nyaskivor.se

Annika Fehling ”Fireflies” (Rootsy/Warner)

Likt Jill Jonsson har hon åkt till Nashville för att spela in med lokala musiker. Hon har varit med i Melodifestivalen, startade som jazzsångerska och har de senaste 20 åren givit ut halvdana skivor. Det är egentligen inte nå’t fel på kvalitén men hennes musik saknar rötter och grund. Den flyger förbi likt en citronfjäril i sommarvinden, den är fin de där sekunderna den passerar saftglaset, jordgubbarna och glassen på terrassen. Men sen är fjärilen borta. Hennes musik sätter sig inte kvar när skivan slutar snurra. Hon har ingen feeling…

Mattias Ransfeldt

Evan Westerlund ”Still Crazy” (Rootsy/Warner)

Evan Westerlund har gjort som så många andra - åkt till staterna för att få rätta feelingen. Att spela country idag är inte lätt, det blir rätt ofta ”dansbandscountry” av det hela. Inte många klarar av det men Evan kommer undan helskinnad.

Det är näst intill med bravur. Det låter inte svensk country över det och det är jag tacksam för. Det skulle lika gärna blivit Lasse Stefanz goes country. Framför allt låter det inte skånsk country, det är jag också tacksam för. Det är nästintill Alan Jackson-klass på “Still Crazy”.

Mattias Ransfeldt

Sebastian Wijk ”Down Below” (Little Wonders/Universal)

                              Spotify

Ett knippe låtar om smärta, hopp och kärlek. Ett helt album med en röst som går direkt in i hjärtat. Han lär vara den första som signats av nya bolaget ”Little Wonders”.

Hans röst skulle göra sig bra i countrysammanhang. Kanske skulle han göra Hank Williams låtar rättvisa. Den här skivan är dock inspirerad av Eddie Vedders ”In to the wild”. Hösten 2008 dog Sebastians mamma. Dagen efter åkte han bil och lyssnade på Eddies skiva och visste direkt att det var en sådan skiva han skulle göra.

Det märks att det gör ont när han sjunger. En skiva som kommer ligga mig varmt om hjärtat när det är dags att summera det här året.

Mattias Ransfeldt

Red Horse ”Red Horse” (Red House/Border)

Eliza Gilkyson, John Gorka och Lucy Kaplansky är namnen på dem som döljer sig bakom projektet Red Horse. Det är en avskalad historia. Egentligen skulle det här kunna vara hur bra som helst, men det är inga starka låtar som berör. Det blir lite som ett kulturarrangemang som biblioteket och ABF står bakom.

Mattias Ransfeldt

Grand Archives ”Keep in mind Frankenstein” (Sub Pop Records/Border)

Det är svårt att axla förväntningarna när man kommer från ett omskrivet band som The Band of Horses. Som är så bra och har fått sådan hype.

Hursomhelst så hoppade Matt Brooke av The Band of Horses och startade Grand Archives. Det första och självbetitlade albumet såg dagens ljus för två år sedan. Det skulle ta nästan två år att få ihop “Keep in mind Frankenstein”. Med all rätt skall det ta ett tag att göra bra skivor. Debuten imponerade inte så mycket rent musikaliskt, det var Matts sång som blev behållningen.

Den här skivan är betydligt mörkare och lite mer sorgsen. Det är mer mysfaktor på dem nu. Bandet har själv beskrivit sin musik som att de står mitt i mellan Bee Gees och The Beach Boys. Det är en mjukare melodi än i hans tidigare band som presenteras. Första skivan var nästan mjäkig och slätstruken. Här har man skärpt till sig och tar sin skäggrock på allvar. Tyvärr når de aldrig ända fram och det är hästlängder mellan Grand Archivies och The Band of Horses. Men jag önskar att det blir bättre med tiden och att det blir jämt skägg mellan banden.

Mattias Ransfeldt

Azure Ray ”Drawing Down The moon” (Saddle Creek/Border)

Så här tror jag det låter när man kommer till himlen och blir mottagen av änglarna. Änglaröster blandas med elektropop som varvas med gitarr och stråkar på ett gudomligt sätt.

Barnbomsvännerna Maria Taylor och Orenda Fink gjorde tre skivor tillsammans. Det är sju år sedan. ”Drawing Down The moon” är stämsång, harpa och elektropop när den är som bäst. Den påminner mig lite om mina syskons bokmärken i form av änglar på moln. Det finns något dystert men samtidigt väldigt fridfullt över skivan.

Mattias Ransfeldt

Anna Calvi ”Anna Calvi” (Domino/Playground)

Inledande tonerna på det självbetitlade debutalbumet får mig att tänka på den mest sköna röst i nutid, Catpower. Sedan blir det allt ifrån skrammeljazz till catchiga popdängor.

Hennes röst är vibrerande som kompas av hennes dånande Telecaster, som bara växer fram och emellanåt blir det svulstigt. Det påminner om ett lokalt band ifrån Karlstad som kallade sig Misto; idag är det nog bara Salvadori Fantastico (Anna Andersson) som hon kan mäta sig med.

Musikaliskt hamnar hon bland PJ Harvey, Björk och The Pretenders. Visst finns det spår av Nina Simone och alla de gamla rösterna som en gång var på tapeten - men det här är ny, fräsch och teaterdramatisk popmusik av den bästa sorten.

Det är cool pop’n roll. Hon är värd mediehypen. Helt klart!

Mattias Ransfeldt

Petter ”Samlar ut den” (Universal)

                              Spotify

Han har blivit folkkär den där Petter efter sin medverkan i “Så Mycket Bättre”. Här hemma blev han idol för åttaåringen. Jag mailade och frågade Petter om han kunde skicka en julhälsning till honom för han skulle få en julklapp som innehöll en skiva med denne artist. Petter spelade in en video och hälsade god jul. Det var stort för åttaåringen.

Den här skivan speglar TV-programmet. Petters versioner av låtarna som framfördes i TV. Plus lite annat örongodis. Jag blev förvånad själv att jag tyckte om det så mycket. Även om jag läste boken “Mikrofonkåt” för några år sedan, om svensk hiphop, så är det först nu jag uppskattar hans musik. På riktigt. Enda jag saknar på skivan är Magnus Carlsons och Petters “Gör min dag”. Den hade passat bra mellan “Logiskt” med Säkert och “Längesen” med Veronica Maggio. Annars är det här en fantastiskt bra coverskiva.

Mattias Ransfeldt

Emma Salmon ”Goodbye Lady Luck” (Lily Of the Valley Records)

                                      Spotify

Det är countrydoftande popslingor som möter mig när jag lyssnar på Emmas debut. Som hon egenhändigt har snickrat ihop. För den stora massan är hon ännu okänd, men på skivan har hon med välkända musiker som spelat med den stora eliten. Som Surjo Benigh på bas (Ulf Lundell, Totta Näslund), Marcus Olsson på klaviatur (Moneybrother), Micke Häggström bakom trummorna (Pernilla Andersson) och Charlotte Berg på kör (Lisa Miskovsky).

Jag tror att jag har hört singeln när jag var panelhöna i P4 ”Follow the road”. Den var så där trallvanlig som man kan förvänta sig av första singeln. Den lät lite Jill Johnson-country. Men resten av skivan tycker jag är lite lam och den lämnar inga spår efter sig i snön. Jag är helt övertygad om att det gör stor skillnad att uppleva henne live på en liten klubb, med tända ljus och avskalat komp.

Det är svårt att slå sig fram i den här genren speciellt i Sverige och i synnerhet USA. För skivan sticker inte ut tillräckligt. Det blir lite sockersött och alldagligt. Det blir ett CV i mängden hos arbetsgivaren.

Mattias Ransfeldt

KT Tunstall ”Tiger Suit” (Virgin/EMI)

Hon kallar sitt sound för naturtechno. Vad det innebär vette tusan. Tiger Suit är en spretig historia och det är få låtar som sätter sig.

Det är tre år sedan jag hörde nå’t från den här tjejen, nu närmar hon sig Dido men kan inte riktigt fylla hennes skor, än. Utifrån min horisont har hon en bit kvar. Hon är inte riktigt där men hon närmar sig, om två tre album har vi nog en arvtagerska till Dido.

Titeln på skivan är dock grym, får mig at tänka på Elvis Presleys jumpsuit, en av de tyngsta. Den hette nämligen Tiger suit, en annan Eagle suit, men det är en annan visa det.

Mattias Ransfeldt