nyaskivor.se

Wiz Khalifa ”Rolling Papers” (Atlantic/Warner)

Wiz Khalifa, eller Cameron Thomaz som han egentligen heter, har tidigare släppt ett par uppmärksammade album på eget bolag. Numer återfinns han i Atlantics stall och släppte tidigare i vintras suveräna singeln Black and yellow – en hyllning till Pittsburgh Steelers – som rusade upp i topp på Billboardlistan.

Wiz Khalifa tillhör en ny generation hiphopartister som är aningen lugnare, lite känslosammare och som nosar en hel del på elektronisk musik blandat med en god portion soul men samtidigt tydligt influeras av storheter från förr: Tupac, Biggie et al. Arvet från den senare hänger med ganska markant hos Wiz Khalifa.

Albumtiteln Rolling papers anspelar enligt Wiz själv på sättet han numera nedskriver sina texter: i form av väldigt korta noteringar, snarare, än hela harangerna. En annan rätt så självklar association är förstås den till många hiphopartisters favoritröka…

Rolling papers vågar jag utnämna till en av årets bästa hiphopplattor redan nu. Här finns inte ett svagt spår.

Närvarande i alla låtar finns en imposant och skön tyngd och ovanpå denna sen Wiz Khalifas rap som rikoschetterande kulsprutekulor. Men hans register är samtidigt bredare och mer varierat än så, vilket han visar i de lite lugnare spåren. Och de är inte heller så få.

Inledningsspåret, som nämnts ovan, tillhör nästan undantagen med dess kraftfulla fart. Tyngden behålls i betydligt stillsammare Hopes & dreams, som med sitt mättade och mäktiga sound får bli ett talande exempel för övriga lugna låtar.

Produktionen är snudd på bländande, hur man lyckas få djup och liv i en i grunden och botten digital skapelse.

Wiz Khalifa är ett kraftpaket att räkna med, om han inte sjabblar till det med något som inte har med hans musikaliska kvaliteter att göra.

Mats Johansson

Looptroop Rockers ”Professional dreamers” (Bad Taste Records/Border)

Looptroop, numera med tillnamnet Rockers, firar imponerande 20 år men har inte varit särdeles produktiva vad gäller släpp av fullängdare i verklig mening. Nya Professional dreamers är blott det femte i ordningen. Men vad gör det när de lyckas hålla en så god kvalitet?

Det är en jämn platta de fått till, lättillgänglig och omedelbar men fylld av den experimentlusta och lekfullhet som de gjort till sitt kännemärke.
Gästar gör Gnucci Banana, Chords och Lisa Ekdahl. Den sistnämnda i spåret Joseph, tillägnad ett hängivet Looptroopfan som gick bort i cancer häromåret.

Mats Johansson

Hour Of 13 ”Ritualist” (Earache/Sound Pollution)

Hour of 13 sneglar inte så lite på tidiga Sabbath utan att för den skull plagiera i någon mån.

Stämningar och texter får mig också att sända en tanke till de idag nästan bortglömda, på sin tid utmärkta Demon. Minns Don’t break the circle och ni fattar vad jag menar. För övrigt finns inga paralleller banden emellan. Hour of 13 gör tvättäkta, klassisk doom och inget annat, medan Demon var mer melodiösa och snabbare.

Hour of 13:s gitarrist och låtskrivare numero uno Chad Davis kan verkligen konsten att framkalla lagom saktmodiga och riviga riff som får nackhåren att resa sig på den mest luttrade doomfantasten. Ingen oäven sololirare är han heller.

I studion står för övrigt Chad Davis för det mesta, sången borträknad. Sjunger på The Ritualist gör Phil Swanson. Dennes något begränsade register kompenseras av en god portion charm, en i sammanhanget inte helt malplacerad anspänning och kanske framförallt en i dessa dagar rätt ovanlig frånvaro av detta eviga growlande. Swanson är numer utbytt mot Ben Hogg. Synd, kan jag tycka utan att för dens skull nedvärdera Hogg som är en rutinerad frontman.

Bästa spår: Demons all around me.

Mats Johansson

Woods of Ypres ”Woods IV: The Green Album” (Earache/Sound Pollution)

Kanadensiska Woods of Ypres kontrakterades i höstas av Earache, vilka passar på att återutge plattan Woods IV: The Green Album, tidigare utgiven på frontmannen David Golds egen indielabel Krankenhaus records. Uppbackningen av Earache är förstås ett steg i rätt riktning.

När det blir som allra bäst får bandet ihop en rätt udda men spännande blandning av doom och proggmetall, här som mest påtaglig och faktiskt alldeles lysande i spåret I was buried in Mount pleasant cemetery, som bjuder på en hel del överraskande vändningar i såväl tempo som atmosfär.

Ett spår gör ju ingen fulllängdare, emellertid. Klassen i ovannämnda stycke uppnår man inte riktigt i något av plattans återstående 12 låtar. Visserligen framtonar som helhet en ganska angenäm prägel av downer och doom som faktiskt får mig att tänka lite på våra svenska mästare Katatonia, men hos Woods of Ypres saknar undertecknad experimentlustan som präglar ovannämnda I was buried… Mer sånt, tack, och storverk är att vänta!

Mats Johansson

Deicide ”To Hell With God” (Century Media/EMI)

                               I butik: 23 feb

Dödsmetallarna i Deicide från Tampa, Florida, har en alldeles särskilt utpräglad faiblesse för blasfemi, allehanda satanistiska provokationer och en smått unik intensitet som musikaliskt kännetecken.

Och det vill inte säga lite med tanke på sammanhanget de verkar i, vilka konkurrenter de har haft genom åren.

Nya plattan To hell with God, som är den tionde sen debuten 1990 och den första hos Century Media, är en råstark högerkrok rakt över örat. Deicide levererar brutalt snabb och kompromisslös metal som inte går att värja sig mot. De har en självklar plats på scenen 2011.

Betyget dras ned något på grund av några svaga refränger. Det blir lite väl nyansfattigt ibland, som i Witness of death, vilken inte förmår lyfta riktigt. Trots det oerhört kraftfulla anslaget.

Som helhet är To hell with God emellertid en ganska formidabel uppvisning och omtumlande upplevelse. Deicide visar att de har klarat en del svåra slitningar inom gruppen och verkar lika starka som någonsin förr.

Mats Johansson

Bullet ”Highway pirates” (Black Lodge/Sound Pollution)

                    I butik: 4 februari

Bullet ogillas, till och med sågas av somliga. Än sägs de planka Accept, än AC/DC. Visserligen har sångare Hofer en bitigt rivig pipa i Udo-klass och visst svänger det ordentligt om musiken, men AC/DC??!

Nej, det Bullet förvaltar och gör så friskt vågat och inte sällan med alldeles förbluffande fantastiskt resultat, är arvet efter NWOBHM.
Bite the Bullett som kom häromåret var en smått fenomenal skapelse som snabbt och rättmätigt fann en hel del lyssnare. Inför släppet av uppföljaren Highway Pirates har de småländska vildbasarna somt och samt att leva upp till.

Och det börjar onekligen bra. Öppningen, titelspåret Highway Pirates, är en pärla med ett lika enkelt som genialt riff och en kort, slagkraftig refräng. Tempot i den upprätthålls inte riktigt i följande mer bluesiga Back on the road, men den är jämbördig i intensitet. Tredjespåret är en mix av de två föregående spårens goda kvalitéer och jag undrar var detta ska bära hän. Blood run hot kommer sen och jag kan sluta undra: Bullett infriar förväntningarna med råge. Fortsättningen bekräftar fakta att vi i Sverige idag har ett band som med den äran förmår producera rock´n´roll i dess rätta essens. Det verkar enkelt, men vi får det bevisat gång efter annan hur svårt det kan vara att få till det. Bullet gör det inte svårt. Vi kan skatta oss lyckliga åt det.

Mats Johansson

Motörhead ”The Wörld Is Yours” (EMI)

                      I butik.: 15 dec

Den drabbar världen lagom till jul. Kraftigt försenad, visserligen. Bandet hade plattan inspelad och klar redan i april. ”All things come to he who waits, but the waiting never ends”, diktar Lemmy Kilmister i ett av de centrala spåren, men i det här fallet är väntan över:

The Wörld Is Yours är här!

Och ett nytt studioalbum från 35-årsjubilerande Motörhead förtjänar inget annat än en genomgång låt för låt.

Born to Lose – Den här känner vi vagt igen från andra öppningslåtar i bandets senare historia. Dock ger denna ett lite halvtrögt intryck, trots frenetiskt trummande från en Mikkey Dee i toppform. Refrängen går inte igång på alla cylindrar. Men hav förtröstan, det blir mycket bättre!   Betyg: 3

I know how to die – Väsentligt snabbare rockstänkare. Bra refräng. Låten som helhet har en intensitet som många band av yngre kaliber aldrig når upp till.   Betyg: 5

Get back in line – Fortsätter i samma goda stil. Uppkäftigt, med lite känsla från 1916-skivan. Suveränt gitarrspel.   Betyg: 5

Devils in my head – Aningen svagare, men det handlar om nyanser vad gäller energin. Skönt riff och mäktigt gitarrsolo. Philip Campbell har sällan varit bättre.  Betyg: 4

Rock´n´Roll Music – Skivans besvikelse. Texten lovar mer än låten håller. Överraskande svag och tappar lite styrfart i refrängen. Ska man göra en låt om rockens helbrägdagörande verkan, är man skyldig att leva upp till det.    Betyg: 2

Waiting for the snake – En karakteristisk Motörhead love song om ett vilset, destruktivt förhållande. Dussinlåt. Betyg: 3

Brotherhood of man – Rå, mörk skildring av hopplös nutid. Klingar lite av Orgasmatron. Lemmys starkaste sånginsats på länge och en lika stark text. En kilmistersk analys av världens tillstånd: ”we are worse than animals, we hunger for the kill. We put our trust in maniacs, the triumph of the will,….”  Betyg: 4

Outlaw – Redan framförd live under höstens turné. Banditromantik enligt mallen. I hamn tack vare Mikkey Dees trumspel. Betyg: 3

I know what you need – Bra fart igen. En riktig killer på dansgolvet. Det hände förr att Lemmy introducerade Burner (från Bastards) med orden: ”Don´t dance to this, you’ll fuck your legs up!” Nu kan denna få ta över.   Betyg: 4

Bye Bye Bitch Bye Bye – Underbart, taggigt, rock´n´rollriff. Förnämlig avslutning och absolut en kommande klassiker i Motörheadkatalogen.  Betyg: 5

The Wörld Is Yours föräras en rätt så bastant fyra och banne mig om detta inte är denna sättnings bästa. Hittills kanske vi skall lägga till.

Mats Johansson

Läs aktuell intervju med Mikkey Dee här

Sabaton ”Re-armed editions” (Black Lodge/Nuclear Blast/Sound Pollution)

Masarna i Sabaton gör under november och december ett flertal konserter på hemmaplan, inbegripet en alldeles egen kryssning med M/S Galaxy. Den lär vara slutsåld, så all lycka till den som fått tag i biljett. Sverigekonserterna är endast en del i den stora World War Tour på dryga 100 konserter de har genomfört under 2010, en turné som varit enormt framgångsrik ute i Europa.

Under tiden har de hunnit skaffa sig full kontroll över den egna backkatalogen och återutgivit de fyra tidigare albumen Primo Victoria, Attero Dominatus, Metalizer och The Art of War. De har remastrats (vilket blir re-armed enligt Sabatons terminologi) och försetts med diverse bonusspår som exempelvis covern Långa bollar på Bengt och Sabatons version av svenska nationalsången, inspelad live på Sweden Rock. Varken dessa eller övriga bonuslåtar är det emellertid som gör det mödan och ångesten värt att tömma plånboken så här i adventstid och alltså införskaffa sig dessa fyra ganska jämnbra plattor. Nä, snarare ljudet då som faktiskt blivit hörbarligen snäppet bättre, särskilt vad gäller de två första skivorna. Saknar du någon av dessa är det således den remastrade du bör införskaffa.

Sabatons svulstiga krigsromantik med marschliknande allsångsrefränger har en viss tendens att bli en aning tröttande i längden, men godbitar som exempelvis Ghost Division, Primo Victoria, Hellrider, Rise of evil, Panzer battalion och 40:1 kan jag höra hur många gånger på raken som helst.

Mats Johansson

Papa Roach ”Time for annihilation” (Eleven Seven/EMI)

Papa Roach bytte skivbolag tidigare i år till indielabeln Eleven Seven. Sen dess har en best of-platta släppts och nu senast kom bandets första liveskiva Time for Annihilation, vilken även innehåller 5 nya studiospår.

Det mesta blir greatest hits än en gång, inga udda låtval, men produktionen är kanon och bandets väl omvittnade energi framkommer påtagligt.

De fem nya spåren är inte helt upphetsande. Här finns ingen Getting away with murder eller Hollywood whore.
Bäst är öppningen Burn och singeln som kom i juni redan, Kick in the teeth, som lever upp till sin titel.

Kalifornienkillarna fortsätter sitt intensiva sociala engagemang i samarbetet med ickevinstdrivande biståndsorganisationen Whyhunger. Schysst, grabbar! Mer sånt i branschen.

Mats Johansson

Usher ”Versus” (Arista/Sony)

1994, när Usher Raymond slog igenom med monsterhiten Think of You, gick han fortfarande i high school och räknades med ens som ett av r´n´b:s underbarn. Det verkliga genombrottet kom 1997 med enormt framgångsrika albumet My Way.

Det vuxna artistlivet har inte gått jämförelsevis lika smidigt. Usher har gjort några mer eller mindre misslyckade inhopp som skådis och musikkarriären har svajat till en del. 2010 har emellertid hittills varit lyckat med fina albumet Raymond v. Raymond som kom i våras. Höstens Versus är delvis tyvärr en ren upprepning med låtar som Papers, Hey Daddy (Daddy´s home) och There goes my baby vilka samtliga var med redan på Raymond v. Raymond.

Av det nya materialet är DJ got us fallin in love med en klockren refräng respektive i och för sig sliskigt sexistiska Enrique Iglesiasduetten Dirty Dancer de låtar som håller högst klass.

Mats Johansson