendorf har skrivit alla texter och gjort all musik, dessutom är det hon som sjunger och spelar gitarr i bandet. Musiken är världsinspirerad och på hemsidan står också att läsa att Lina har rest runt och tagit till sig av olika influenser. Yosei har ett nytt sound och det är svårt att hitta något annat band att likna dem med. En jämförelse kan dock göras med Jenny Wilson, vars röst är väldigt lik Linas. Just de två artisterna samarbetar faktiskt också på skivans första låt, The Raven.

Yosei finns ännu inte på Spotify och även om den inte kommer vara den allra största musikupplevelsen i år är skivan väl värd att ladda ner eller köpa i affären. Så att även du kan bli överraskad.

Rebecka Bergh

Fanfarlo ”Reservoir” (Atlantic/Warner)

Fanfarlos skiva Reservoir börjar med låten I’m a Pilot och den fångar mig direkt. Den kommer inte plötsligt och slår mig med häpnad utan fångar långsamt in mig och håller mig kvar med ett mjukt grepp. I’m a Pilots klappande rytm, lena melodi och lätta toner gör tillsammans en låt som fungerar oerhört lugnande. Öppningslåten lämnar mig imponerad men det är också den enda jag kan urskilja som en egen låt när de sista tonerna av skivan klingat ut. Enhetligt? Javisst, men kanske lite för lika.

Fanfarlo är ett Londonbaserat band och detta är deras debutplatta. Det går inte att komma ifrån att den är mycket bra gjord och väldigt välspelad. Med mycket användning av körsång gör de fin mjukpop och skapar en mysig atmosfär. Dock känns det mer som att man har lyssnat på tre eller fyra upprepade låtar när man har lyssnat igenom hela skivan. Det är absolut inget fel på dem men de låter alltför lika sig själva. Det finns ändå sånger som skiljer sig från mängden, till exempel den lite snabbare låten Luna. Videon till The Walls Are Coming In på YouTube gör att helheten blir mer underhållande och jag får en känsla av att jag skulle uppskatta Fanfarlo mer om jag såg dem live.

I´m a Pilot är en sång jag kan lyssna på många gånger och om och om igen låta vagga in mig i en trygg och trivsam värld. Reservoir är en soft skiva att ha på i bakgrunden och ger ett behagligt ljud att ha i öronen. Men det är tyvärr inget jag riktigt vill lyssna till.

Rebecka Bergh

Skilla ”To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers” (National/Bonnier Amigo)

Det är något väldigt spännande med Skilla. Redan på skivomslaget där bandet poserar framför en mörkt förebådande himmel kan man ana att det väntar något annorlunda. Sedan sitter man på helspänn när man lyssnar eftersom man aldrig vet vad som kommer att komma. Lika självklar känns ändå varje låt. Skilla överrumplar mig men i mitt förvånade tillstånd vill jag inte annat än höra på plattan igen.

Musiken, som endast kan sorteras in under facket indie, är dramatisk och händelserik. De fem tjejerna från Malmö har attityd och Nina Christensens speciella röst sätter extra personlighet till låtarna. Summer in December är en klockren låt som sätter sig direkt och avslutningen av Tragic Song är härligt befriande. Inte ens Summer in December som också är den poppigaste sången blir någonsin ”vanlig” och risken att bli uttråkad är minimal. Med instrument som munspel och fiol struntar de i alla begränsningar och skapar musik som är både medryckande och ständigt överraskande.

Jag blir lika glad varje gång ett band som detta dyker upp med sitt helt egna sound. Skillas To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers är precis vad Sveriges indievärld behöver – något alldeles nytt och originellt.

Rebecka Bergh