nyaskivor.se

Ghost Brigade ”Isolation Songs” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Allright! Finsk ”emo-ish” metal utan någon mer ingående presentation av genren.

Skivan Isolation Songs innehåller tio stycken spår, och samtliga dessa är väldigt avskalade. Första låten t ex, innehåller bara tre olika partier.

Bandet blandar känslosam ren sång med hårda partier med mid-range growl. En blandning som fungerar för många band som kommer från Göteborgsområdet. Ghost Brigade lyckas blanda detta bra, oftast, men ibland känns det bara fel. Låtarna i övrigt är ganska lugna överlag; väldigt bra producerade, sjysst ljudbild och lagom längd. Några undantag finns, som det första spåret, som är lite mer än bara ”okej”, men ändå blir det ingen fullträff på något sätt.

Ghost Brigade, för att sammanfatta soundet lite lätt, låter som en blandning av Katatonia och övrig lättare dödsmetall, fast inte lika bra.

Overall: Ghost Brigade är OK, inte så mycket mer. Skivan blir ganska tråkig efter en halv genomlyssning. Dock är det väl genomfört. Gillar ni sådan här typ av musik, så visst – Go for it. Jag själv skulle inte trycka in den i min skivsamling.

Peter Henningsson

The Gates of Slumber ”Hymns of Blood and Thunder” (Rise Above/Sound Pollution)

The Gates of Slumber är ett underground-band från Indianapolis i USA som enligt sig själva spelar ”Conan crushing doom”. Jag har verkligen försökt, jag lovar, verkligen försökt att hitta något positivt att säga om den här skivan. Den har snurrat i bilen i säkert 25 mil, men den blir inte bättre! Jag hittade ett potentiellt trevligt riff, men insåg sen att det var ganska mediokert.

Skivan är dåligt producerad, dåligt genomförd och dåligt skriven. Det här hamnar längst ner i nån sorts låda, längst bak i garderoben.

Overall: Nej.

Peter Henningsson

Mean Streak ”Metal Slave” (Black Lodge/Sound Pollution)

Mean Streak är svenskar och beskriver sig själv som NWOBHM; och jag är nog beredd att hålla med på vissa punkter, där man hör tydliga influenser från tidiga IRON MAIDEN. Just andra spåret, Battle Within, har tydliga Maiden-vibbar men även en liten touch av GAMMA RAY.
Mean Streak är roliga att lyssna på. Kompetenta musiker och duktiga låtskrivare. Vill speciellt lyfta på hatten för båda gitarristerna! Mycket trevligt.

När man kommer längre in i skivan så öppnar det sig som en liten UDO-portal där Mean Streak kliver in. Jag vet inte om detta är medvetet, men UDO hade varit stolt. Helt klara tyskofil-influenser finns. Detta, likväl, mycket trevligt. I låten ”Sin City Lights” tycker jag mig höra en liten HELLOWEEN-touch på det hela.

Det finns inte så mycket mer att säga om Mean Streaks Metal Slave. Det var faktiskt riktigt intressant att höra lite kvalitativ HÅRDROCK för en gångs skull.

Overall: Mean Streak kommer i alla fall att snurra i min skivspelare. Jag gillade detta. Jag skulle nog beskriva detta mer som New Wave Of Brit-deutsch-sueco Heavy Metal. Vill ni ha bra hårdrock utan för mycket krusiduller är Mean Streak – Metal Slave helt klart något för er!

Peter Henningsson

Transatlantic ”The Whirlwind” (Century Media/EMI)

Supergruppen Transatlantic är tillbaks med ett nytt album efter sju långa år av ”kreativ paus”. Denna grupp består av Roine Stolt (The Flower Kings), Pete Trewavas (Marillion), Neal Morse (Ex-Spocks Beard) samt trumgurun Mike Portnoy (Dream Theater).

The Whirlwind öppnar stark med  ”Overture/Whirlwind”. Ett kapitel på 9:54 minuter vilket inleds med c:a sex och en halv minuters trevligt instrumentalt bollande, och det blir ju inte sämre när sången läggs in i mixen. Mums. Grabbarna visar ju verkligen att de kan hantera sina instrument.

Anledningen till att jag benämner låtarna som kapitel, är att skivan i sin helhet bara innehåller en låt som är 77 minuter lång, men indelad i 12 separata kapitel. Detta är ett extremt häftigt koncept, och gör verkligen att man får en helhetskänsla av skivan.

Andra kapitlet är lite av en ballad, med lätta vibbar av The Flower Kings. Första delen av tredje kapitlet har en känsla som man nästan bara får om man sitter och jammar, and I love it! Snygga harmonier, superstabila bakgrunder och snygga melodier. Fjärde kapitlet är en lite mörkare låt. Lågmäld, inte allt för mycket instrumentala utsvävningar förrän i slutet, där jag återigen hänförs av Transatlantics klassiskt episka passager som avslutas på bästa Dream Theater-manér rakt in i femte kapitlet, som så passande heter ”Out of the Night”. Femte kaptitlet är ganska pop-rockigt och känns lite som 90-talets Marillion, fast mycket modernare. Sjätte kapitlet i denna episka saga är också ganska soft, sparsmakad och smakfullt sammansatt. Vissa partier för mig nästan tillbaks till 80-talets hårspraysdoftande ballader, men bara nästan!

Halvvägs in i skivan så håller Transatlantic ett ganska jämt tempo på låtarna, väldigt mycket mid-tempo, snygga melodier och starka sångslingor.

Sjunde kapitlet, ”Evermore” öppnar med en passage som får vilken Dream Theater-diggare som helst att lyfta på ögonbrynen. Låten fortsätter i mid-tempo med klara funk-influenser i grunden. Åttonde kapitlet behåller funk-grunden, men skalar av allt lite till och kör mycket på bara bas och trummor i verserna och går sedan över, som nästan alla låtar hitintills, i lite proggigare tonarter!

Enligt Neal Morse själv så känner man knappt igen bandet i tionde kapitlet med sitt ”The Zeppelinesque sound”. Jag är beredd att hålla med, men jisses vilket låt! Näst intill alla riff i detta kapitel är dubbade med orkestersynthar, vilket gör det hela mäktigt och stort. Tionde kapitlet, ”Pieces of Heaven” är en ren transportsträcka med allmänt psykedeliska melodier, konstiga keyboards och en huvudslinga som lätt skulle kunna passa in på första banan i ”Castlevania” till Nintendo 8-bit. Riktigt ballt.

Elfte kapitlet är både det slöaste och hårdaste kapitlet på den här skivan. Efter att låten har passerat fyraminuters-strecket så byggs allt sakta upp till en kaskad av gitarrsolon, dubbla baskaggar, dubblade keyboard/gitarr-slingor och udda taktarter. Så här låter ju faktiskt Transatlantic när de är som bäst. Nu vandrar vi in i sista kapitlet: ”Dancing with Eternal Glory/Whirlwind (Reprise). Detta är faktiskt det enda kapitlet som inte riktigt känns som att det sitter ihop med resten av skivan. Spåret inleder med Nobou Uematso-inspirerat piano för att gå över i tvätt-äkta smörballad. Allting väldigt sparsmakat och inte överdrivet på något sätt. Deta hela mynnar ut i ett mäktigt avslut på skivan och lämnar mig nöjd och belåten.

Overall: Den här skivan var faktiskt riktigt bra! Inte superbländande på något sätt, och självklart är jag lite lätt partisk eftersom jag diggar samtliga medlemmars originalband, men jag tyckte nog att skivan kunde bli en aning, en väldigt liten aning, tråkig (?!) på sina ställen. MEN där är inte sagt att jag inte tyckte att den var jättebra! Gillar ni sparsmakad progressiv pop/rock/metal, så tycker jag verkligen ni ska kolla in Transatlantic – The Whirlwind.

Peter Henningsson