nyaskivor.se

U.D.O. ”Leatherhead” EP (AFM/Sound Pollution)

                                     Release: 8 april

Det blir inte mycket mer heavy metal än så här. Udo Dirkschneider (ex-Accept) fortsätter att hålla fanan så högt han kan för musiken han älskar. Respekt. 1987 var året då U.D.O. skivdebuterade och när det gäller musiken är det mesta sig likt sedan dess.

Av de fyra låtarna på Leatherhead är två från kommande skivan REV-Raptor och två har tidigare bara varit tillgängliga på Thundervision-dvd:n från 2004. De sistnämnda är inte direkt något att skriva hem om, och i synnerhet balladen Run! känns svag. Det är inte för att den är dålig, utan för att U.D.O. är näst intill en mästare på att leverera intressanta ballader och ställt mot tidigare sådana framstår det här som en standardballad enligt mallen för valfritt heavy metal-band.

Det nya materialet låter… Inte så nytt. Känslan av överblivet material från Dominator slår mig direkt. Inget ont i det på sätt och vis – det är en bra skiva – men de här två hade i så fall inte varit i skivans toppskikt och dessutom känns ljudet på EP:n ”stelare”.

Nja, slutomdömet blir att den här blandningen av nytt och gammalt känns som en aptitretare utan bett och det är bara att hoppas att REV-Raptor innehåller starkare låtar än dessa. Kraven är nämligen höga på herr Dirkschneider & co. Precis som det ska vara.

Magnus Bergström

Zero Illusions ”Oblivion” (Zero Illusions/Sound Pollution)

Det här är tredje skivan av och med göteborgarna i Zero Illusions, och som vanligt betyder kombinationen Göteborg och hårdrock ett bra resultat. Ljudet har rattats av Andy LaRocque (King Diamond, Evergrey med flera) och det har han gjort med den äran, då det är fylligt och gitarrerna är klädsamt vassa.

Att placera ZI i ett passande genrefack är inte helt enkelt, men okej, låt oss säga power metal med tyngd. Men eftersom det intressantaste på en skiva alltid är, eller åtminstone ska vara, själva låtarna så följer här en analys av dessa (i urval):

Ett smaskigt basdominerat intro trollbinder lyssnaren i inledande Alive, som dessutom har en härligt medryckande refräng. Bra val av öppningslåt och en blivande konsertfavorit.

Rise To The Challenge är fartfylld men lyfter aldrig, dessutom är refrängen lite väl enformig.
Den dominerande basen ”återanvänds” i Who You Are, och den här gången i sällskap med ettriga gitarrer och en lite annorlunda versuppbyggnad. Men refrängen är tyvärr inte värst medryckande och uppfyller inte vad den coola versen lovar.

Honesty reparerar ”refrängskadan” då det handlar om en fartfylld låt med en lättsjungen refräng i glad ton. Känns lite som en ”lillebror” till Alive.

Son Of The Devil Dags är en tyngre skapelse, framför allt när det gäller versen. Det är ett grepp som bandet uppenbarligen är förtjusta i och det fungerar bra. Lägg till en originell bridge/refräng som växer för varje lyssning och simsalabim; en av skivans bästa stunder.
Fram till skivans mitt är det glädjande att lyssna på de intressanta – och oftast ganska egna – idéerna, men sedan händer något… Andra halvan är alldeles för seg för sitt eget bästa, och då i synnerhet titelspåret Oblivion och ”balladen” Call of Duty.

Det ska dock sägas att avslutande Enemy Within är ett fartfyllt vitaminpiller som till viss del återställer ordningen, trots att den inte är i klass med skivans bästa låtar.

Hmmm… Jag vill både applådera och inte applådera åt Oblivion… Men nu är jag en sådan person som hellre friar än fäller, så det får bli en betygstrea för det är helt klart värt att kolla upp skivan. Och det känns som ett måste att fortsätta att följa ZI, i och med den potential som de bevisligen har inombords.

Magnus Bergström

Mastodon ”Live at the Aragon” (Reprise/Warner)

Mastodon börjar Live at the Aragon med att spela senaste skivan Crack the Skye från början till slut, och därefter följer fyra låtar från den övriga diskografin plus en avslutande The Malvin’s-cover (The Bit). Att flera av låtvalen som inte är från Crack the Skye är ganska oväntade betyder egentligen bara att ett experimentiellt band som Mastodon gör vad som förväntas av dem, inklusive det där med att framföra en skiva från början till slut.

Som vanligt i fallet Mastodon är det bara att tacka för det fina arbete som bandmedlemmarna får till när man syr ihop alla spretiga trådar som är Mastodons musik, till ett lapptäcke att njuta av om och om igen.

Live at the Aragon är ljudmässigt precis som en konsert ska vara: inte klockrent rakt igenom och i synnerhet då när det gäller sången, som ”svajar” här och där. Allt enligt mottot: är det live så är det.

Men, ja, det finns ett stort men… Jag kan bara inte dela ut ett högre betyg till ett livedokument som ignorerar fantastiska låtar som Blood and Thunder och March of the Fireants.

Magnus Bergström

M.ILL.ION ”Sane & Insanity” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Redan efter någon minut av inledningslåten Cry to Heaven slås jag av tanken ”det här låter som Treat i sina bästa stunder”. Så många bättre jämförelser finns väl egentligen inte när det handlar om kompetent melodiös hårdrock utan krusiduller, starkt influerad av 80-talets så kallade pudelhårdrock.

Utöver den rent musikmässiga skillnaden med Treat så finns en annan gemensam nämnare: sången. Ulrich Carlsson är nämligen inte rakt igenom hundraprocentig men passar ändå helt perfekt till musiken, precis som i fallet med Robert Ernlund.

Såvitt jag kan höra finns det inte en enda dålig låt på skivan, men det finns å andra sidan en brist på originalitet i dessa. Att djupanalysera skivinnehållet är att gå ett steg för långt, det räcker gott med den övergripande ”innehållsdeklarationen” i inledningen av recensionen.
Det viktigaste är väl egentligen att konstatera det uppenbara: när S&I spelas på hög volym infinner sig en lika positiv som välbekant känsla – let’s party!

Magnus Bergström

Mr. Big ”What If…” (Frontiers/Cosmos)

 
 
Eric Martin (sång), Paul Gilbert (gitarr), Billy Sheehan (bas) och Pat Torpey (trummor). Om jag börjar recensionen med bandmedlemmarnas namn så vet alla läsare vad som väntar: melodi och känsla med kvalitet i framförandet. Och självklart individuella prestationer av yppersta klass.

Låtblandningen är sig lik sedan tidigare: uptempo, midtempo och ballader. Ett typexempel som visar vad Mr Big står för är Around The World med flera smakfulla bas- och gitarrdueller, vilka lyfter låten till oanade höjder. Smaskigt!

Övriga låtar värda att nämnas är American Beauty – fartfylld med goa’ trummor, As Far As I Can See – melodiös godbit kryddad med ett utsökt gitarrsolo och I Won’t Get In My Way – med framträdande basspel och precis den typ av låt som passar Erics röst bäst.
Jag måste också nämna producenten Kevin Shirley (Iron Maiden, Dream Theater, Rush m.fl.) som fått till ett mycket fräscht sound.
Att betygsfemman uteblir beror på att det här trots allt inte är en skiva som så att säga uppfinner hjulet, och dessutom är dom två sista låtarna (I Get The Feeling och Unforgiven) lite väl enkelspåriga.

Det finns comeback- och/eller återföreningsskivor som inte är i närheten av förväntningarna (som Kiss med ”Psycho Circus”) men What If är glädjande nog ett mycket vitalt livstecken från ett band som fortfarande kan leverera. Det låter dessutom som att bandmedlemmarna har roligt att spela tillsammans och kan man sända ut sådana signaler till lyssnaren så har man lyckats.

Magnus Bergström

Days Of Anger ”Death Path” (Massacre/Sound Pollution)

Om inte rubriken ovan säger vad det handlar om så lägger jag till ordet ilska och det borde vara glasklart vad Days Of Anger pysslar med. Bandets debutskiva är inte direkt bomull för öronen, om man säger så…

Musikmässigt är det 50/50 mellan thrash/hardcore, medan det sångmässigt i huvudsak handlar om hardcore.
Det är full fart från start och så fortsätter det i låt efter låt, vilket lätt blir lite tröttsamt för öronen i längden.

Tur då att det finns två guldkorn, nämligen tyngre och på samma gång melodiösare Hands Of Evil och Life Form som utan tvekan är skivans behållning = betygshöjare. Dessa två låtar ”öppnar upp” skivan och ger den ”mer luft”, så att säga, och det går att spåra ett släktskap med The Haunted vilket aldrig är fel.

Om jag fick bestämma inriktningen på nästa skiva så lyder rekommendationen så här: mindre aggressivitet och snabbhet, lägg istället mer fokus på tyngd. Med andra ord mer thrash och mindre hardcore. Det finns förresten gott hopp om fortsatt utveckling för Days Of Anger, eftersom bandet bildades så sent som 2010. Fortsättning följer…

Magnus Bergström

The Haunted ”Unseen” (Century Media/EMI)

Tolv låtar, 42 minuter och 30 sekunder. Det är vad The Haunted erbjuder musikdiggare med öppet sinne på nya och mycket intressanta Unseen.

Först måste det uppenbara påpekas: det här är en värdig och logisk uppföljare till The Dead Eye, även om Unseen överträffar den i låt efter låt. Det handlar om en frustande, introvert, vemodig och samtidigt livsbejakande skapelse.

Influenserna är många och för att nämna några: blanda Mastodon, Tool, Iced Earth, Opeth, In Flames och – åtminstone i mina öron – framför allt Burst och tillsätt en lagom dos av ”gamla” The Haunted.

Unseen är ett typexempel på konsten att ta ut svängarna. Ordet progressivt används nuförtiden väl ofta för att beskriva olika hårdrocksband, men det känns helrätt (och samtidigt överraskande) och måste användas för att beskriva ”pånyttfödda” The Haunted.
Förra skivan Versus var en typisk thrashskiva, och med tanke på det är Unseen vågad och rent ut sagt f-n så imponerande.

Låtarna? Bäst: Never Better. Minst bra: No Ghost.

En följd av allt det nya är att bandet nu står inför karriärens största utmaning: att förena det gamla och nya materialet på scenen. Det ska bli mycket spännande att se/höra hur det ska gå till.

Magnus Bergström

Children Of Bodom ”Relentless Reckless Forever” (Spinefarm/Cosmos)

Säg Children Of Bodom och ”alla” hårdrockare associerar bandnamnet till gitarristen/sångaren Alexi Laiho. Men COB är ingen solotripp utan ett väl sammansvetsat band, vilket visas gång på gång när nya skivan Relentless Reckless Forever snurrar i hörlurarna.

Det är verkligen en våt dröm för i synnerhet gitarrister att spisa RRF, eftersom gitarrspelet är i fokus. Jag måste också nämna trumljudet som känns i det närmaste perfekt i en bra mix av studio- och livekänsla. Något för Metallica att ta efter…

Inledande Not My Funeral fastnar direkt och visar att bandet i allra högsta grad är att räkna med fortfarande. Därpå följer fartmonstret Shovel Knockout som – självklart – kryddas med smakfulla keyboardslingor av Janne Warman (som är lika viktig för COB som Alexi). Tredje låten Roundtrip To Hell And Back är förhållandevis långsam och känns först väl ”smörig”, men framstår sedan som en av skivans absolut bästa låtar inklusive en übersuperb refräng. Och så fortsätter det… RRF är som en programförklaring av allt som är COB, i och med att alla deras musikaliska sidor visas upp i en härlig blandning.

RRF är inte ett magnum opus men utan tvekan mycket, mycket bra. De redan frälsta fansen lär inte bli besvikna. Att högsta betyget uteblir beror på att två av låtarna (Pussyfoot Miss Suicide och Northpole Throwdown) är för mycket ”standard” jämfört med övriga.

Det känns glädjande att Alexi & co är tillbaka i toppform.

Magnus Bergström

One Man Army And The Undead Quartet ”The Dark Epic” (Massacre/Sound Pollution)

Till att börja med måste jag konstatera att Johan Lindstrand (ex-The Crown) har en av världens absolut bästa death metal-röster, ja kanske rentav den allra bästa. Hans framgångsrecept är konststycket att få ”kakmonster”-sången att låta tydlig. Helt enkelt enastående.
One Man Army And The Undead Quartets fjärde skiva The Dark Epic kommer inte att gå till historien som nyskapande. Nej, det är 50 minuters blandning av thrash och death metal – take it or leave it, liksom.

Inledande Stitch bjuder på ett förvrängt Angel Of Death-riff och är en finfin start. Men utöver just Stitch får jag ganska omgående känslan av att flera av skivans övriga låtar är för likartade, och det är aldrig kul…

Men, hallå där… Vid närmare granskning upptäcker jag att det finns två i sammanhanget mycket originella inslag på skivan: Sandman Apocalypse som är (näst intill) åtta minuter lång och bjuder på flera snygga tempoväxlingar. Titellåten klockar in på (näst intill) mäktiga nio minuter och är smått progressiv och i det närmaste helt instrumental. Coolt!

Att dessutom efter sistnämnda smått episka skapelse avsluta skivan med full-fart-hela-vägen-in-i-kaklet-låten How I Love To Kill You är ett smart grepp, som gör att lyssnaren kippar efter andan till skivans sista sekund.

När plus och minus ska fördelas i vågskålen så finns på plussidan sången, det suveräna ljudet och det genomgående skickliga framförandet. På minussidan finns det faktum att flera av låtarna är väldigt lika. Betygssättningen är således inte helt enkel och jag väljer till slut något av en medelutväg, men lägger utan tvekan till ett stort plus i kanten.

Det skulle kittla dödsskönt i kistan att få uppleva bandet live på någon sommarfestival…

Magnus Bergström

Twinspirits ”Legacy” (Lion Music/Border)

Ja, recensionsrubriken säger egentligen allt: Legacy är progressiv metal utan överraskningar, varken mer eller mindre. Personligen hade jag hoppats på lite mer otippade infall här och där, men jag imponeras ändå över att det låter oerhört genomtänkt och välproducerat.

Skivan börjar med sex låtar som inte riktigt vill fastna i huvudet, utan att för den skull vara dåliga, nej då. Men utöver uppiggande Senseless känns dom på något sätt lite tråkiga…

Tur då att avslutande femlåtarssviten The Endless Slepp är riktigt, riktigt bra och därmed skivans stora behållning (och till viss del räddning). Det är här som det går att höra den magi som bandet har potential till, och här är man ibland rentav i klass med genreledarna Dream Theater.

Liksom på förra skivan The Forbidden City (som också fick betyget 3,5 här på nyaskivor.se) utmärker sig keyboardisten/bandledaren Daniele Liverani, gitarristen Tommy Ermolli och sångaren Göran Nyström. Sistnämnde är en oerhört stor tillgång för bandet, då han presterar i absolut världsklass rakt igenom och låter som en blandning av James LaBrie (Dream Theater) och Michael Kiske (ex-Helloween).

För den som tycker att Dream Theater är för svåra så är Twinspirits ett bra alternativ. Pesonligen hoppas jag att Twinspirits tar en ”svårare” väg på nästa skiva…

Magnus Bergström