nyaskivor.se

White Lies ”Ritual” (Polydor/Universal)

Skivan börjar med ”Is Love” som faktiskt i början ger mig vibbar av Nick Cave, vilket dock försvinner ganska snabbt när låten drar igång. Det är en okej låt som inleder, varken bra eller dålig. Det är en lättillgänglig vers och en refräng som har satt sig i min hjärna. Skivan fortsätter på ett litet tamt sätt dock, det är ingen låt som jag riktigt blir tagen av förutom inledningslåten. Överlag så blir också sångaren tråkig i längden, då han har en ganska monoton röst och inte direkt något vibrato att lägga på som kan piffa upp det hela. Det elektroniska används heller inte på något fräscht sätt, exempelvis i ”Peace & Quiet”. Man har ett ganska 80-talsinspirerat sound vilket jag inte alls gillar. Det känns mer bakåtsträvande än kreativt och nytänkande.

Den starkaste låten på skivan är inledningsspåret ”Is Love”, sedan måste jag säga att det dalar neråt, det är ganska svagt med endast en hyfsad låt. Frågan är ju också om vi behöver fler band i den här genren. White Lies är tyvärr ett band som jag inte tycker direkt tillför någonting till genren heller, så som jag tycker Muse absolut gör, där man också har ett mycket starkare kort i sångaren.  Ju mer jag lyssnar på Ritual så slår det mig att sångaren mer förstör än förgyller, och det speciellt i verserna. Då drar man ofta på ett softare sound och skalar bort ”onödiga” melodislingor och ger sångaren mer utrymme, vilket jag nu kommit underfund med oftast blir ett magplask. Det är istället i refrängerna som det finns lite styrka, där finns melodier som mixas mycket bra med sången.

Det finns lite potential i bandet, det kanske kommer fram senare, vad vet jag. Det är dock ingenting jag med stor behållning kommer att se fram emot. Betyget till Ritual blir 2/5. Inte ens några djävulshorn som jag brukar ge…

Martin Engström

Deathspell Omega ”Paracletus” (Norma/Sound Pollution)

En kompis till mig har hypat detta band för mig ett tag nu så det passade väldigt bra att få en ny skiva att stifta bekantskap med. Men det är lite av ett musikaliskt kaos jag möts av som inte lever upp till de lovord jag hört. Det händer väldigt mycket i musiken och tyvärr är ljudbilden inte så skarp som jag skulle vilja ha den, det blir därför ganska svårt att urskilja vad som spelas. Det mesta döljs i oändliga strömmar av blastbeats och dissonanta gitarrer, som tyvärr inte alltid förgyller det hela.

Det inledande spåret bygger upp något av en konstig känsla inom mig, lite som en varningsklocka inför vad som komma skall, en ganska härlig känsla faktiskt. Sedan börjar andra spåret och jag hör direkt influenser från Dillinger Escape Plan, fast inte alls lika bra utfört. Under skivans gång finns det några få riff som utmärker sig, men kanske är det inte p.g.a. riffens slagkraft utan mest för att man verkligen hör vad de spelar då, toner som faktiskt skapar en del fina harmonier.  Men dessa stunder varar inte värst länge utan ersätts snabbt av mer kaos, blandat med en hel del fula skrik/growl som jag egentligen inte tycker fyller någon funktion. Ett annat problem med skivan är att den sitter ihop likt ett konceptalbum(jag vet dock inte om det är det), spåren går alltså helt i varandra utan avbrott. Detta gör att det för mig blir ännu svårare att urskilja några bra låtar i den redan krassa skaran av dem, det blir mest att man hör partier i vissa låtar som är bra. Det bidrar också till en känsla av upprepning och partier som inte skiljer sig nämnvärt från andra.

Höjdpunkten på skivan, för det finns faktiskt ett, är spår 4, Dearth. Denna rör sig i gränslandet mellan alternativt och depressivt, mycket likt Cult of Luna faktiskt. Annars är det inte jättemycket att hänga i granen faktiskt.

Betyget blir 2/5 djävulshorn för Paracletus. Jag kan mycket väl tänka mig att detta är en skiva som kan växa allteftersom man ger den fler genomlyssningar. Fler och fler finesser och riff lär uppmärksammas då, i alla fall jag, vid de första genomlyssningarna inte riktigt orkade lyssna efter dem.

Martin Engström

Kylesa ”Spiral Shadow” (Season of Mist/Sound Pollution)

I Close Up #125 så läste jag om Kylesa första gången och det stod där att bandet har väldigt mycket gemensamt med Mastodon, när de pratade om bandets nya album Spiral Shadow. Det blev direkt ett eftertraktat album för mig att recensera då Mastodon är ett av mina absoluta favoritband. Vidare läste jag också att deras sättning innefattar två trummisar vilket alltid kan vara intressant.

Kylesas musik innehåller ganska mycket tyngd och rå styrka i ljudbilden. Vad jag menar med detta är att det är väldigt basigt och liksom ett slag mot bröstet då ljudbilden är väldigt tjock och fläskig om jag får uttrycka mig så. Två trummisar bidrar också en hel del till detta då man får ett fetare ljud. Låtarna varvar varandra väldigt bra, det är bitvis riktigt mörka riffmonster som lurar på en, till mer drömska låtar som får mig att tänka på Mastodon i sitt esse. Det är också en manlig och en kvinnlig sångare som delar på de vokala bitarna, och de kompletterar varandra riktigt bra.

Favoritlåtar på skivan är: Tired Climb, med sitt lite spansk/mexikanska intro, Cheating Synergy, med ett riktigt skönt inledande basriff som övergår i ett brutalt gitarriff a la gamla Mastodon och sedan byter till en tvspelsliknande drömsk ljudmatta. Forsaken är ett bra exempel på ett massivt trumljud och vad man kan göra med två trummisar.

Sämsta låten är nog utan tvekan Don´t Look Back som flera rescenter dock höjt till skyarna. Ett inledande gitarriff i stil med Weezers trallande/barnsliga gitarrslingor ger låten ingen god start. Refrängen är också ganska monoton och där visar verkligen bandet att de har en del kvar på den vokala biten, det blir platt och tråkigt.

Men det är helt klart ett intressant släpp av ett band som jag i framtiden kommer att hålla ögonen på. Nu återstår bara för mig att kolla in deras äldre album och se hur de utvecklats. Det blir 3½/5 något påtända djävulshorn.

Martin Engström

Sarea ”Alive” (Supernova/Cosmos)

Sarea är ett svenskt band som tyvärr har en hel del gemensamt med sina kollegor. Det jag hör ur högtalarna är en blandning av Dead By April, Sonic Syndicate, Takida, stundtals också Green Day faktiskt. Det är enkla refränger med oändligt enformiga synthslingor som olyckligtvis kommer sätta sig på hjärnan, framför allt hos de flesta radiolyssnare. Låtarna klockar också in på 3-4 min, som en radiohit ska/måste göra. Jag har till och med läst att de plockat bort mer avancerade och skiftande partier ur låtarna för att göra det mer lättillgängligt och korta ner låtarna. Då förstod jag var det var jag hade framför mig, det är hemskt med sådana kommersiella knep!
Men det finns några få partier ur vissa låtar som glimtar till. Standardkonceptet för sådana här band är ju att det i versen kan vara hårt, growl, i Sareas fall är det till och med lite blastbeat instoppat ibland. Men när sedan refrängen kommer så blir det som jag sa ovan, enkelt, mainstream, (nästintill) bedrövlig rensång, och fula synthslingor.

För mig som erfaren och något kräsen musiklyssnare och musiker så går det här rätt ner i soporna(rent hypotetiskt eftersom jag vill spara skivan för att fylla ut mitt skivutbud:D). Det här är inte något som faller i min smak, endast några få ljusglimtar finns på skivan, och det är alltså några sekunder här och var. Det finns ingen låt som är helt igenom bra. Det är svagt.

Betyget till Sarea blir inte bättre än ½/5. Anledningen att det inte blir 0/5 är att det faktiskt i låt nummer 7(Amor Fati) finns några riktigt bra riff, speciellt introriffet. Eller så beror det på att vi inte har nollan i betygssystemet, jag vet inte riktigt. Många kanske tycker jag går hårt åt dem men jag är så otroligt trött på denna typ av musik, om man ens kan kalla det musik.

Martin Engström

Monster Magnet ’’Mastermind’’ (Napalm/Border)

Monster Magnet är för mig ett band som jag upptäckte ganska sent. Givetvis har jag hört Space Lord tusentals gånger i mitt liv, men jag har aldrig riktigt brytt mig om att kolla upp dem mer. Nu när de släpper albumet Mastermind så kan jag inte låta bli att tycka att jag varit lite dum som inte lyssnat mer på detta band. Det finns otroligt mycket som är bra här alltså.

För att börja med något så vill jag nämna frontmannen själv (som kanske egentligen ensam står för vad Monster Magnet är) Dave Wyndorff. Kvinnokarl och en riktig rocker är han känd som, men nu har han lagt på sig ett stort antal kilon. Till följd av hans medicinering för drogavvänjning så har han inte lika lätt att bränna fett. Jag såg bandet på Metaltown för tre år sen och det var ingen sexmagnet längre men vad spelar det för roll. I den just nu feta kroppen så gömmer sig en riktig röst av guld. Den är så otroligt bra och fyller sitt syfte i musiken alldeles perfekt. Musiken är växlande bredbent rock som inte, lyckligtvis, blir gubbig, utan den känns uppstudsig och fräsch. Mer tempolåtar varvas med långsammare låtar som bygger upp fina stämningar. Den känns också något mörkare än tidigare givar, som bl.a. märks i öppningslåten Hallucination Bomb.

De bästa låtarna på detta album är nämnda Hallucination Bomb, Bored with Sorcery, Gods and Punks, The Titan Who Cried Like A Baby, 100 Million Miles, Time Machine. Som ni ser så finns det en hel del bra låtar på den här skivan.

Detta är ett riktigt bra släpp från Monster Magnet, jag vet inte riktigt om det finns något att klaga på. Det vore kul att se Dave sjunga en lite annan genre, denna typ av rock kan lätt bli lite enformig, i Monster Magnets fall om man ser till hela deras karriär. De har väl stått och stampat lite på samma mark ett bra tag nu. Detta är anledningen till att det inte blir högsta betyg, men skivan är väl värd 4/5 djävulshorn.

Martin Engström

Unlight ”Suphurblooded” (Massacre/SPD)

Black Metal har alltid varit en lite svår genre för mig, mest för att det är så halvdant ibland. Vissa band/låtar kan vara riktigt bra medan andra inte säger mig någonting. Unlight är ett nytt band för mig, jag är inte jätteinsatt i genren, Dimmu Borgir och Behemoth är väl dem banden jag lyssnat mest på. Något som jag tycker utmärker Unlight jämfört med andra är att thrashen har fått fäste. Den finns och den låter riktigt bra, med riktigt klassiska thrash metal-riff. Det känns friskt och härligt, att de blandar det mörka i black metal och det snabba riffbaserade i thrash metal.

Sången är liksom de flesta in genren en något högre growlsång, den är inte hämtad från helvetets djupaste kretsar som man ofta hör inom Death metal. Ibland gillar jag det och ibland inte. Ljudbilden är heller inte den bästa, gitarrernas dist är väldigt ljus och skärande, något som nästan märks i varenda låt. Konstigt nog så låter det också ostämt i vissa låtar.

Unlight blir dock inget som för mig utmärker sig speciellt mycket. De har fått till hela grejen med black metal men jag börjar misströsta om hela genren litegrann. Jag vill ha nått nytt och fräscht som väcker mitt intresse till en högre grad. Låtarna som jag hör är inget som fastnar hos mig, jag blandar lätt ihop det med annat i genren och det kan bli lite tråkigt i längden. Dimmu Borgirs nya tror jag kan vara ett snäpp mer intressant.

Bra låtar: Pale Rider- Pale Horse, Dead All Things Will Be (Part II).

Sulphurblooded får av mig 3/5 djävulshorn. Det är stundtals riktigt bra men sedan dalar det av och helheten känns inte alltför lockande. Men de har något på g, får väl hålla lite utkik efter dem i framtiden.

Martin Engström

Coma ”Excess” (Mystic Productions/Sound Pollution)

Coma är för er som inte vet, likt jag själv, ett polskt rock/metal/pop-band som bildades redan 1998 med en lite annorlunda sättning än de bjuder på idag. För att göra en jämförelse så att man kan förstå deras status i sitt hemland så kan vi säga att de är Sveriges svar på Kent, inte musikmässigt dock. Hemma i Polen turnerar de runt för slutsålda arenor och är alltså otroligt populära. Internationell berömmelse börjar de också skaffa sig, 2007 var de supportakt för bl.a. Linkin Park, Pearl Jam och Tool.

Om vi då ska börja beskriva Coma musikmässigt så är det frisk blandning av radiorock, numetal och lite elektroniska influenser här och var. Sångarens röst påminner mycket om Eddie Vedder i Pearl Jam, på gott och ont. Likheter kan också dras till just Linkin Park och Pearl Jam. Man märker deras influenser ganska lätt stundtals. De mera hårdare låtarna som drar till genren numetal kan dock bli lite tjatiga, som så ofta i den genren. Det blir lite halvdan rapmetal som man inte gläds över speciellt, Struggle är det bästa exemplet. Sångarens uttal är heller inte helt perfekt alltid men det kan väl anses som en petitess som man kan bortse från.

Men det finns också andra låtar som är mer flytande, påhittiga och intressanta. T.B.T.R. är en sådan låt som också klockar in på 8:30. Confusion är en annan låt som avslutas med ett riktigt tungt och skönt parti. Afternoons In The Colour of Lemo är en till låt som påvisar styrka.

Som helhet så är det här ett band som för mig är lite småintressant. Dilemmat jag har är om jag ska bry mig om att kolla in vad deras tidigare album innehåller, eller om jag ska låta dem växa mer i framtiden. Excess får i alla fall 3/5 av mig, då jag tycker att detta var en lite frisk sydöstlig vind som blåste in hos mig. Ska bli intressant att se hur de kan utvecklas.

Martin Engström

Decrepit Birth ”Polarity” (Massacre/Sound Pollution)

Polarity är bandets tredje fullängdare men det är första gången jag stöter på dem. Detta är dödsmetall med allt vad det innebär, brutala riff avlöser blastbeatsen. Jag skulle dock vilja jämföra DB med Malevolent Creation som jag recenserat tidigare. Som ni kanske minns så skrev jag att MC var ett ganska tråkigt dödsmetallband, de saknade finness som jag anser finns i genren. DB har den här finessen som jag letar efter hos sådana här band. De byter tempo och stil och gitarren leker fint över halsen i, ganska ofta, riktigt härliga och fina slingor, såklart blandat med riktigt tunga och snabba riff.

Sångaren är dock inte min typ av growlsångare, det är det som inte gör DB till ett varaktigt band för mig. Där krävs det också en hel del för att det ska nå upp till mina krav, det räcker inte med en sångare som i princip står och ljudar ut, trycker ut, eller rent utav bara vräker ur sig ord. Growlsång kan vara så mycket mer. I vissa partier passar det dock bättre än vad det gör överlag.

Låtar som utmärker sig är Polarity, Solar Impulse (med ett trumintro som påminner mig om Panteras ”13 Steps To Nowhere”), Mirroring Dimensions. Men överlag så är inte detta album en jättehit, det är stundtals ganska bra men helheten räcker inte till. Det ska dock bli intressant att se vad de kan åstadkomma i framtiden, kanske sångaren kan utvecklas till en högre nivå. Betyget för Polarity blir 2 ½/5 djävulshorn.

Martin Engström

Malevolent Creation ”Invidious Dominion” (Massacre/Sound Pollution)

Detta är ett band som jag aldrig hört talas om så det var lite intressant att kasta sig in i albumet Invidious Dominion utan någon relation till bandet. Skivan börjar ganska bra med introt på United Hate, men låten blir tyvärr tråkig ganska fort. Och det sorgliga är att det fortsätter i samma stil skivan ut. Det finns endast ett fåtal riff som känns bra, trummorna möljer mer än ”förgyller” musiken. Sångaren gör heller inte saken bättre, en dålig röst som blir tråkig i längden.

Jag minns när jag först hörde denna typ av musik för många år sedan, då blev jag mest fascinerad över att de kunde spela så fort (visst, Slayer spelar också fort men de kör inte med blastbeat). Men med mera kött på benen inom denna genre så har jag nu blivit mera kräsen eller förstående för vad som kan göra det så bra. Det räcker inte med bara fart, och tyvärr är det nästan det enda som Malevolent Creation har. Jämfört med Bloodbath, som är ett av mina favoritband bland dödsmetallen så har Malevolent inte mycket att erbjuda. Jag måste också berätta att jag inte ens la märke till att det bytte låt när jag lyssnade på skivan. Så monotont och repetitivt kändes det vid de första genomlyssningarna.

En ljusglimt på skivan är Target Rich Environment som drar igång med ett riktigt härligt intro, som senare övergår i mer mangel tyvärr, men den känns ändå något starkare än övriga låtar.

En sammanfattning är att detta är brötig musik som inte utmärker sig från mängden, betyget blir 1 ½ djävulshorn. Jag är helt förbluffad över att detta skulle vara bandets elfte studioalbum, jag förstår varför de aldrig nämns bland de stora namnen i genren. Det är ett album som inte ger något nytt till genren, utan bara mer oljud.

Martin Engström

Catamenia ”Cavalcade” (Massacre/Sound Pollution)

Efter några genomlyssningar av detta album så får jag känslan av att det är ett band som är lite ”förvirrade i sig själva”. Jag har märkt att låtarna skiljer sig en hel del ifrån varandra under skivans gång, det verkar vara ett band som inte riktigt bestämt vad de vill spela för genre. Ta första låten Blood Trails som är en ganska glad och uppåt tempolåt, lite mer av det rockigare slaget. Medan en låt som Quantity of Sadness ger mig vibbar av gammal dödsmetall. Detta är dock väldigt konstigt eftersom det är ett band som funnits sedan mitten på 90-talet och släppt hela sju fullängdare. De borde ha hittat sin grej! Jag ska dock inte säga för mycket eftersom detta är det första jag hört av bandet.

Men man har i bandet två sångare som ger en ganska bra bredd på den vokala biten. Vi bjuds på growl i stil med Children of Bodom och Amon Amarth och sedan en snällare rockigare rensång som påminner om Poisonblack. Man slänger också in, bland de rockigare bitarna, lite blastbeat stundtals. Enligt Massacre records är genren Heavy Metal, men det finns absolut inslag av råare stilar.

De flesta av låtarna passerar dock ganska obemärkt förbi mig. Det finns inga riktiga dunderhits på den här skivan, några enstaka melodier kan dock finna sig en plats i hjärnbanken en tid framöver. Två favoriter är The Path That Lies Behind Me och A Callous Mind.

Skivan får 2/5 djävulshorn från mig. Det är tydligen ett rutinerat band som producerat en skiva som jag tycker låter som ett ofullständig debutalbum.

Martin Engström